Och just för att den ryska politiken i sin nuvarande form i så hög grad är virtuell (med en “opposition” som inte är någon sådan osv) bör man väl stödja krafter som helt står utanför detta spel för gallerierna.

Jag är personligen mycket imponerad av dem som trots den minst sagt branta uppförsbacken, och med risk för den egna hälsan och välmåendet, med en demokratisk agenda konsekvent har kämpat och kämpar i verklig opposition mot den sittande regimen (som ju är en förlängning, om än något muterad, av Jeltsins). Det lilla som tycks positivt med Solidarnost (den har ju f ö ännu inte officiellt bildats) är att rörelsen för första gången ser ut att kunna ena de viktigaste demokratiska krafter som trots allt finns i Ryssland. Lyckas man med det bör det bli svårare för Kreml att motarbeta dem.

Huvudproblemet i dagens ryska politik är som jag ser det att de flesta ryssar i likhet med dig, och till skillnad från mig, tycks utgå ifrån att dessa oppositionella skulle vara minst lika stora bovar som sina föregångare (Jeltsin-Putin-regimerna) den dag de eventuellt släpptes in i värmen i Kreml.

Det är ju på grund av denna inställning som det, precis som vi konstaterat, kommer att behövas en omvälvning av större mått för att en radikal kursändring i politiken (eller t.o.m. ett maktskifte) överhuvudtaget ska kunna bli möjlig.

Jag vill dock inte utesluta att några av dem som konsekvent kämpat mot regimen (viket flera i Solidarnost har gjort) kan komma att spela en ledande roll den dag något sådant händer, medan du tycks sätta ditt enda hopp på en ännu okänd “Messias”.

Tyvärr är det ju också precis som du skriver lite som tyder på en utveckling mot förnyad decentralisering med potentiella efterföljande positiva effekter. Men det skulle onekligen, i likhet med många andra tänkbara åtgärder (ökad mediefrihet, reformerad eller slopad värnplikt, slopad boenderegistrering, slopade inrikespass, återinförande av guvernörsval, nedskuren byråkrati, stärkande av domstolarnas oberoende, slopad statlig främlingshets, sänkta %-barriärer till Duman och lokala parlament, förenklad parti- och kandidatregistrering m.m.), vara hälsosamt för Ryssland.

Vad gäller just Jasjin så får väl tiden utvisa vad han kan bidra med. Jag känner inte till alla hans personliga nätverk. Om man får en reell chans att påverka lär väl eventuella dolda agendor komma fram på ett eller annat sätt. Helst skulle jag vilja se någon som verkligen kommer från “ingenstans”, och som får chansen genom stora politiska omvälvningar som förändrar förutsättningarna helt. Inte minst tror jag det hade varit bra om man hade kunnat släppa på den starka centrala kontrollen och revitalisera det lokala politiska livet i regionerna. Till exempel att inte kräva att politiska partier ska vara representerade i samtliga regioner utan att de faktiskt kan ha en strikt regional agenda. Börjar man där kan det uppstå ringar på vattnet som sakta men säkert kan leda till något bra även inom rikspolitiken. Många små lokala agendor med folkligt stöd representerade i Moskva skulle kunna åstadkomma fantastiskt mycket gott på federal nivå. Jag ska inte säga att det är mycket som talar för en sådan utveckling, men det hade nog varit ett bättre alternativ än ännu en Jasjin-Pasjin-Lasjin som hårdlanseras ut i politteknologiska konstruktioner.

Däremot tycks du inte som jag i t.ex. Jasjin (och till viss del även Kasparov), som representant för en generation som inte har någonting att göra med sovjettiden eller Jeltsin-epoken, se ett exempel på vad som med rätt bakgrundsförutsättningar skulle kunna fungera som en sådan ny politisk kraft. Därmed inte sagt att jag tror det är särskilt sannolikt att Solidarnost’ skulle kunna fungera som en plattform för Jasjin och andra representanter för en sådan ny politisk kraft ens om det samhällspolitiska klimatet blev gynnsamt, men jag ser inget annat att hoppas på för tillfället.

Har också lite svårt att se problemet med den “västerländska” viljan att som princip stödja/hoppas på dem som framstår som den minst dåliga politiska kraften i ett land. Det känns ganska naturligt och allmänmänskligt. Jag tror inte att det vore bättre att stödja dem som framstår som de sämsta politiska krafterna (Zjirinovskij?), eller att vara fullständigt likgiltig? Däremot ska man naturligtvis alltid förhålla sig kritiskt även till vad som framstår som positiva oppositionella krafter och vara på sin vakt mot dolda agendor.

Att framhålla Solidarnost’ är bara den senaste etappen i en lång linje (först regimerna Gorbatjov-Jeltsin, därefter “liberal” opposition som SPS/Jabloko-Drugaja Rossija). Andrew Wilson menar t.ex. att just denna västerländska vilja att till varje pris stödja den minst dåliga (särskilt om det gällt sittande regimer - “bortom oss avgrunden!”) utnyttjats av kleptokratiska regimer som Jeltsins i Ryssland och Kutjmas i Ukraina. I fallet Solidarnost’ är Nemtsov en direkt länk till den gamla kleptokratin (att vi har en annan brutal kleptokrati i dagens Ryssland förändrar ingenting). Vi vet hur det där fungerar. Han säger det vi här älskar att höra, och han tar ibland verbal strid mot dem vi inte tycker om och markerar på alla sätt samhörighet med väst. Samtidigt var kan knappast mindre aktiv än andra ryska politiker under 1990-talet vad gäller att ta för sig utifrån de positioner man befann sig på. Jag kan inte se vad en hederlig opposition ska med honom till. Det kan finnas många människor med ärligt uppsåt bland undertecknarna men frågan är vem som skulle sätta agendan om rörelsen fick en reell chans att påverka politiken. Av någon anledning tror jag inte att det skulle vara Ponomarjov och Bukovskij.

Kort sagt så ser jag ingen anledning att sätta någon tilltro till någon av de ryska politiker vi idag. Värdebasen med fokus på demokratisering och medborgerliga fri- och rättigheter bör bibehållas, men samtidigt bör rysk politik bedömas nyktert och osentimentalt. Å ena sidan bör man vara på sin vakt mot agendorna hos dem i väst som säger att det där med mänskliga rättigheter i Ryssland är inte så viktigt, det viktiga är goda relationer, energileveranser och pragmatism. Å andra sidan bör man inte ta “demokratikämpar” på orden, i synnerhet inte en så brokig samling som vi diskuterar nu. Vi behöver alltså inte hänga upp vår demokratiska agenda på enskilda ryska politiker. Vi kommer att bli lika blåsta som under 1990-talet.

Avslutningsvis, huruvida Solidarnost’ “kommer att stå för en agenda som om den genomfördes skulle ta Ryssland i en riktning en majoritet av ryssarna skulle föredra framför dagens utveckling” är ju spekulativt i kvantitativa termer även det. Dels för att vi inte vet vilken agenda som verkligen skulle genomföras (officiellt och i verkligheten) och dels eftersom vi då ju knappast kan veta vad ryssarna skulle tycka om det.

Vad jag tror behövs är helt nya krafter. Många små och stora tecken tyder nu på att den bekanta krisen har tagit stormsteg från finanskris till reell ekonomisk kris. Det implicita kontrakt som funnits mellan den växande urbana ryska medelklassen och den styrande eliten (”vi skiter i smutsig och ointressant politik och ni garanterar vårt växande välstånd och möjligheter”! börjar kännas bräckligare. Hur läget ser ut om ett år känns därför mycket mer svårförutsägbart än för ett par månader sedan. Många krafter kan släppas lös under det närmaste året. Vad jag möjligen hoppas :) är att det ur de reaktioner som kan följa ska komma någonting helt nytt ur politiskt synpunkt. Så länge det inte bara är “russkij bunt - krovavyj i besposjtjadnyj” kommer jag att förhålla mig avvaktande positivt till detta.

Namnvalet är kanske inte helt lyckat och naturligtvis hade det varit bättre att redan ha en stark gräsrotsrörelse bakom sig. Har dock svårt att se hur en sådan skulle ha bildats i dagens Ryssland. Jag framhärdar också i min övertygelse om att dessa herrar (de kanske f ö borde bjuda in någon mer dam - såsom Masja Gaidar? - också) inte har någon dold agenda, utan verkligen önskar förändra Ryssland till det bättre (friare, mer demokratiskt, mindre rasistiskt).

Till skillnad mot de “oppositionella” i Spravedlivaja Rossija, LDPR, eller det nya Pravoe Delo, kan jag inte heller se att dessa skulle tjäna några större summor eller privilegier på sin politiska verksamhet. Med tanke på alla mord och misshandelsfall mot oliktänkande som sker i Ryssland, utsätter de sig däremot uppenbarligen för ansenliga risker.

Jag känner inte till alla undertecknarna i Solidarnosts organisationskommitté, men “ung-äpplena” Jasjin och Reznik samt dissidenten Bukovskij har jag än så länge fullt förtroende för, och jag har även svårt att se något annat än ädelt syfte bakom Kasparovs beslut att överge schacket till förmån för politiken. Ingen av dessa hade heller någonting att göra med den katastrofala politik som fördes på 90-talet, vilket definitivt borde underlätta deras sak.

Därmed inte sagt att jag är naiv. Att hoppas (önska, vilja) och att känna hopp/vara hoppfull (tro) är två helt skilda saker. Jag kan inte påstå att jag är hoppfull för (tror) att dessa oppositionella kommer att lyckas ta makten inom en överskådlig framtid, främst därför att den nu styrande eliten har alltför mycket att förlora på att bli av med makten samtidigt som de har alla förutsättningar att behålla den genom att fortsätta på den inslagna vägen med Surkovs “suverennaja demokratija”. (Det ligger en hel del sanning i skämtet: “`sovereign democracy` and `democracy` are as different as `electric chair` and `chair´”)

Spekulationer om eventuella teoretiska procentsiffror känns ganska meningslösa med dagens ryska politiska klimat i åtanke. “Verklig demokrati” och därmed associerade “helt fria val” skulle nog ta mycket lång tid att uppnå i dagens Ryssland även om man gjorde allt rätt. En intressantare fråga är om Solidarnost kommer att stå för en agenda som om den genomfördes skulle ta Ryssland i en riktning en majoritet av ryssarna skulle föredra framför dagens utveckling, och det tror jag faktiskt.

Jasjin är naturligtvis inget trött ansikte, men det finns något konstruerat med honom som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Eller så har jag blivit så disillusionerad av all rysk virtuell politik att jag inte ser den äkta varan när den faktiskt dyker upp. Kan ju vara så. Och jag har all respekt för gamla medborgarrättskämpar som Ponomarjov.

Jag tror jag reagerar lite på att detta gäng i sin spin försöker låna glansen från Solidaritet, som ju verkligen var en gräsrotsrörelse med djup folklig förankring, som verkade under ännu svårare politiska förhållanden. Kasparov, Nemtsov och Milov känns mer som en konkurrerande elitgrupp som väljer att kalla sig Solidarnost’ för att framstå som något de inte är och inte kan vara. Jag har verkligen absolut inget förtroende för deras ärliga avsikter.

I ett helt fritt val skulle jag ge dem max 10% med skicklig marknadsföring. Om de slänger Borja av båten. I natjinajut ne tak naglo i samouverenno ulybat’sia.

Men att kalla 25-årige Ilja Jasjin för “samma gamla trötta ansikten” tycker jag är onödigt pessimistiskt. Tvärtom hyser jag stort hopp för hans framtida politiska ledarskap. Och att utesluta att en sådan som forne schackvärldsmästaren Kasparov skulle kunna vinna popularitet i ett verkligt fritt och rättvist val (och i det räknar jag in fri mediabevakning lång tid innan) bara för att han har en del judiskt blod skriver jag inte heller under på. Varken Kasparov eller en sådan som Bukovskij har ju fått någon rimlig chans till seriös oppositionell verksamhet i Putins Ryssland ännu.

I mina ögon är Solidarnost’ ett första tecken på en rejäl omformatering av den tidigare splittrade och diskrediterade oppositionen. Jag ser heller inga andra spirande krafter att sätta mitt hopp till, och jag försöker vara optimist när det gäller Rysslands politiska utveckling även om det är väldigt svårt i dagens läge.

Jag tror de hade haft enorma svårigheter att vinna popularitet även i ett föredömligt fritt och rättvist ryskt val.

Oppositionen behöver som det heter numera omformates fullständigt.