Vad har demonstranterna uppnått?

För ett par veckor sedan bad Dimitri Lennartsson mig svara på några frågor för en artikel i webbtidningen Utrikesperspektiv som ges ut av Utrikespolitiska föreningen vid Lunds universitet. Nu har artikeln publicerats, på engelska. Det var givetvis bara en liten del av mina svar som fick plats där. Med Dimitris tillstånd publicerar jag därför frågorna och svaren i sin helhet här. De känns fortfarande ganska aktuella.

Det viktigaste som hänt under tiden är att oppositionskandidaten Grigorij Javlinskij stoppats av Centrala valkommissionen. Eventuellt borde jag ha nämnt Prochorov, men jag tror fortfarande att det är Ziuganov som har störst chans att komma på andra plats. Och det bästa oppositionen kan hoppas på är fortfarande att Putin inte vinner i första omgången, det skulle försvaga hans maktposition en hel del och kanske tvinga honom att lyssna på kritiken.

Ytterligare en sak som kanske bör nämnas är gårdagens bilburna demonstration i Moskva, som lyckades över (min) förväntan och samlade tusentals bilar med vita band och andra vita attiraljer. Det tyder på att den planerade stora protestmarschen den 4 februari verkligen blir stor. Och 24.700 har redan anmält sig på Facebook. Vid de två tidigare tillfällena, den 10 och 24 december, har jag för mig att det var fler som kom än som hade anmält sig.

Men här kommer Dimitris frågor och mina svar.

Hur ser läget ut för oppositionen inför det kommande presidentvalet i Ryssland?

Det finns ingen enad opposition i Ryssland, och följaktligen inte heller oppositionspolitiker som har någon som helst chans att vinna presidentvalet, även om det skulle vara fritt fram för vem som helst att ställa upp som kandidat. Och det är det inte – i praktiken är det de nuvarande makthavarna som bestämmer vem som får ställa upp i valet.

Det skulle vara en stor förlust för Putin och en stor seger för hans motståndare om han inte lyckades nå över 50 procent av rösterna i första valomgången och därmed tvingades till en andra valomgång.

Den mest lyckade oppositionskampanjen inför parlamentsvalet var den som gick ut på att alla borde gå till urnorna och rösta, på vilket som helst parti förutom Putins Enade Ryssland. Det är sannolikt att en liknande kampanj kan nå viss framgång under presidentvalskampanjen och att Putins motståndare tar sig till vallokalerna, trots att det inte finns någon tydlig oppositionskandidat, och röstar på “vem som helst förutom Putin”.

I så fall är kommunistledaren Gennadij Ziuganov den som har störst chans att gå vidare till en andra omgång mot Putin. Däremot har han ingen chans att segra, och inte heller är han någon riktig oppositionspolitiker, utan en del av det politiska etablissemanget.

De två stora demonstrationerna under vintern 2011 överraskade många – men vad har de lyckats åstadkomma i praktiken?

De har lyckats åstadkomma flera stora saker. Den allmänna apatin har brutits, medborgarsamhället har vaknat. Välutbildade unga ryssar som fått nog av den offentliga lögnen, vars kulmination det omfattande valfusket var, upptäckt att de inte är ensamma, att de är många, att de är en kraft att räkna med.

Även makthavarna har fått se att det finns en gräns för vad medborgarna i ett modernt, på många sätt öppet samhälle kan tolerera, och att de som bestämmer åtminstone i viss mån måste anpassa sig till kraven för att undvika att konfrontationen i samhället ökar. Inte bara medborgarna utan även makthavarna har vaknat och tvingats upptäcka att folket inte alltid går att manipulera hur som helst.

Makthavarnas långa tystnad efter de två första demonstrationerna och de blandade och förvirrade reaktionerna därefter visar att eliten uppmärksammat förändringen i samhällsklimatet men att den inte riktigt förstått vad denna vändning innebär eller hur länge den kommer att bestå. Det vet å andra sidan inte heller någon annan.

De konkreta förändringarna har hittills varit mycket små, i praktiken handlar det om några lagförslag som kan komma att leda till mindre justeringar i det politiska systemet, samt förflyttningar av tjänstemän som eventuellt kan ha varit planerade redan före demonstrationerna. Därutöver har makthavarna skruvat upp smutskastningskampanjen mot utvalda oppositionsföreträdare. Eventuellt hoppas de att stormen blåser över och att de under tiden i vanlig ordning kan stoppa motståndarna med hjälp av grov propaganda.

Tror du att vi kommer få se något liknande under våren?

Vi kommer att se en stor demonstration den 4 februari, en månad före presidentvanet – och eventuellt ytterligare en stor demonstration före valdagen. Storleken på dessa demonstrationer kommer att vara ett tydligt tecken på huruvida uppvaknandet av medborgarsamhället fortsätter eller om apatin kommer tillbaka.

Nu när fusket i parlamentsvalet har fått så stor internationell uppmärksamhet, hur tror du att Putin och Medvedevs parti kommer gå tillväga för att vinna valet i mars? Kommer de tillämpa andra taktiker?

Det är osäkert exakt hur mycket det öppna valfusket påverkade resultatet i parlamentsvalet, men i alla fall är det uppenbart att Enade Ryssland utan fusk inte skulle ha haft egen majoritet i parlamentet.

I presidentvalet är behovet av öppet fusk mindre, och det kommer också att vara svårare att fuska, eftersom antalet vanliga medborgare som anmäler sig som valövervakare troligen kommer att vara mycket större denna gång. Ändå kommer valfusk att ske i viss omfattning, dock troligen mindre än i parlamentsvalet. Men eftersom en seger i första omgången är symboliskt viktig för Putin kommer den byråkratiska apparaten att använda alla andra tillgängliga medel för att försäkra sig om han får över hälften av rösterna. Allra viktigast blir som vanligt omfattande propaganda för Putin i de statligt styrda massmedierna.

Medvedev har ansetts som den mer liberala av de två nyckelfigurerna, men vad är egentligen den huvudsakliga skillnaden mellan de två och tror du att Medvedjev hade fört annan politik utan Putins närvaro i partiet?

Det finns ingen skillnad mellan de två utöver det faktum att det är Putin som bestämmer. Medvedev är Putins kreatur och utan Putin hade han aldrig blivit president. Han är ingen politiker, har inga ledaregenskaper och ingen karisma, och det var precis dessa ickeegenskaper som gjorde att Putin valde honom som sin ställföreträdre. För övrigt är inte heller Enade Ryssland ett parti, utan snarare en korporation vars huvudsakliga syfte är att upprätthålla ömsesidig lojalitet mellan den ryska maktapparatens olika våningar och förgreningar.

Hurdan är omvärldens syn på Ryssland just nu? Har något förändrats i med de stora demonstrationerna som ännu ett led av revolutionsvilja i världen under 2011?

Det beror helt och hållet på vilken del av omvärlden man tänker på. Någon revolutionsvilja finns det dock inte i Ryssland i dag, demonstrationerna är snarare ett uttryck för att stora delar av befolkningen fått nog av makthavarnas förljugenhet och på detta vis kräver respekt för sitt människovärde. “Det är vi som är Ryssland”, “Det är vårt land” var typiska slagord under den första stora demonstrationen den 10 december.

Demonstranterna vill inte ha stora omvälvningar, de vill bara att staten och makthavarna följer gällande lag och slutar luras. Det är inget litet krav i dagens Ryssland. Genom att övervinna apatin och ta sig ut på gatorna har ryssarna återerövrat sin självrespekt och väckt förhoppningar om möjligheten av en utveckling mot ett mer demokratiskt, modernt och öppet samhälle.

Utanför Ryssland har demonstrationerna skapat nytt intresse för landets utveckling och hos många skapat respekt för de ryssar som inte längre vill tiga och lyda, utan som vill återta sitt eget land.

Det är inte helt omöjligt att den arabiska våren i viss mån inspirerat även ryssar att ta sig ut på gatorna efter fuskvalet. Att som Vladimir Putin hävda att det skulle vara utländska krafter som ligger bakom demonstrationerna är givetvis struntprat. Den enskilt viktigaste faktorn som lett till demonstrationerna är varken arabiska våren eller amerikanska komplotter, utan internet och sociala nätverk, där allt fler ryssar fått möjlighet att öppet utbyta information och komma fram till att nog är nog.

Mer på temat:

Av Kalle Kniivilä

Mest om Ryssland.

9 svar på ”Vad har demonstranterna uppnått?”

“Demonstranterna vill inte ha stora omvälvningar, de vill bara att staten och makthavarna följer gällande lag och slutar luras.”

Det där håller jag inte riktigt med om. Jag tycker det verkar råda konsensus, i alla fall bland organisatörerna av protesterna, i första hand kring att vallagarna behöver göras om, men också i ganska hög grad kring att det behövs grundlagsändringar för att minska presidentämbetets makt.

Ett första steg är dock förstås krav på att nuvarande lagar följs (vilket, t.ex. när det gäller Putins deltagande i presidentvalet utan att avgå som premiärminister, är högst tveksamt).

Att demonstranterna inte skulle vilja ha stora omvälvningar var kanske att ta i, för det skulle ju vara en stor omvälvning om makthavarna följde gällande lagar. Men jag tror inte de vill ha en revolution.

Kolla den här filmen, förresten. Jag hade rätt på den punkten i alla fall, om propagandaattacker.

http://anti-orange.ru/

Oj, nu har de tagit bort den högintressanta filmen där Kaddafi utmålades som den antiamerikanska motståndsrörelsens martyr och demonstranterna kopplades ihop med Nato-bombningar. Den fanns ju på Youtube, men nu är den en helt annan Youtube-film som sajten länkar till. Någon som har kvar originalet?

Kalle om Zjuganov: “inte heller är han någon riktig oppositionspolitiker, utan en del av det politiska etablissemanget”

Menar du på fullt allvar att Zjuganov på presidentposten (och/eller Kommunistpartiet med egen majoritet i Duman) inte skulle innebära några politiska förändringar i Ryssland? Vad baserar du det på, i så fall?

Kalle: “Makthavarnas långa tystnad efter de två första demonstrationerna”

Hur definierar du “lång tystnad”? Jag antar att de två demonstrationer du syftar på är de som var 10/12 och 24/12. När jag letar efter kommentarer från Medvedev hittar jag exempel från den 8/12 (på en presskonferens i Prag), och det är ju till och med innan de två stora demonstrationerna. Därefter har det kommit respons i massor av sammanhang, inklusive i Putins årliga telefonväkteri och i Medvedevs tal till nationen. Dessutom har företrädare för oppositionen fått flera inbjudningar till möten. Det senaste var till ett runda-bordssamtal, där de hade haft chansen att framföra all sin kritik direkt till makthavarna, men som vanligt tackade de nej med någon lam ursäkt.

Kalle: “Allra viktigast blir som vanligt omfattande propaganda för Putin i de statligt styrda massmedierna.”

Å andra sidan ges alla de andra kandidaterna fritt utrymme att debattera med varandra och framföra sina åsikter. Här ett exempel där Zjuganov och Prokhorov debatterar mot varandra i en timme i direktsändning i “statligt styrd” rikstäckande TV:

http://www.youtube.com/watch?v=k7gHS_Br-48

Den som vill vara negativ kan klaga på att Putin inte ställer upp i sådana debatter, men å andra sidan kan man ju se det som att de övriga kandidaterna får en fördel. De får gott om tid att göra reklam för sig själva och framföra sina åsikter, medan den “propaganda för Putin” som du skriver om mest består av tråkiga nyhetsinslag som knappast lockar någon som inte redan innan sympatiserar med Putins politik.

Kalle: “Demonstranterna vill inte ha stora omvälvningar, de vill bara att staten och makthavarna följer gällande lag och slutar luras.”

Vad är det då som gör att demonstranterna vägrar ställa upp på alla former av dialog med makthavarna? Varför skanderar de “Ryssland utan Putin”? Varför dyker Navalnyj upp på rasistdemonstrationer (t.ex. “ryska marschen”) och eldar upp folkmassor bestående av skinheads och ultranationalister med slagord som i det sammanhanget kan tolkas som rasistiska?

Verkar knappast sannolikt att de bara vill att nuvarande makthavare skall sköta sig bättre. Snarare uppenbart att de vill avsätta nuvarande makthavare, och det vore ju en omvälvning. Potentiellt dessutom en väldigt riskabel omvälvning, med tanke på vilka politiska idéer som representeras bland demonstranterna (allt ifrån stalinism till ultranationalism) och som de liberala delarna av oppositionsrörelsen inte tar tydligt avstånd ifrån.

Hej,
Som vanligt invektiv som “Putins kreatur” m.m. Att Navilney sagt något liknade som ” om Putin kommer till Kreml ska vi storma Kreml”. Det bryr du dig inte om bara Putin försvinner det verkar vara det viktigaste för dig och alla s.k. västerländska rysslandskännare.Tänk om Putin nu vinner vad ska du då skriva om. Valfusk igen. Han är väldigt populär som den stabiliserande kraften efter Jeltsins katastrof.Jag har själv följt utvecklingen under dessa 20 år på plats. När det gäller korruption är det ett gammalt och mycket svårlöst problem i Ryssland. Jag tror att det var tzar alexander 11 som sade en gång uppgivet ” det är inte jag som styr Ryssland utan det gör byråkraterna”Att begära att Ryssland på 20 år ska bli en perfekt (i västs ögon)demokrati under kontroll av IMF, Valutafonden och utländska ägare av massmedia och råvaror är naivt och föraktat av de flesta ryssar jag känner.Ryssland är i vissas ögon alltid föraktat och smutskastatdet spelar ingen roll vad som görs eller vad som händer. Några har fått russofobin i blodet och den försvinner inte tyvärr.

Ingen har begärt att Ryssland ska underordna sig eller sälja ut sig till “Väst” (det sistnämnda tycker jag för övrigt är ett förlegat uttryck när i princip hela Central- och Östeuropa och stora delar av Asien och Sydamerika också blivit stabila demokratier). Det är en myt som odlas av den ryska statspropagandan. Och eftersom inget land är någon perfekt demokrati så är det heller ingen som förväntar sig att Ryssland ska vara det.

Det finns dock allmänt accepterade minimikrav på vad som ska ingå i demokratibegreppet (oavsett vad Surkov säger). Det handlar främst om att alla ska vara lika inför lagen, att vem som helst utan orimliga begränsningar ska kunna kandidera i valen och att allas röster ska vara lika mycket värda. Hade dessa baskrav varit uppfyllda i Ryssland så skulle inga massdemonstrationer äga rum.

Putin var otvivelaktigt varit mycket populär under sina första år som en stabiliserande kraft efter Jeltsins kaos, men på senare tid (inte minst sedan han meddelade att han åter tänker bli president) har han för många blivit en symbol för att de demokratiska baskraven inte uppfylls i dagens Ryssland och därför vill många (sannolikt åtminstone omkring hälften av befolkningen) att han efter 12 års styre nu ska lämna ifrån sig makten.

Den utbredda korruptionen är givetvis ett mycket svårlöst problem i Ryssland (liksom i Kina t.ex.), men demokratisering är i mina ögon utan tvekan det bästa verktyget i det sammanhanget och till det tycks tyvärr inte Putin vara kapabel.

Ditt grundlösa insinuerande om att personer som jag och Kalle, som ägnat många år av våra liv åt att lära oss det ryska språket, bo i och lära oss om Ryssland, och har massor av ryska vänner, skulle lida av “russofobi” bara för att vi inte är blinda supportrar av Putin säger i mina ögon betydligt mer om din inskränkta världsbild än om oss.

Stängt för kommentering.