diVERse

Tisdagen den 6 maj var Vladimir Putins sista dag som Rysslands president. När han lämnade sitt pampiga arbetsrum i Kreml tog han med sig ett enda föremål, den historiska penna han fick av Boris Jeltsin på förra årtusendets sista dag, när denne hade skrivit under sitt eget avsked.

Allt annat blir kvar i Kreml, har Vladimir Putin lovat. Den fina bordslampan med skärm i grönt glas, det lilla mötesbordet där Vladimir Putin brukade läxa upp sina ministrar inför tv-kamerorna, den ryska flaggan i hörnet. Förutom den historiska pennan är det en enda sak som saknas när Dmitrij Medvedev i dag tar över arbetsrummet. Makten.

Ända sedan Putin i början av december i sitt eget arbetsrum pekade ut sin efterträdare har alla politiska bedömare i Ryssland försökt gissa sig till vart makten tar vägen nu. En fingervisning kan man få i programmet för Dmitrij Medvedevs invigningsceremoni som äger rum på onsdagsmorgonen. Ceremonin inleds med ett politiskt linjetal. Talet ska hållas av Vladimir Putin.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Esperanto: Naskiĝtago de kontraŭsovetia malpropagandilo

Det finns ingen sanning i Nyheterna, och i Sanningen finns det inga nyheter, hette det på sovjettiden. Det gamla antisovjetiska skämtet är lättare att förstå om man vet att de två viktigaste tidningarna i Sovjetunionen hette just "Sanningen" (Pravda) och "Nyheter" (Izvestija).

Det fanns dock en tidning som innehöll både sanning och nyheter i Sovjetunionen. Tidningen bestod av ett högst varierande antal karbonkopierade, maskinskrivna blad med det komplicerade namnet Chronika tekusjtjich sobytij ("Krönika av aktuella händelser"). Första numret av Chronika kom ut för ganska exakt 40 år sedan, den 30 april 1968.

1968 var FN:s människorättsår, och tidningen skulle från början heta "Människorättsåret i Sovjetunionen". Så stod det högst upp på det första maskinskrivna bladet, vilket tyder på att grundaren Natalja Gorbanevskaja från början inte hade planerat det långvariga projekt som Chronika utvecklades till. Redaktörerna byttes ut allt eftersom de hamnade bakom galler och taggtråd, men den underjordiska tidningen fortsatte att komma ut ända till 1983, när den dåvarande redaktören, matematikern Jurij Sjichanovitj, greps.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

По-русски: Швеция – страна победившего социализма?

En intressant dialog mellan historikern Nikolaj Svanidze och programledaren Lev Gulko ägde rum på radiostationen Echo Moskvy i fredags. Diskussionen handlade om "gratis sjukvård" i Ryssland.

I Sovjetunionen var sjukvården i princip gratis, i praktiken var man ofta tvungen att utnyttja kontakter och ge dyra gåvor för att få bra vård. Samma system finns delvis kvar fortfarande, med pengar under bordet och dålig kvalitet som följd, menar Nikolaj Svanidze.

N. Svanidze: Det enda som kan vara gratis är osten i en musfälla. Det finns helt enkelt ingenting som man får gratis.
L. Gulko: Tja, men i det finns ju andra länder där det finns någon sorts socialpolitik, på något sätt anslår de pengar till sådant här. Ta till exempel Sverige, eller Danmark, eller Norge.
N. Svanidze: Sverige är ett land där socialismen har segrat. Och det är Danmark också.
L. Gulko: Ja.
N. Svanidze: Men där har man byggt socialismen på ett lite annorlunda sätt. Med andra ideal. Lenin var inte där, gudskelov. Men vet ni förresten, att Lenin, när han satt i Schweiz och väntade för att se var det till slut skulle smälla till, så att han till slut skulle kunna blanda sig i och ta makten, han väntade sig att smällen kanske i första hand skulle bli i Sverige, och han funderade redan på att åka till Sverige. Och då fick han veta om Februarirevolutionen i Ryssland. Och så packade han resväskorna och åkte till Ryssland för tyska generalstabens pengar.
L. Gulko: Svenskarna ställde i alla fall till det för oss.

Det där med Lenins planer på revolution i Sverige har inte jag hört talas om tidigare. Det kanske hade varit bättre om han hade gjort ett försök här i mindre skala?

I dag fredag börjar den ryska stasduman att behandla ett lagförslag som ska göra det möjligt att stänga tidningar, radiostationer eller tv-kanaler som två gånger under ett år har publicerat "uppenbart falska påståenden som är skadliga för en persons ära och värdighet eller undergräver hans anseende".

Enligt människorättsaktivister är den föreslagna lagändringen farlig, därför att den ger makthavarna möjlighet att stoppa misshagliga massmedier utan att ens vända sig till domstolen. Det räcker att den statliga myndigheten för registrering av massmedier under ett år ger tidningen två varningar. Tredje gången tidningen publicerar något som registermyndigheten anser vara "uppenbart falskt" kan utgivningen stoppas i väntan på domstolsbeslut. Därefter kan en domstom bestämma att tidningen ska stängas helt och hållet.

Man kan då hålla i minnet att just orden "uppenbart falska" ("заведомо ложные") fanns också i den sovjetiska lagstiftning som användes mot dissidenter. "Uppenbart falska" var då exempelvis påståenden om att det i Sovjetunionen inte skulle finnas någon demokrati. I den sovjetiska pressen kunde givetvis inga "uppenbart falska" påståenden förekomma, dessa fanns bara i underjordiska skrifter.

Den föreslagna gummiparagrafen påminner starkt om det system med "två varningar, stängning på tredje" som de vitryska makthavarna använt för att sätta munkavle på pressen. Den vitryska erfarenheten visar att systemet är mycket effektivt när man vill stävja kritik av regering och president. Den vitryska lagen har till och med en speciell paragraf som gör det extra straffbart att kränka presidentens ära.

Det är intressant att det ryska ändringsförslaget nu plötsligt fått grönt ljus i utskottet för informationspolitik, som tidigare var tveksamt. Förslaget lämnades in redan i januari av Robert Sjlegel, den yngsta ledamoten i statsduman, tidigare aktivist i rörelsen Nasji som också kallas för Putin-jugend. Då ansåg dumans juridiska experter att den var onödig, eftersom den som känner sig förtalad kan vända sig till domstol i vanlig ordning. Nu verkar de som bestämmer ha ställt sig bakom den nya, töjbara förtalsparagrafen.

PS: Ändringsförslaget godkändes som väntat i första behandlingen på fredagseftermiddagen. Det krävs två rundor till i duman samt presidentens underskrift innan ändringen träder i kraft.

Mer på temat

• Ryska journalistförbundet blir snällare
• Putins ”bröllop” ger många läsare
• OneNews: Russia debates tougher media law
• Duma verabschiedet Gesetz gegen Verleumdung in den Medien
• Eduard Lucas: Free speech, or not. The press in eastern Europe
• BBC: Госдума ужесточает закон о СМИ
• Gazeta.ru: И никакой клеветы
• Коммресантъ: Закон о СМИ защитили от "клеветы"

Det är sällan jag berörs av rysk statstelevision, men i dag hände det. Nikolaj Svanidzes minnesprogram om Boris Jeltsin var verkligen tänkvärt. Det stora och det lilla länkades samman så att man plötsligt inte längre visste vilket som var det stora och vilket som var det lilla.

När Boris Jeltsin berättade om sin fru Naina, som han träffade för femtio år sedan i en studenkorridor i Sverdlovsk, var det uppenbart att de två fortfarande var kära. Nu har universitet de läste på fått hans namn.

Så fick han frågan om vad som var det bästa som inträffat under hans tid vid makten.

- Det fria ordet! Att man avskaffade censuren.

Han är uppenbart rörd själv. Och han om någon vet vilka nackdelar det fria ordet kan innebära för en makhthavare. Han kunde bli irriterad. Men han stod ut. För honom var det fria ordet viktigare än att få rätt till vilket pris som helst.

Och vad är det viktigaste ni själv uppnått, Boris Nikolajevitj, frågar Nikolaj Svanidze.

Han funderar en stund. Men det är ingen tvekan i hans röst när han svarar.

- Slutet på enpartistaten, slutet på den kommunistiska diktaturen.

Vem har uppnåt mer här i världen?

Många i väst minns Boris Jeltsin mest i egenskap av en lallande gubbe som försökte dirigera en militärorkester när han var på statsbesök i Tyskland. Och visst kunde han ta både ett och två glas för mycket. Men vad är det, jämfört med vad vissa andra ställt till med.

När Boris Jeltsin avgick, på 1900-talets sista dag, bad han alla ryssar om ursäkt. Allt hade inte blivit som han och de hade hoppats. Det kanske kunde ha gått bättre. Men framför allt kunde det ha gått riktigt åt skogen, och det gjorde det inte. Det blev inget inbördeskrig med kärnvapen.

Det är ett år sedan Boris Jeltsin gick ur tiden. Jag såg honom på långt håll när han höll sitt segertal på baksidan av Vita Huset i Moskva den 21 augusti 1991, när kuppmakarna hade gett upp och Sovjetunionen tagit slut. Först nu förstår jag vad det var jag såg. Det var världshistoria. Och utan Boris Nikolajevitj kunde världen ha sett helt annorlunda ut.

Tack, Boris Nikolajevitj.

En och annan blev förvånad när Ryska journalistförbundets kongress i dag öppnades av ingen annan än Aleksandr Sokolov, kultur- och massmedieminister.

Efter honom talade förbundets ordförande Vsevolod Bogdanov, som både i sitt eget och journalistförbundets namn förkunnade sin högaktning för staten, höga tjänstemän och "regeringen i sin helhet". Så förklarade han att journalistförbundet lyckats privatisera en jordplätt i Moskvaregionen, och att en journalistby med 30.000 kvadratmeter bostadsyta, ålderdomshem för gamla journalister, vårdcentral och annat smått och gott snart skulle byggas där.

Därefter blev det mindre viktiga rutinärenden. Generalsekreterarposten, som den alltför regeringskritiska Igor Jakovenko innehaft i tio år, avskaffades. Igor Jakovenko är bland annat känd för att han vågat kalla Vladimir Putin för "pressens fiende", men också för att han på senare tid deltagit i oppositionsdemonstrationer. Den snälle Vsevolod Bogdanov å andra sidan återvaldes som ordförande i fem år till. "Dubbelmakten i journalistförbundet är avskaffad", förkunnade den statliga nyhetskanalen Vesti glatt.

Till saken hör att det var just Igor Jakovenko som såg till att Tjetjeniens diktatoriska president Ramzan Kadyrov, som helt plattat till de fria massmedierna i Tjetjenien, trots krav från tjetjenska journalister inte fick bli medlem i journalistförbundet. Vsevolod Bogdanov åkte till Tjetjenien för att be om ursäkt – han ansåg det väldigt taktlöst att Kadyrov, en av den mördade journalisten Anna Politkovskajas främsta hatobjekt, inte välkomnades med öppna armar.

Nu är de Kadyrov-dyrkande statsjournalisterna i Tjetjenien säkert nöjda, liksom även de snälla ryska journalister som vill få ett rum på journalisternas eget ålderdomshem i den fina nya journalistbyn. Om det nu blir någon by.

Mer på temat:

• Alla journalisters bästa vänner
• Коммерсантъ: Союз партийных журналистов
• Gazeta.ru: Cоюз журналистов с властью
• Радио Свобода: Съезд работников СМИ за один день управился с болезнями российской журналистики
• Вести: В Союзе журналистов России ликвидировано двоевластие

Min webbplats var nere nästan hela helgen. Webbhotellet One.com kunde inte ge någon bra förklaring till vad som var fel eller när felet skulle åtgärdas, vilket jag tycker är ganska dålig stil. Men nu verkar allt fungera igen. Händer något liknande igen så får jag nog ta och byta webbhotell, även om det är lite bökigt. Och inte blir man gladare av denna förklaring som jag nu har fått som svar på min skriftliga fråga:

Vi har haft lite problem med en av våra databasservrar, problemet ska nu vara löst. Vi vet inte vad felet berodde på, servrarna är omstartade.
Med vänlig hälsning / Best Regards
SUPPORTEN

Mia retejo dum preskaŭ la tuta semajnfino ne estis atingebla. La rethotelo One.com ne povis doni ajnan veran klarigon pri tio, kio misfunkcias, aŭ kiam la miso estos riparita, kio laŭ mi estas signo de tre malbona priservado de la klientoj. Sed nun ĉio denove ŝajnas funkcii. Se io simila denove okazos, mi serioze konsideros ŝanĝi rethotelon, eĉ se okupiĝi pri tio estas iom komplika tedaĵo.

Tälle sivustolle ei päässyt koko viikonloppuna. Webhotelli One.com ei pystynyt antamaan mitään järkevää selitystä siihen, missä vika tarkkaan ottaen oli, tai milloin se saataisiin korjattua. Aika huonoa palvenlua. Mutta nyt kaikki tuntuu taas toimivan. Vaan jos näin käy toisen kerran taidan kyllä vaihtaa toiseen hotelliin, vaikka se onkin vähän tylsä ja aikaavievä homma.

Suomeksi: Medvevev voitti vaalit - ihan totta!

Om några veckor ska Vladimir Putins tronföljare Dmitrij Medvedev installeras som rysk president. Det har han viss rätt till, visar det sig. Den anonyme ryske bloggaren och statistiknissen Podmoskovnik har nu offentliggjort sina beräkningar, som visar att Medvedev troligen fick 63% av rösterna. Dock inte över 70%, som de officiella siffrorna visar.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Esperanto: ”Reedziĝo” de Putin alportas multajn legantojn

Det är intressant att följa hur skvaller kan byta skepnad och plötsligt bli en "seriös nyhet".

I sitt lördagsnummer skrev tidningen Moskovskij Korrespondent (Moskvakorrespondenten) att Vladimir Putin har skiljt sig från sin fru Ljudmila, och att han snart ska gifta sig med den 24-åriga gymnasten Alina Kabajeva, som sedan parlamentsvalet i december sitter i ryska statsduman, givetvis för Putins parti Enade Ryssland.

Det tog lite tid, men efter det att Spiegel skrivit om artikeln på tisdagen tog det fart också i svenskspråkiga medier. I onsdagsnumret citerade finländska Hufvudstadsbladet i sin tur Moskovskij Korrespondent och Spiegel, dock med ett frågetecken.

På onsdagseftermiddagen hakade också TT på, med en artikel
som bland annat hävdade att Kabajeva sitter i ryska duman "sedan några år", trots att det bara gått fyra månader sedan hon valdes in. Återstår att se om själva nyheten är lika svajig.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Ryssland är omringat av illvilliga fiender som inget annat hellre vill än att se landet falla sönder och samman i kaos. De svaga får stryk, som Vladimir Putin brukar säga, därför måste Ryssland vara starkt och på sin vakt.

Nu visar det sig att de illvilliga utländska fienderna också står bakom domedagssekten som tillbringat ett halvår i en jordhåla i väntan på jordens undergång. Två av sektmedlemmarna har troligen dött under tiden, och hela alltet är givetvis en del i en utländsk sammansvärjning mot Ryssland - om man ska tro den lokala ortodoxa ärkebiskopen Filaret.

- Jag känner, jag anser att det här är en planerad aktion inte bara mot ryskortodoxa kyrkan utan mot vårt land, sade ärkebiskopen till nyhetsbyrån Interfax på torsdagen.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Jag vet inte om internetbokhandeln Ozon.ru skojar eller menar allvar, men jag höll på att trilla av stolen när jag såg vilken bok de nu lagt i kategorin "Böcker för framgångsrika affärer". Det var sociologen Ella Panejachs verk Правила игры для русского предпринимателя (Spelregler för ryska företagare).

Det är inte länge sedan boken presenterades i Moskva, men jag har redan hunnit läsa ut den. Ella Panejach var snäll nog att maila texten till mig när jag undrade var man kunde köpa en elektronisk version, så jag kunde läsa den i min fina nya e-boksläsare, och behövde inte vänta en hel månad på ett paket från Ozon.ru.

Panejachs bok är djuplodande, verkligen läsvärd och ganska rolig - bra betyg för en sociologisk undersökning. Men jag vet inte om den verkligen är "en bok för framgångsrika affärer". Eller det kanske är precis så illa det förhåller sig i Ryssland.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Den fria undersökande journalistiken i Ryssland har sin storhetstid bakom sig.

På sovjettiden var journalistiken ett kraftigt verktyg i makthavarnas händer, och då kunde avslöjanden i tidningar flytta berg när partiet så ville. Nu är det ingen som bryr sig om vad som står i tidnignarna, och ingen litar på en journalist. Dessutom kan det vara farligt att komma med olämpliga avslöjanden.

Under glasnosttiden, mot slutet av 1980-talet, blev de sovjetiska journalisterna allt mer bångstyriga, allt blev tillåtet, och redaktioner upphörde till slut att ta order uppifrån.

Journalisterna lärde sig snabbt att ställa kritiska frågor, och när arkiv öppnades och historiska dokument blev tillgängliga var det journalister som var först på plats och grävde fram avslöjande efter avslöjande. Det som journalisterna publicerade om Sovjetunionens historia och om den rådande situationen i landet hade en förkrossande effekt på samhället. Journalister som sanningssägare har sällan någonstans i världen haft lika stor auktoritet som i Sovjetunionen i slutet av 1980-talet. Den auktoriteten sålde de snart ut till högstbjudande.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

I samband med uppgraderingen till WordPress 2.5 experimenterar jag med utformningen, bloggen kommer att se lite konstig ut tills jag får rätsida på allt.

Lige kun la ĝisdatigo al WordPress 2.5 mi eksperimentas pri fasonado, la blogo aspektos iom strange ĝis la aperintaj problemoj estos solvitaj.

Päivitin WordPress-versioon 2.5 ja testaan eri ulkoasuja, blogi saattaa näyttää kummalliselta kunnes kaikki ongelmat on ratkaistu.

I början av 1990-talet var Jurij Saprykin en fattig student i filosofi. Nu är han 35 år och tar emot på ett bekvämt kontor i centrala Moskva. Han är chefredaktör för nöjestidningen Afisja, tjänar bra och har nyss köpt en bil efter att familjen flyttat till en större lägenhet längre bort från centrum.

- När jag började studera 1990 verkade sovjetsystemet fortfarande stabilt. Men det var bara skenbart, snart föll allting ihop och det gick inte längre att leva på studiestödet. När det var som värst gick jag ibland hungrig i tre-fyra dagar eftersom jag inte hade några pengar.

Det fanns två utvägar: att bli företagare eller att bli journalist. Företagandet lockade inte det minsta.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Ryska journalistförbundets ordförande Vsevolod Bogdanov lämnar en offentlig ursäkt till Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov eftersom Ryska journalistförbundets sekretariat inte ville ha Kadyrov som medlem i förbundet. Själv tycker förbundsordföranden Bogdanov att president Kadyrov visst borde kunna vara medlem i journalistförbundet trots att denne inte är journalist.

I början av mars beslutade Ryska journalistförbundets avdelning i Tjetjenien att välja in Ramzan Kadyrov som medlem i förbundet "för sina meriter i utvecklandet av journalistiken i Tjetjenien". Beslutet väckte ramaskri bland kritiskt inställda journalister i övriga Ryssland, eftersom det i praktiken är omöjligt att utöva granskande journalistik i dagens Tjetjenien.

Under sina sista dagar i livet arbetade journalisten Anna Politkovskaja med ett omfattande avslöjande reportage om Ramzan Kadyrov. I sin sista radiointervju på radiostationen Svoboda, två dagar före mordet, kallade hon Ramzan Kadyrov för ”vår tids Stalin” och ”en ynkrygg beväpnad till tänderna”.

Efter att Ramzan Kadyrov fått ett medlemskort i journalistförbundet meddelade två andra kända journalister, Aleksandr Minkin på tidningen Moskovskij Komsomolets samt Dmitrij Muratov på Anna Politkovskajas tidning Novaja Gazeta, att de i så fall lämnar förbundet. Innan skandalen hann få större skala stoppade journalistförbundets sekretariat Kadyrovs medlemskap med hänvisning till förbundets stadgar.

Efter detta beslut har många tjetjenska regeringsvänliga journalister (och andra finns det inte i Tjetjenien) i sin tur meddelat att de nu inte längre vill vara med i ett förbund som inte vill ha Ramzan Kadyrov som medlem. För att lösa konflikten åkte journalistförbundets ordförande Vsevolod Bogdanov till Groznyj där han träffade tjetjenska journalister och regeringsföreträdare.

Inför denna tjetjenska församling bad Bogdanov offentligt om ursäkt för det hans kolleger i Moskva fått för sig. Själv ansåg Bogdanov att Ramzan Kadyrov borde blivit medlem i journalistförbundet.

Mer på temat:

• Vår tids Stalin tar över Tjetjenien
• Kadyrov Accepted, then Rejected by Journalists Union
• Минкин и Муратов уходят из Союза журналистов из-за Кадырова
• Чеченские журналисты попросились на выход
• Протест чеченских журналистов
• Глава Союза журналистов России извинился перед Рамзаном Кадыровым
• Председатель Союза журналистов РФ принес извинения Кадырову

Det var tydligen helt orealistiskt att tro att den ryska maktapparaten skulle reagera så snabbt?

Nåväl, vem det än är som sätter målen för ryska lokala valnämnder, de har inte koll på Podmoskvniks blogg, inte heller Maksim Psjenitjnikovs. Där kunde man ju direkt efter dumavalet i december se en kurva som tydligt visade att någon hade fuskat med siffrorna. Då utgick i alla fall jag ifrån att samma misstag inte skulle upprepas.

Men kurvan som visar valdeltagandet i presidentvalet i mars är, om möjligt, ännu tydligare. Precis som förra gången är den en vanlig normalkurva fram till 55%. Därefter är de officiella siffrorna mycket egendomliga. Kurvan (som visar hur valdeltagandet ser ut i förhållande till antal vallokaler) följer efter mitten inte alls den statistiska normalkurvan. Det kanske i och för sig skulle gå att förklara, om kurvan åtminstone var någorlunda jämn. Men det är den inte. I stället blir det märkliga, skarpa toppar lite här och var (konstigt nog vid jämna procenttal), samt en mycket konstig uppgång vid 100%, där kurvan rimligtvis borde närma sig noll och inte alls vika uppåt.

Enda skillnaden jämfört med dumavalet är att kurvan efter 55 procents valdeltagande knappt visar några som helst likheter med en nedåtgående statistisk normalkurva, utan är mer eller mindre jämn, bortsett från de märkliga topparna. Någon har uppenbarligen jobbat hårt för att få till rätt siffror.

Mer på temat:

• Valfusk på bild
• Ryskt vallotteri med säker vinnare
• Efterskörd från Moskva
• FOI: Så styrs valen i Ryssland av makteliten
• Любителям статистики 4

För något år sedan läste jag Valerij Panjusjkins högintressanta Chodorkovskij-biografi. (Finns också som e-bok.) Den har vissa drag av idolporträtt, till den grad att Panjusjkin själv i inledningen försäkrar att han inte fått betalt för boken av Chodorkovskij eller hans omgivning. Det jag känner till om Panjusjkin talar för att han är en seriös och ärlig journalist. Samtidigt har han en starkt kritisk inställning till Vladimir Putins politik, men det är väl en journalists uppgift att kritiskt granska makthavarna? Eller borde vara, i Ryssland är förhållandet ofta det motsatta.

När jag var i Moskva i början av mars tipsade en rysk journalist mig om en alldeles färsk bok som Panjusjkin skrivit tillsammans för den för mig tidigare okände Michail Zygar. "Den är jätteintressant, men en del av mina bekanta är rädda för att han ska få betala dyrt för den", sade journalisten. Boken heter Газпром - новое русское оружие. ("Gazprom - det nya ryska vapnet").

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Av en slump fick jag på torsdagen veta att Zvjagintsevs prisbelönta film Förvisningen (Изгнание) skulle visas i Lund samma kväll. (Tack, Mattias!) Det är inte ofta jag går på bio, men en sådan film vill man ju inte missa. Fast det var inte helt lätt att få köpa en biljett. Det var faktiskt helt omöjligt.

- Nej, vi säljer inga biljetter, vi är en medlemsförening, så man måste vara medlem om man vill se filmen, sade den unga killen som satt bakom ett litet bord med ett kassaskrin på biografen Kino.

Tydligen var detta något för en mindre krets speciellt invigda. Men för säkerhets skull frågade jag en gång till:

- Så jag kan inte se filmen?

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Rysslands blivande president Dmitrij Medvedev talar vackert om frihet i allmänhet och pressfrihet i synnerhet. Han hävdar också att den ryska staten inte alls styr massmedierna, i alla fall inte speciellt mycket. Ändå betraktas journalister som skriver om maktmissbruk som hot mot statens säkerhet.

I en intervju som han gav några dagar innan han utnämndes till presidentkandidat sade han att det är mindre än 10 procent av massmedierna som tillhör staten. Det stämmer - men i de 10 procenten ingår exempelvis alla rikstäckande tv-kanaler.

Ett av de mest känsliga ämnena i rysk journalistik är påståenden om korruption och svarta pengar i presidentens närmaste krets, något som den unga journalisten Natalia Morari fick känna av i december 2007. Efter det att hon skrivit en omfattande artikel med titeln "Kremls svarta kassa" upptäckte säkerhetstjänsten plötsligt att hon var ett hot mot landets säkerhet.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Det blev intensivt i Moskva, men nu är jag hemma igen och har hunnit hämta mig lite. Bäst att passa på att anteckna lite spridda intryck så länge jag har besöket något så när färskt i minnet.

Bakåt, Ryssland?
Under måndagen åker jag kors och tvärs över stan, upp och ner i rulltrappor på olika tunnelbanestationer. Lite här och där stöter jag på små grupper Nasji-aktivister med sina flaggor och sina märkliga mantlar. Helt död är rörelsen alltså ännu inte. Däremot har den bytt färg: efter dumavalet i december var mantlarna röda, med en bild på Putin. Nu är de i stället vita, med röd text: "Вперед, Россия!", "Framåt, Ryssland!".

I en rulltrappa hamnar jag bakom en grupp ungdomar i vita mantlar. Bakom dem står en kvinna som ser ut att vara i sextioårsåldern. Hon blänger på ungdomarna en stund och tilltalar sedan en av dem, en utan vit nylonmantel.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Svetlana Michailovna är 68 år gammal, ganska liten till växten och rädd för att kravallpolisen ska slå henne. Ändå har hon kommit till den förbjudna demonstrationen i centrala Moskva.

– Jag måste komma hit för att behålla min heder.

Det blir ändå ingen demonstration. Polisen stoppar den innan den hinner börja, och griper de flesta deltagarna.

En grupp poliser går in på en McDonald’s vid den planerade demonstrationsplatsen och griper några av gästerna som uppenbarligen är med i polisens demonstrantregister. Utanför tar fyra kraftiga, kravallutrustade poliser tag i en ung kvinna som har en bukett rosor i handen. Hon ropar på hjälp men tappar inte rosorna. Kvinnan försvinner i ilfart mot en väntande polisbuss, och nästan med detsamma kör polisbussen i väg.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Vaknar tidigt. Det visar sig att Dmitrij Medvedev vid ettiden på natten, när jag redan sov, höll en oväntad presskonferens. Utan Vladimir Putin. Han bekräftade dock att Putin ska bli premiärminister, men maktbefogenheterna mellan presidenten och premiärministern ska inte förändras. Presidenten ska sitta i Kreml precis som hittills, medan premiärministern sitter kvar i regeringshuset, så Putin får flytta på sig. Men det är bara utanpåverk. Vad Putins stolbyte betyder vet vi inte innan han har bytt stol. Och det blir i maj, samtidigt som Medvedev blir president på riktigt. Tills dess sitter alla kvar på sina platser.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Flyget från Kastrup går vid nio. Det är samma flyg som jag tog för tre månader sedan när jag skulle skriva om dumavalet, och samma Airbus-modell, men något äldre, den här har nog varit i trafik minst tre-fyra år. Jag tar ett kort på salongen och råkar få med en steward, han kommer fram till mig och förklarar att det är förbjudet att fotografera ombord planet. "Varför då", undrar jag. "Flygbolagets regler", är svaret. Visst, det är väl ett uttömmande argument. Det innebär att jag får hålla reda på var han befinner sig när jag vill fotografera genom fönstret, vilket jag inte tänker låta bli.

När vi är nästan framme meddelas att vi får vänta i luften en kvart eftersom det är för mycket inkommande trafik i Sjeremetievo. Vi kör en runda över Moskvaområdet, det ser ut att vara ganska mycket snö, fast jag trodde den hade smält. Så landar vi ändå nästan i tid, klockan är två Moskvatid när jag ställer mig i kön vid passkontrollen. Ryska medborgare får information i högtalarna: alla kallas till vallokalen på sjätte våningen för att rösta i presidentvalet.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Det är töväder i Moskva. Snön har förvandlats till slask och fotgängarna försöker undvika pölarna på de ojämna trottoarerna.

Emellanåt skiner solen mellan molnen. Inför dagens val har Rysslands blivande president Dmitrij Medvedev haft smekmånad med väljarna och talat om frihet. "Frihet är bättre än ofrihet", sade han i ett uppmärksammat tal. Vad det betyder i praktiken återstår att se.

Vallokal nummer 291 i norra delen av Moskva är en vitmålad betonglåda med tre våningar, en standardiserad skolbyggnad i ett vanligt bostadsområde. Gammal sovjetisk filmmusik strömmar ur högtalarna för att locka väljare. Vid tretiden på eftermiddagen är det glest.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Den anonyma ryskspråkiga bloggaren Podmoskovnik ("Boende i Moskvatrakten") har uppenbarligen bra färdigheter i statistisk analys. Han har analyserat ryska parlamentsvalet som ägde rum i december genom att titta på resultaten från alla vallokaler.

Den här grafen på valdeltagandet följer inte den statistiska normalkurvan utan visar ett (föga?) överraskande resultat. Från noll till mitten (valdeltagande mellan 50 och 60%) är allt normalt. Sedan händer något konstigt. Kurvan viker inte ner jämnt som den borde, utan det uppstår konstiga toppar lite här och där. Tittar man noga ser man att topparna inte alls är slumpmässigt distribuerade, utan ligger vid procenttalen 55%, 60%, 70%, 75%, 80%, 85%, 95% och framför allt 100%. (Procenttalet 65% hamnade på ett jobbigt ställe och syns inte lika tydligt.)

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»