Stiljagi – en färgfläck i det gråa

de Kalle je 2009-01-28

Den nya ryska filmen Stiljagi förvandlade helt oväntat en vanlig tisdagskväll till en färgsprakande fest. Oväntat därför att jag inte hade läst några recensioner, och det har jag fortfarande inte gjort – jag vill skriva ner mina egna intryck innan jag kollar vad andra har sagt.

Det enda jag visste var att Stiljagi var en av nyårshelgens två heta filmpremiärer i Ryssland. Den andra var Obitaemyj ostrov, som jag också såg häromdagen, men det är en annan historia. Och så läste jag i förbifarten att Jevgenij Grisjkovets tydligen gillade filmen, men ännu har jag inte gått tillbaka för att se vad det var han sade om den.

Jag hade alltså inga speciella förväntningar när jag började titta. Och jag satt som klistrad framför rutan. När jag var klar var jag tvungen att mejla en rysk kompis som bor i Sverige och av princip aldrig tittar på ryska filmer – han tycker de är deprimerande och påminner om saker som han helst vill glömma bort. “Den här filmen måste du se. Gillar du inte den så äter jag min hatt”, skrev jag. Fast jag har ingen hatt.

Stiljagi är en motsägelsfull film. Händelserna äger rum i 1950-talets gråa Moskva, allt är förbjudet, grått och totalitärt. Horder av ungkommunister i grå jackor jagar ungdomar som ser för västerländska ut, klipper deras hår och river sönder de smala byxorna. En av huvudpersonerna hamnar i fängelse när han försöker köpa en jazzskiva av en utlänning. Ändå är Stiljagi en film som man blir riktigt glad av.

Filmen inleds på en röntgenklinik, med en scen som visar hur piratkopiering av musik gick till i 1950-talets Sovjet. En rökande man får sina lungor röntgade, så dyker en cigarrett upp och bränner hål i röntgenbilden. Hålet behövs för att röntgenbilden ska kunna läggas på en skivtallrik där ett inspelningsstift graverar in förbjuden västerländsk musik från en originalskiva på en vevgrammofon. Revbensmusik kallades det för.

I början av filmen är huvudpersonen Mels en sportig ungkommunist som jagar i flock. I Gorkijparken stormar hans Komsomolgrupp en fest där dekadenta ungdomar i västinspirerade kläder och frisyrer dansar till förbjuden musik. “Stiljagi” kallas dessa ungdomar.

Så går det som man kan vänta sig, Mels (som fått sitt namn efter Marx-Engels-Lenin-Stalin) blir förtjust i en av de “dekadenta” flickorna, ömsar skinn och byter namn till det amerikanskklingande Mel.

Men den vackra kärlekshistorien är bara en del av filmens förtjusning. Minst lika viktig är berättelsen om Mels som upptäcker det fina i att skilja sig från den gråa massan, de äkta femtiotalsmiljöerna, de drömlika scenerna med en kamera som svävar över mellanväggarna i kommunalkan, den kollektiva lägenheten, och sedan dyker ner hos kvinnorna som i det gemensamma köket lagar mat i takt till dragspelsmusik.

Lika drömlik är scenen från Komsomol-sammanträdet där Mel(s) hängs ut för att han plockat bort Stalin från sitt namn. Plöstligt bryter de gråa ungkommunisterna ut i sång och slår i bänklockarna i takt till en variant av den gamla fina Nautilus Pompilius-låten Skovannye odnoj tsepju (“Sammanbundna av en gemensam kedja”) från perestrojkatiden. Den enda färgklicken är Mel som går fram till den svartsjuka komsomolledaren och lämnar sitt medlemskort på hennes talarstol. Musiken bryts plötsligt av en hög, elektronisk pauston.

Musiken spelar givetvis en stor roll i filmen, men det finaste är ändå slutscenen som inleds när Mel får veta att det inte finns några stiljagi i USA. Först blir han arg. Så förstår han att det inte spelar någon roll, och uttalar filmens viktigaste replik:

- Men vi finns ju!

Så går han plötsligt mitt på Moskvas öde huvudgata med sin Polina. Gatan som stiljagi kallade för Broadway hette egentligen Gorkijgatan på sovjettiden, men obemärkt byts den ut mot dagens Tverskaja med neonskyltar. Mel och Polina visar sig som de föregångare för dagens mångskiftande ungdomskulturer de faktiskt var, och plötsligt finns inget grått kvar i Moskva.

Todorovskij är ett geni.

Mer på temat: