Rysslands nya premiärminister Dmitrij Medvedev ställde i går kväll oväntat upp i en direktsänd tv-intervju i Vladimir Pozners välkända intervjuprogram i ryska ettan. Programmet har det enkla namnet Pozner, och är ett av fåtalet program i rysk stats-tv som ofta är sevärda.
Direktsändningen kunde som vanligt bara ses i ryska fjärran östern, resten av landet kunde se programmet i bandad (men uppenbarligen oklippt) version några timmar senare. I den europeiska delen av Ryssland gick programmet klockan 22.40 Moskvatid, och vi i Västeuropa fick vänta ytterligare två timmar innan den internationella versionen av ryska ettan visade Pozner och Medvedev.
Pozner inledde programmet med att berätta hur förvånad han var när Medvedev ställde upp i direktsändning och inte bad att få ta del av frågorna i förväg. Intervjun blev ganska intressant trots eller kanske därför att Pozner inte ställde några riktigt hårda frågor. Bland annat berättade Medvedev hur det gick till när han fick sin första tjänst inom statsapparaten.
Medvedev var lektor i juridik vid Sankt Petersburgs universitet när han fick ett samtal från Igor Setjin – en av Putins närmaste män som räknas till ledarna i siloviki-grupperingen, den säkerhetsinriktade delen av makteliten.
Pozner: – Hur var det, kände ni Setjin?
Medvedev: – Självklart! Jag kände alla! Vi känner alla varandra, från 1991.
Det visste vi väl redan, att maktens innersta krets i Ryssland består av män (uteslutande män) som Vladimir Putin känner från sin tid i Sankt Petersburg. Men ändå lite intressant att få det bekräftat så tydligt.
Medvedev var lite stel i början och höll på uppräkningar: “För det första… för det andra… för det tredje… och till sist…” men Pozner fick honom att slappna av genom att ställa lagom snälla frågor. Den före detta presidenten verkade svara ärligt och ganska öppet, enligt sitt bästa förstånd. Men han verkar inte alls ha fattat att han under sin presidentperiod bara var en platshållare. Eller så är han väldigt bra på att spela dummare än han är.
Och han kommer absolut inte heller att bli någon gummistämpel som premiärminister, insisterade han. Ingen premiärminister i Ryssland kan vara enbart en teknisk figur, eftersom en premiärminister dagligen måste skriva på ett stort antal viktiga beslut, argumenterade han. Och vad är det nu igen man gör med en gummistämpel?
Första gången det hettade till lite var när Pozner ställde frågan om rockaden på partikongressen i september 2011, när Medvedev och Putin utannonserade att de byter plats med varandra. Detta var absolut inte förutbestämt, utan det var politiska situationen som ledde till denna lösning, hävdade Medvedev.
Om han verkligen tror på det han säger verkar han lite lättlurad. Putin sade ju själv på partikongressen att de två redan för länge sedan hade kommit överens om denna lösning, och det var till stor del Putins självgoda sätt att utannonsera rockaden som i förlängningen ledde till vinterns protestvåg. “Hurså överenskommelse, och vi då?”, verkade folk tycka.
Där kunde Pozner ha tryckt till Medvedev lite, men förmodligen hade det inte varit värt besväret – mer aggressiva frågor hade förmodligen bara fått Medvedev att låsa sig i försvarsställning. Allt gick ju rätt till och folket fick välja, upprepade Medevedev.
Andra gången det kunde ha hettat till var när frågan om valfusket kom upp, men även där valde Pozner att träda mycket försiktigt. Han pratade om “brister i genomskinlighet” och lät Medvedev släta över frågan med snack om att Ryssland visst tar lärdom av utländsk erfarenhet när det gäller val.
Hade Pozner velat ställa Medvedev mot väggen hade det räckt med att nämna Tatiana Ivanova som han själv kvällen innan interjvuade i den lilla oberoende tv-kanalen Dozjd.
Läraren Tatiana Ivanova var ordförande i en lokal valnämnd i Sankt Petersburg och vägrade att förfalska valresultatet på order från sina överordnade. I stället berättade hon öppet om påtryckningarna. Det ledde till att hon tvingades lämna sitt jobb och dessutom dömdes till dryga böter för “förtal”.
Men inget av detta nämnde Pozner, i stället lät han Medvedev glida undan med babbel om att andra länder har längre tradition av demokratiska val.
Tredje gången Pozner kunde ha klämt åt Medvedev var när intervjun kom fram till de nya lagarna om guvernörsvalen och om hårdare regler för att stoppa demonstrationer. Men i stället för att ta fasta på konstigheterna i de nya lagarna – något som jag tycker borde ha varit en helt central del av intervjun – valde Pozner att på allmän nivå undra varför Medvedev nu ändå ville införa guvernörsval, trots att han tidigare sade att det nog skulle dröja hundra år innan det blev aktuellt med sådana val.
Fast den springande punkten är ju inte huruvida Medvedev vill eller inte vill införa val. Den centrala frågan är i stället huruvida det blir val eller inte. Som lagen ser ut nu verkar det inte bli några riktiga guvernörsval, eftersom det blir nästan omöjligt att registrera alternativa kandidater. Det kunde väl Pozner ställt en hårdare fråga om? Men han nöjde sig med Medvedevs förklaring som gick ut på att det nya systemet liknar det franska. Jodå, liknar gör det. Som en nidbild gör.
Det som fick mig att fundera mest var dock den korta replikväxlingen kring planerna på att (återigen) starta något som kallas för public service-tv (obsjtjestvennoe televidenie) i Ryssland. Den nuvarande Kanal 1, som tidigare var sovjetiska ettan, hette ju under några år ORT (Obsjtjestvennoe Rossijskoe Televidenie), vilket dock i praktiken bara var en namnskylt.
Pozner har ju kritiserat planerna bland annat därför att det blir Vladimir Putin som ska utse högsta chefen för bolaget. Han är ju inte direkt känd för att uppmuntra kritik. Medvedev tillbakavisar i intervjun kritiken med följande ord:
Д.А.Медведев: Это ошибка в интерпретации того, что из себя представляет Общественное телевидение, Владимир Владимирович. Посмотрите на опыт Франции и Великобритании.
В.В.Познер: Да.
Д.А.Медведев: Высшие позиции на их общественном телевидении, будь то BBC или французское телевидение, замещаются на основании решений власти, на основании решений Премьер-министра или Президента, поэтому тот Указ, который я подписал, в значительной мере воспроизводит существующую европейскую практику.
Medvedev: Detta är ett misstag i tolkningen av vad public service-tv är för något, Vladimir Vladimirovitj. Titta på erfarenheterna från Frankrike och Storbritannien.
Pozner: Ja.
Medvedev: De högsta chefspositionerna på deras public service-tv, oavsett om det är BBC eller fransk tv, tillsätts enligt makthavarnas beslut, med premiärministerns eller presidentens beslut. Därför följer förordningen som jag skrivit under i stora drag existerande europeisk praxis…
Nu är det ju återigen inte riktigt så enkelt som Medvedev gör sken av, men problemet ligger hur som helst inte i första hand i formaliteterna. Så länge den ryska politiska verkligheten ser ut som den gör undrar jag om det överhuvudtaget är möjligt att syssla med oberoende journalistik i större skala i Ryssland, eftersom alla stora aktörer på ett eller annat sätt är direkt beroende av makthavarna och alltså inte kan rikta hård kritik mot dem.
Här är Pozner själv ett bra exempel. I den lilla, relativt oberoende tv-kanalen Dozjd kan han intervjua Tatiana Ivanova som dömdes till böter för att hon avslöjade försök till valfusk. Det skulle han aldrig kunna göra i Kanal 1.
Jo, Pozner ställde den frågan till Medvedev också: varför oppositionspolitiker aldrig syns i stats-tv. Det är bara att bjuda in dem, svarade Medvedev. Varken regeringen eller Enade Ryssland kommer att ha några synpunkter på det, säger han.
Frågan är då om de har något att säga till om. Vi får vänta och se.
Mer på temat:
Ett svar på ”Medvedev lovar att inte bli gummistämpel”
Vill bara passa på och tacka dig för din fantastiska bevakning av KGB landet. Synd att du inte kan läsas i någon stor rikstidning, SvD, eller DN.