diVERse

Kekkoselle kymmenen vuotta, Tujulalle teloitus

Kalle — Sun, 11 May 2008 15:43:09 +0000

Leningradin alueella syntynyt sotamies Kekkonen oli asevelvollisena Vologdan varuskunnassa, mutta tuomittiin 19.12.1941 kymmeneksi vuodeksi työleirille ja menetti kansalaisoikeutensa vielä viideksi vuodeksi. Siis vuonna 1922 syntynyt Aleksandr Pavlovitš Kekkonen.

Vuonna 1920 syntynyt korpraali Ivan Andrejevitš Kekkonen sen sijaan kaatui 10.10.1941 ollessaan 71. kiväärijalkaväen divisioonan palveluksessa.

Leningradissa vuonna 1939 armeijan palvelukseen kutsuttu, Leningradin alueen Korpikylässä syntynyt Aleksandr Ivanovitš Kekkonen puolestaan ilmoitettiin kadonneeksi lokakuussa 1941. Hän oli silloin 99. tykistörykmentin palveluksessa.

Niin että nyt se on todistettu. Kekkonen oli Neuvostoliiton palkkalistoilla. Eikä vain yksi Kekkonen, vaan ainakin kolmetoista. Niin monta Kekkosta on nimittäin Venäjän puolustusvoimien virallisessa tietokannassa, johon on rekisteröity kaikki Suuressa isänmaallisessa sodassa kaatuneet tai kadonneiksi ilmoitetut neuvostosoturit.

Todennäköisesti Kekkosia oli rintaman itäpuolella huomattavasti enemmän kuin nämä kolmetoista, sillä kaiken järjen mukaan useimmat Kekkoset kuitenkin selvisivät sodasta hengissä.

Suomalaisia nimiä löytyy toki tietokannasta enemmänkin, eikä niitä tarvitse mitenkään erityisesti edes etsiä. Kaikki tietokannan tiedot on kytketty suoraan alkuperäisiin asiakirjoihin, jotka nekin saa näkyviin suoraan tietokoneen ruudulle. Eräästä näihin 13 Kekkoseen liityvästä asiakirjasta löytyy myös Eino Karhu, joka hänkään ei ole ihan se joka ensin tulee mieleen.

Suomessa eniten tunnettu Eino Karhu, Karjalan tasavallan kunniakansalainen ja Suomen kirjallisuuden tutkija, oli syntynyt Inkerin Hietamäellä 1923 ja kuoli ihan äskettäin Petroskoissa 84-vuotiaana. Tämä toinen Eino Karhu oli syntynyt Ljaž-ozeron kylässä eli ilmeisesti Läsijärvellä vuonna 1920, ja hänetkin tuomittiin Vologdan varuskunnan sotaoikeudessa kymmeksi vuodeksi työleiriin ja sen jälkeen vielä menettämään kansalaisoikeutensa viideksi vuodeksi.

Sen jälkeen sen enempää tästä Karhusta kuin myöskään vuonna 1922 syntyneestä Aleksandr Pavlovitš Kekkosesta ei liene kuultu mitään, sillä muuten he tuskin olisivat mukana Venäjän puolustusvoimien kadonneiden ja kaatuneiden tietokannassa.

Venäjän puolustusministeriön tietokanta julkistettiin tammikuun lopussa, mutta suuren yleisön tietoon se tuli Venäjällä pari päivää sitten, voiton päivän juhlinnan yhteydessä, kun muiden muassa radioasema Eho Moskvy kertoi siitä. Tietokannassa on tiedot liki 19 miljoonasta kaatuneesta tai kadonneesta neuvostoarmeijan soturista.

Toinen kiinnostava tietokanta on Memorial-järjestön lista Stalinin henkilökohtaisesti allekirjoittamista kuolemantuomioista. Sieltä löytyy esimerkiksi vuonna 1904 syntynyt Väinö Tujula, joka loikkasi Neuvostoliiton puolelle vuonna 1932 ja tuomittin vankileirille suomalaisena vakoojana. Vuonna 1934 Tujula oli jo ilmeisesti vapautettu, sillä tällöin hän NKVD:n tietojen mukaan otti yhteyttä Suomen lähetystöön, kertoi "toiminnastaan Neuvostoliitossa" eli kai oloista vankileirillä, ja "lähetystön avun turvin" yritti päästä takaisin Suomen puolelle, siinä kuitenkaan onnistumatta.

Tujula lähetettiin taas vankileirille, mutta vuonna 1937 hän onnistui pakenemaan Siperiasta, otti taaskin yhteyttä Suomen lähetystöön, ja piiloutui sinne. Lisäksi hän NKVD:n mukaan antoi Suomen sotilasattasea Varenille tietoja loikkareista "Tšeljabinskissa asuvan veljensä avulla", ja valmisteli laitonta pakoa rajan yli.

Tujula piileskeli NKVD:n mukaan Suomen lähetystössä "pidätykseensä saakka". Asiakirjoista ei käy ilmi, miten Tujula saatiin lähetystöstä ulos, mutta hänet teloitettiin joka tapauksessa Moskovassa 12.9.1938 vakoojana.

Putin tar makten med sig

Kalle — Wed, 07 May 2008 03:42:57 +0000

Tisdagen den 6 maj var Vladimir Putins sista dag som Rysslands president. När han lämnade sitt pampiga arbetsrum i Kreml tog han med sig ett enda föremål, den historiska penna han fick av Boris Jeltsin på förra årtusendets sista dag, när denne hade skrivit under sitt eget avsked.

Allt annat blir kvar i Kreml, har Vladimir Putin lovat. Den fina bordslampan med skärm i grönt glas, det lilla mötesbordet där Vladimir Putin brukade läxa upp sina ministrar inför tv-kamerorna, den ryska flaggan i hörnet. Förutom den historiska pennan är det en enda sak som saknas när Dmitrij Medvedev i dag tar över arbetsrummet. Makten.

Ända sedan Putin i början av december i sitt eget arbetsrum pekade ut sin efterträdare har alla politiska bedömare i Ryssland försökt gissa sig till vart makten tar vägen nu. En fingervisning kan man få i programmet för Dmitrij Medvedevs invigningsceremoni som äger rum på onsdagsmorgonen. Ceremonin inleds med ett politiskt linjetal. Talet ska hållas av Vladimir Putin.

Stabilitet och kontinuitet. Det budskapet har de ryska statsstyrda tv-kanalerna basunerat ut sedan presidentvalet den 2 mars, då Vladimir Putins kandidat fick 70 procent av rösterna. Sedan dess har Putin och Medvedev framträtt som siamesiska tvillingar. Sida vid sida har de tagit emot utländska besök, hållit tal inför världspressen och stått i Kristi Frälsares katedral med levande ljus i handen under påsknattens gudstjänst.

Tvillingshowen har gett upphov till ett nytt begrepp i det ryska politiska ordförrådet: tandemokrati. Putin och Medvedev trampar i samma riktning, men det är bara en av dem som kan hålla i det riktiga styret på tandemcykeln.

Under Putins åtta år vid styret har det ryska parlamentet och den ryska regeringen inte haft mycket att säga till om. Det innebär inte att presidenten har kunnat bestämma allt själv. Bakom kulisserna pågår det en ständig politisk kamp mellan olika ekonomiska och politiska maktgrupperingar, och Putins eventuella förtjänst består i att han lyckats balansera dessa ofta motstridiga intressen mot varandra.

När Putin nu lämnar Kreml för att bli premiärminister har han redan förberett sig en stark maktbas i den ryska regeringens högkvarter, det vita huset vid Moskvafloden. Genom att bli ordförande i maktpartiet Enade Ryssland har han också säkrat sitt inflytande över den mäktiga byråkratklassen, vars intresseförening partiet i praktiken är. För att understryka sin roll som nationens ledare har han ändå vägrat att själv gå med i partiet.

Medvedev däremot har ingen egen maktbas, sina popularitetssiffror har han lånat av Putin. Därför ändras inget i Ryssland i dag. Men på sikt kan tandemokratin leda till att Putin nu rubbar den maktbalans han själv skapat. De som inte får sin vilja igenom hos Putin går i stället till Medvedev med sina förslag och önskemål. Kremlologerna spår sprickor i den eniga fasaden redan till hösten.

Sydsvenskan 7.5.2008

PS: Putin var först att tala på invigningsceremonin, men sade inte så mycket. Det viktigaste var den sista meningen: "Vi ska stödja honom". Medvedev talade lite längre och sade bland annat: "Jag tackar president Vladimir Vladimirovitj Putin hjärtligt för hans ständiga personliga stöd, som jag har känt hela tiden. Jag är övertygad om att detta kommer att vara så även i fortsättningen."

Mer på temat

Ruotsinsuomalaista kulttuuria etsimässä

Kalle — Sun, 04 May 2008 08:06:58 +0000

Mitähän se ruotsinsuomalainen kulttuuri oikein mahtaa olla? Kyselin kimppakyydissä ruotsalaiselta työkaverilta, ja hän arveli, että ainakin siihen tuntuu kuuluvan sauna, kun minä kerran pari kertaa viikossa kehun että tänään on taas sitten saunailta. Puukoista ja viinasta ei kai kohteliaisuttaan maininnut.

Sama kaveri on muuten ihan omin päin opetellut sanomaan "Missä sijaitsee lähin nakkikioski?", suomalainen opiskelijakaveri oli kuulemma opettanut. Kai sekin on sitä ruotsinsuomalaista kulttuuria. Ja työmatkalla Helsingissä kaveri oli sitten kokeillut itse kehittämäänsä vaihtoehtoa: "Missä sijaitsee lähin Alko". Vastauskin tuli, mutta ei siitä kuulemma mitään ymmärtänyt.

Mutta eihän tässä Alkoa pitänyt etsiä, vaan ruotsinsuomalaista kulttuuria. Mistähän se löytyisi? Internetistä varmaan, siellähän kaikki on nykyisin, varmaan se kulttuurikin.

Tuleehan sitä täältä. Noin 46 hakutulosta. No ei ole paljon, mutta jotain sentään. Katsotaanpa mihin tärkeysjärjestykseen Google ruotsinsuomalaisen kulttuurin ilmentymät pistää. Kovin on akateemista. Ensin löytyy

Ruotsinsuomalaisen valtuuskunnan opintosuunnitelma ruotsinsuomalaisten vähemmistöpoliittiseen ohjelmaan. Huhhuijaa. En taida sitä ruveta opiskelemaan.

Sitten tulee joensuulaisen Pekka Suutarin julkaisu ruotsinsuomalaisista äänitteistä vuodelta 1999. Siellä Suutari toteaa, että monikulttuurisessa maailmassa vähemmistökulttuurit eivät toimi valtakulttuurista erillisinä ja irrallisina, vaan monin tavoin siihen kietoutuneina. Niinhän se tietysti on, vaan mitä sitten jää käteen kuin oikein kovasti valtakulttuuriin kietoudutaan?

Kolmas osuma onkin Sisuradion tekstiä, jossa Maire Dahlmann vaalien alla kertoi, että hänen mielestää Eskilstunan ruotsinsuomalainen kulttuuri pohjautuu pitkälle työläisyyteen. Ja neljäntenä entinen ruotsinsuomalainen, joka blogissaan nyt jo Suomesta käsin toteaa ruotsinsuomalaisen olevan niin heikoissa kantimissa, ettei se kainalosta tukemallakaan koskaan pystyisi seisomaan omilla jaloillaan.

Tutulta tuntuu. Ja vielä löytyy Tampereen yliopiston tutkimusta, jossa ruotsinsuomalainen kulttuuri on määritelty "enemmän populaariksi kuin korkeakulttuuriksi". Ruotsi.se-sivustolla ruotsinsuomalainen kulttuuri mainitaan viihtyisien risteilyjen ja liiton laskevan jäsenmäärän yhteydessä. "Ruotsinsuomalainen kulttuuri vetelee viimeisiä virsiään", kertoo vielä nimimerkki Vanamo-jäsen jonka asiaa koskeva kommentti kuulemma katosi nopeasti erään Suomi-seuran kotisivulta.

Ruosufoorumin keskustelupalstalla norrköpingiläinen nimimerkki Kuokkavieras pistää lisää pökköä pesään:

Jos kirjoitetaan ruotsinsuomalainen romaani, sen on kerrottava 70-luvun alkoholisoituneesta perheestä, tehdastyöstä, telakoista tai volvon liukuhihnapaanasta. Muuten romaani ei ole ruotsinsuomalainen. Eikä kukaan uskoisi sen olevan edes totta jos ei romaanin puolessavälissä ole kulunut vähintään viisi litraa Koskenkorvaa. Näitä romaaneja on kirjailijan kirjoitettava vähintään kolme. Sen jälkeen hän voi rauhassa alkaa pohtia isovanhempiensa sotakokemuksia.

No voi voi. Ei tämä nyt kovin lupaavalta tunnu. Vaan voisiko olla niin, että kyseessä on kehäpäätelmä? Eli jos ruotsinsuomalainen kulttuuri määritellään tanhuiksi, kuorolauluksi ja siirtolaisuusmuisteloiksi, ei siitä kohta ole paljon mitään jäljellä. Kun kerran suurin osa meistä alle eläkeikäisistä Ruotsin suomalaisista on kiinnostuneita ihan muista asioista. Suomiseurahommatkin meikäläiseltä jäivät viimeistään siinä vaiheessa, kun lapsia ei enää kiinnostanut askartelu ja suomenkielistenkin koulukavereiden kanssa alettiin puhua ruotsia. Eikä edes ruotsinsuomalaista lehteä enää tule postilaatikkoon, kun Ruotsin Sanomat meni nurin.

Ehkä näin Joensuussa syntyneenä pitäisi sitten tosiaan hyväksyä se tosiasia, että vähemmistökulttuuri "ei toimi valtakulttuurista erillisenä ja irrallisena", niinkuin tämä joensuulainen Pekka Suutari jo vuonna 99 totesi. Vaan missä se sitten toimii? En minä kyllä tiedä.

Mutta karjalanpiirakat ovat hyviä, ja Malmön Suomi-seura järjestää kuulemma piirakkakurssin. Se on ainakin ruotsinsuomalaista kulttuuria. Ei kai Suomessa kukaan enää itse piirakoita leivo kun niitä saa kaupan tiskistä. Taidanpa irrottautua tästä valtakulttuurista ja palata juurilleni ainakin siksi aikaa, että opin pitelemään piirakkapulikkaa oikein päin kädessäni.

Sisuradio 2008-05-04

Naskiĝtago de kontraŭsovetia malpropagandilo

Kalle — Thu, 01 May 2008 19:24:57 +0000

På svenska: Antisovjetisk propaganda fyller år

En Novaĵoj ne estas vero, kaj en Vero ne estas novaĵoj, oni diris en la sovetia tempo. Tiun malnovan kontraŭsovetian ŝercon oni pli facile komprenas, se oni scias, ke la du ĉefaj gazetoj en Sovetio nomiĝis ĝuste "Vero" (Pravda) kaj "Novaĵoj" (Izvestija).

Tamen en Sovetio ekzistis gazeto, kiu enhavis kaj veron kaj novaĵojn. La gazeto konsistis el varia kvanto da karbopapere kopiitaj tajpitaj paĝoj kaj havis la komplikan nomon Ĥronika tekuŝĉiĥ sobitij (Kroniko de aktualaj okazaĵoj). La unua numero aperis antaŭ kvardek jaroj, la 30-an de aprilo 1968.

1968 estis la jaro de homaj rajtoj de UN, kaj laŭ la unua intenco la gazeto devis porti la nomon "Jaro de homaj rajtoj en Sovetio". Tiel estis skribite plej supre sur la unua tajpita folio, kio indikas, ke la fondinto Natalja Gorbanevskaja dekomence ne planis tian longdaŭran projekton, kia la gazeto poste iĝis. La redaktistoj sekvis unu la alian laŭvice, kiam la antaŭaj estis malliberigitaj, sed la subtera gazeto aperadis ĝis la jaro 1983, kiam la tiama redaktisto, la matematikisto Jurij Ŝiĥanoviĉ, estis arestita.

La tiam 32-jara poeto kaj tradukisto Natalja Gorbanevskaja mem kunmetis la unuajn dek numerojn. Ŝi ankaŭ partoprenis la konatan manifestacion sur la Ruĝa placo kontraŭ la sovetia invado de Ĉeĥoslovakio en aŭgustu 1968. Gorbanevskaja estis la sola el la ok manifestaciantoj, kiu ne estis arestita tuj, supozeble ĉar ŝi havis du malgrandajn infanojn. Sian trimonatan fileton ŝi kunportis al la manifestacio.

Ŝi povis daŭrigi sian agadon ĝis la 24-a de decembro en la sekva jaro, kiam ŝi fine estis malliberigita. La aŭtoritatoj baldaŭ konkludis, ke ŝi devas esti freneza, ĉar ŝi eldonadis gazeton sen permeso, kaj manifestaciis kontraŭ la saĝa politiko de la partio en Ĉeĥoslovakio. Ĝis februaro 1972 ŝi tial estis enfermita en psikiatria kliniko.

La gazeton tamen ne eblis haltigi tiel facile - novaj redaktoroj transprenis la torĉon. Unu el ili estis la biofizikisto Sergej Kovaljov, kiu redaktis sep numerojn de la gazeto, estis arestita en 1974, kaj kondamnita je ĝuste sep jaroj en punlaborejo kaj aldone tri jaroj en interna ekzilo por "kontraŭsovetia agitado kaj propagando". Dum la perestrojko li rajtis reveni al Moskvo, kie li interalie kunfondis la rusian branĉon de Amnestio Internacia. Dum la prezidenteco de Boris Jelcin li iĝis ombudsmano pri homaj rajtoj, sed forlasis la postenon en 1996, post la unua milito en Ĉeĉenio.

La plej interesa afero pri Ĥronika estas, ke la neoficiala gazeto tute ne faris tion, pri kio kulpigis ĝiajn kunlaborantojn la sovetiaj aŭtoritatoj, ĝi ne okupiĝis pri "agitado kaj propagando". Male, dum ĉiuj jaroj Ĥronika sukcesis konservi trankvilan tonon kaj raporti nur faktojn, sen ideologiaj asertoj aŭ pritaksaj vortoj. La maksimumo, kion la redaktistoj iam permesis al si, estis la uzo de citiloj, kiam ili menciis la diversajn "krimojn" pri kiuj oni akuzis kaj pro kiuj oni kondamnis homrajtajn aktivulojn.

La strukturo de la neoficiala gazeto estis la sama de la komenco ĝis la fino, eĉ se la amplekso kreskis de kelkdek paĝoj en la komenco ĝis pli ol cent paĝoj en la lastaj numeroj en la 1980-aj jaroj. Ĉiu numero estis enkondukita per citaĵo el la Universala deklaracio de homaj rajtoj:

Ĉiu havas la rajton je libereco de opinio kaj esprimado; ĉi tiu rajto inkluzivas la liberecon havi opiniojn sen intervenoj de aliaj, kaj la rajton peti, ricevi kaj havigi informojn kaj ideojn per kiu ajn rimedo kaj senkonsidere pri la landlimoj.

Verki pri homaj rajtoj en Sovetio en la praktiko signifis, ke la gazeto daŭre devis raportadi pri novaj arestoj kaj novaj verdiktoj kontraŭ homrajtaj aktivuloj. La fiksaj rubrikoj de la gazeto tial povis nomiĝi ekzemple "Arestoj, traserĉoj, pridemandadoj", "En malliberejoj kaj punlaborejoj", "Novaĵoj de samizdato". Ĉi tiel povis aspekti novaĵo en la gazeto:

La aresto de Sergej Kovaljov
La 27-an de decembro Sergej Kovaljov estis arestita en Moskvo. La 23-an de decembro okazis traserĉado en lia hejmo, unu el multaj traserĉadoj, kiuj estis faritaj en tiu tago en Moskvo kaj en Litovio, lige kun "procezo n-ro 345″ de la Litovia KGB. (Vidu sekcion "Arestoj, traserĉoj, pridemandadoj".)
La traserĉado komenciĝis frumatene kaj daŭris 12 horojn. Inter la konfiskitaj aĵoj estis deklaroj kaj leteroj skribitaj de politikaj malliberuloj, deklaroj subtene al tiuj, ekzempleroj de "Kroniko de aktualaj okazaĵoj", de "Kroniko de la katolika eklezio de Litovio", listo de 135 malliberigitaj litovoj, 43 fotoj (P. G. Grigorenko, I. Gabaj, P. Litvinov, L. Bogoraz ktp.), tekstoj de verdiktoj, la verko "Arĥipelag GULAG", la libro "Sovetio kaj homaj rajtoj" de V. Ĉalidze, leteroj kaj notlibroj.
Post la traserĉado S. Kovaljov kaj lia edzino estis portitaj al pridemandado kiel atestantoj. Dum la pridemandado Kovaljov deklaris al la krimesploristo A. V. Trofimov, ke li rifuzas partopreni la krimesploradon. Sian rifuzon li motivis per la multnombraj malobservoj de la leĝo en procesoj kiuj rilatas al disvastigo de informoj. Post la pridemandado al Kovaljov estis enmanigita alvoko por la sekva tago. La 24-an de decembro, post proksimume duhora sidado en la atendejo, li iris hejmen. Sian pasporton li lasis en la buroo de paspermesoj. La 26-an de decembro al li telefonis la krimesploristo Trofimov, kiu petis lin veni en ajna taŭga horo por preni la pasporton, kaj por mallonga, "eble 10-minuta" interparolo. La 27-an de decembro S. Kovaljov venis al Lubjanka je la 10-a horo matene. Vespere iĝis konate, ke li estis arestita. La sekvan tagon, ke li estis sendita al Vilno per aviadilo.

La artikolo pri la aresto estis publikigita en numero 34, kiu aperis la 31-an de decembro 1974, nur kelkajn tagojn post la okazaĵo. Daŭris pli ol dek jarojn ĝis Kovaljov povis reveni al Moskvo.

Pli pri la temo

Antisovjetisk propaganda fyller år

Kalle — Thu, 01 May 2008 14:30:12 +0000

Esperanto: Naskiĝtago de kontraŭsovetia malpropagandilo

Det finns ingen sanning i Nyheterna, och i Sanningen finns det inga nyheter, hette det på sovjettiden. Det gamla antisovjetiska skämtet är lättare att förstå om man vet att de två viktigaste tidningarna i Sovjetunionen hette just "Sanningen" (Pravda) och "Nyheter" (Izvestija).

Det fanns dock en tidning som innehöll både sanning och nyheter i Sovjetunionen. Tidningen bestod av ett högst varierande antal karbonkopierade, maskinskrivna blad med det komplicerade namnet Chronika tekusjtjich sobytij ("Krönika av aktuella händelser"). Första numret av Chronika kom ut för ganska exakt 40 år sedan, den 30 april 1968.

1968 var FN:s människorättsår, och tidningen skulle från början heta "Människorättsåret i Sovjetunionen". Så stod det högst upp på det första maskinskrivna bladet, vilket tyder på att grundaren Natalja Gorbanevskaja från början inte hade planerat det långvariga projekt som Chronika utvecklades till. Redaktörerna byttes ut allt eftersom de hamnade bakom galler och taggtråd, men den underjordiska tidningen fortsatte att komma ut ända till 1983, när den dåvarande redaktören, matematikern Jurij Sjichanovitj, greps.

Själv sammanställde den då 32-åriga poeten och översättaren Natalja Gorbanevskaja de första tio numren. Hon deltog också i den välkända demonstrationen på Röda torget mot den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien i augusti 1968. Gorbanevskaja var den enda av de åtta demonstranterna som inte fängslades direkt, förmodligen därför att hon hade två små barn. Hon hade sin tre månader gamla son med på demonstrationen.

Hon kunde fortsätta med sin verksamhet ända till den 24 december nästa år, då hon till slut greps. Myndigheterna kom snabbt fram till att hon måste vara galen, eftersom hon gav ut en tidning utan tillstånd och demonstrerade mot partiets kloka politik i Tjeckoslovakien. Fram till februari 1972 tvångsvårdades hon därför på en stängd psykiatrisk klinik.

Tidnignen kunde dock inte stoppas så lätt - andra redaktörer tog över. En av dem var biofysikern Sergej Kovaljov, som var redaktör för sju nummer av tidningen, greps 1974 och dömdes till sju år i fångläger samt tre års intern förvisning för "antisovjetisk agitation och propaganda". Under perestrojkan fick han lov att återvända till Moskva där han bland annat var med och grundade ryska Amnesty. Under Boris Jeltsins presidentperiod blev han statlig ombudsman för mänskliga rättigheter, men avgick 1996, efter första Tjetjenienkriget.

Det intressantaste med Chronika är, att den underjordiska tidskriften inte alls sysslade med det sovjetstaten beskyllde redaktörerna och medarbetarna för, "agitation och propaganda". Tvärtom lyckades Chronika under alla år behålla en lugn tonart och bara rapportera fakta, utan ideologiska pekpinnar eller värdeladdade ord. På sin höjd kunde redaktörerna ibland tillåta sig citattecken när de nämnde olika "brott" som människorättsaktivister anklagades och dömdes för.

Den underjordiska tidskriftens struktur var densamma från början till slut, även om omfattningen växte från några tiotal sidor i början till över hundra sidor i de sista numren på 1980-talet. Varje nummer inleddes med ett citat ur FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna:

Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.

Att skriva om mänskliga rättigheter i Sovjetunionen innebar i praktiken att tidningen hela tiden var tvungen att rapportera om nya gripanden och domar över människorättsaktivister. Tidskriftens fasta avdelningar hade därför namn som "Gripanden, husrannsakningar, förhör", "I fängelser och fångläger", "Samizdat-nyheter". Så här kunde en nyhet i tidningen se ut:

Sergej Kovaljov gripen
Den 27 december greps Sergej Kovaljov i Moskva. Den 23 december genomfördes en husrannsakan hos honom, en av många husrannsakningar som genomfördes denna dag i Moskva och i Litauen i anslutning till "mål nummer 345″ av Litauens KGB. (Se avdelningen "Gripanden, husrannsakningar, förhör".)
Husrannsakningen började tidigt på morgonen och fortsatte i 12 timmar. Bland det som beslagtogs fanns deklarationer och brev skrivna av politiska fångar, uttalanden till deras stöd, exemplar av "Krönika av aktuella händelser", av "Krönika av Litauens katolska kyrka", en förteckning över 135 fängslade litauer, 43 fotografier (P. G. Grigorenko, I. Gabaj, P. Litvinov, L. Bogoraz osv.), texter av domar, "Gulag-arkipelagen", V. Tjalidzes bok "Sovjetunionen och mänskliga rättigheter", ett antal brev och anteckningsböcker.
Efter husrannsakningen fördes S. Kovaljov och hans fru i väg till förhör där de skulle höras som vittnen. Under förhöret deklarerade Kovaljov för förundersökningsledaren A. V. Trofimov, att han vägrar att delta i förundersökningen. Sin vägran motiverade han med de flertaliga lagbrotten i behandlingen av rättssaker som berör spridning av information. Efter förhöret fick Kovaljov en kallelse för nästa dag. Den 24 december, efter att ha väntat ungefär två timmar i väntrummet, gick han hem. Sitt pass lät han ligga kvar hos vakten. Den 26 december ringde förundersökningsledaren Trofimov honom och bad honom komma när han vill för att hämta passet och för ett kort samtal "på ungefär 10 minuter". Den 27 december kom S. Kovaljev till Lubjanka klockan 10 på morgonen. På kvällen blev det känt att han gripits. På följande dag, att han skickats till Vilnius med flyg.

Artikeln om gripandet publicerades i nummer 34 som kom ut den 31 december 1974, bara några dagar efter händelsen. Det gick över tio år innan Kovaljov kunde återvända till Moskva.

Mer på temat:

Sverige, den segerrika socialismens land?

Kalle — Mon, 28 Apr 2008 08:17:20 +0000

По-русски: Швеция – страна победившего социализма?

En intressant dialog mellan historikern Nikolaj Svanidze och programledaren Lev Gulko ägde rum på radiostationen Echo Moskvy i fredags. Diskussionen handlade om "gratis sjukvård" i Ryssland.

I Sovjetunionen var sjukvården i princip gratis, i praktiken var man ofta tvungen att utnyttja kontakter och ge dyra gåvor för att få bra vård. Samma system finns delvis kvar fortfarande, med pengar under bordet och dålig kvalitet som följd, menar Nikolaj Svanidze.

N. Svanidze: Det enda som kan vara gratis är osten i en musfälla. Det finns helt enkelt ingenting som man får gratis.
L. Gulko: Tja, men i det finns ju andra länder där det finns någon sorts socialpolitik, på något sätt anslår de pengar till sådant här. Ta till exempel Sverige, eller Danmark, eller Norge.
N. Svanidze: Sverige är ett land där socialismen har segrat. Och det är Danmark också.
L. Gulko: Ja.
N. Svanidze: Men där har man byggt socialismen på ett lite annorlunda sätt. Med andra ideal. Lenin var inte där, gudskelov. Men vet ni förresten, att Lenin, när han satt i Schweiz och väntade för att se var det till slut skulle smälla till, så att han till slut skulle kunna blanda sig i och ta makten, han väntade sig att smällen kanske i första hand skulle bli i Sverige, och han funderade redan på att åka till Sverige. Och då fick han veta om Februarirevolutionen i Ryssland. Och så packade han resväskorna och åkte till Ryssland för tyska generalstabens pengar.
L. Gulko: Svenskarna ställde i alla fall till det för oss.

Det där med Lenins planer på revolution i Sverige har inte jag hört talas om tidigare. Det kanske hade varit bättre om han hade gjort ett försök här i mindre skala?

Швеция – страна победившего социализма?

Kalle — Sun, 27 Apr 2008 19:56:34 +0000

På svenska: Sverige, den segerrika socialismens land?

Интересный диалог из программы Особое мнение на Эхе в пятницу, по поводу бесплатной медицины:

Н.СВАНИДЗЕ: Бесплатный бывает только сыр в мышеловке. Вот ничего так забесплатно не бывает.
Л.ГУЛЬКО: Ну, как-то в других государствах есть какая-то социальная политика, они как-то выделяют на это деньги какие-то. Швеция какая-нибудь, Дания, Норвегия.
Н.СВАНИДЗЕ: Швеция – страна победившего социализма. И Дания тоже.
Л.ГУЛЬКО: Да.
Н.СВАНИДЗЕ: Но он там немножко по-другому строился. С другими идеалами. Там Ленина не было, слава богу. А вы знаете, кстати, что Ленин, когда сидел в Швейцарии и ждал, где же наконец грохнет, чтобы ему можно было уже наконец приложить руку и прийти к власти, он ожидал, что грохнет скорее в Швеции, и он уже намыливался ехать в Швецию. И тут он узнал, что Февральская революция в России – ну все, он собрал чемоданы и поехал в Россию на деньги германского Генштаба.
Л.ГУЛЬКО: Подвели нас шведы, тем не менее.

Кто кого подвел - это не однозначно. Однако, со здравоохранением в Швеции дела обстоят довольно сносо, это да. Для детей здравоохранение, включая услуги стоматолога, бесплатно. Взрослым не бесплатно, просто довольно дешево, и что главное, качественно. Но значит ли это, что Швеция – страна победившего социализма, вот это лучше спросить у консервативного премьер-министра Швеции Фредрика Рейнфельдта. Он может и не согласиться.

Возможно, Ленину действительно стоило бы для начала поэкспериментировать с своей революцией в Швеции, в чуть меньшем масштабе?

Stängning hotar elaka ryska tidningar

Kalle — Fri, 25 Apr 2008 08:35:16 +0000

I dag fredag börjar den ryska stasduman att behandla ett lagförslag som ska göra det möjligt att stänga tidningar, radiostationer eller tv-kanaler som två gånger under ett år har publicerat "uppenbart falska påståenden som är skadliga för en persons ära och värdighet eller undergräver hans anseende".

Enligt människorättsaktivister är den föreslagna lagändringen farlig, därför att den ger makthavarna möjlighet att stoppa misshagliga massmedier utan att ens vända sig till domstolen. Det räcker att den statliga myndigheten för registrering av massmedier under ett år ger tidningen två varningar. Tredje gången tidningen publicerar något som registermyndigheten anser vara "uppenbart falskt" kan utgivningen stoppas i väntan på domstolsbeslut. Därefter kan en domstom bestämma att tidningen ska stängas helt och hållet.

Man kan då hålla i minnet att just orden "uppenbart falska" ("заведомо ложные") fanns också i den sovjetiska lagstiftning som användes mot dissidenter. "Uppenbart falska" var då exempelvis påståenden om att det i Sovjetunionen inte skulle finnas någon demokrati. I den sovjetiska pressen kunde givetvis inga "uppenbart falska" påståenden förekomma, dessa fanns bara i underjordiska skrifter.

Den föreslagna gummiparagrafen påminner starkt om det system med "två varningar, stängning på tredje" som de vitryska makthavarna använt för att sätta munkavle på pressen. Den vitryska erfarenheten visar att systemet är mycket effektivt när man vill stävja kritik av regering och president. Den vitryska lagen har till och med en speciell paragraf som gör det extra straffbart att kränka presidentens ära.

Det är intressant att det ryska ändringsförslaget nu plötsligt fått grönt ljus i utskottet för informationspolitik, som tidigare var tveksamt. Förslaget lämnades in redan i januari av Robert Sjlegel, den yngsta ledamoten i statsduman, tidigare aktivist i rörelsen Nasji som också kallas för Putin-jugend. Då ansåg dumans juridiska experter att den var onödig, eftersom den som känner sig förtalad kan vända sig till domstol i vanlig ordning. Nu verkar de som bestämmer ha ställt sig bakom den nya, töjbara förtalsparagrafen.

PS: Ändringsförslaget godkändes som väntat i första behandlingen på fredagseftermiddagen. Det krävs två rundor till i duman samt presidentens underskrift innan ändringen träder i kraft.

Mer på temat

Telefona romano

Kalle — Thu, 24 Apr 2008 06:15:09 +0000

Mi malkovris, ke kaze de neceso tute bone eblas legi libron per mia poŝtelefono, eĉ se la ekrano estas iom malgranda por tiu celo.

Mi pli frue sen aparta sukceso provis kelkajn manierojn enmeti librojn en la telefonon. Grandaj tekstodosieroj rifuzis malfermiĝi en ĝi, same html-formaj libroj. Eblis meti etajn pecojn, mi jam ne memoras en kiu el la formatoj, sed tio estis tro maloportuna, do mi rezignis.

Tamen, aĉetinte mian legilon de elektronikaj libroj, mi ankaŭ aĉetis kelkajn librojn por ĝi en la rusa librovendejo Litres.ru. Tie mi malkovris, ke iliajn librojn eblas elŝuti en amaso da diversaj formatoj. Por la granda legilo plej oportuna estas la formato fb2, sed estis ankaŭ proponata la formato java.

Alivorte, la libro estas transformata en malgrandan java-programeton, kiun eblas instali en la telefono. Dum la kreado de la programeto oni povas indiki preferojn pri la grando de la tiparo kaj simile. Poste oni elŝutas la programeton, transmetas ĝin en la telefonon - kaj mirakle, la libro estas legebla sur la ekrano de la telefono.

Kompreneble estas multe pli oportune legi veran libron, aŭ la ekranon de la granda librolegilo. Sed ne ĉiam oni kunportas libron aŭ librolegilon, telefonon jes. Krome en kelkaj situacioj povas esti pli diskrete butonumi sian poŝtelefoneton ol enprofundiĝi en grandan libron.

Mi jam provis, funkcias tute bone. Mi ankaŭ trovis du retejojn, en kiuj senpage preneblas tiaj libroj en la rusa: mobibooks.ru, mobm.ru. Tamen restas la demando, kiel transformi ajnajn tekstodosierojn en java-programetojn. Eble ekzistas iu programo por tiu celo?

PS: Nun mi eĉ trovis retan servon, kiu promesas fari java-libron el ajna teksto. Tamen, ĝin povas uzi nur ukrainanoj kun poŝtelefono, kaj ĝi ne estas senpaga.

Tack, Boris Nikolajevitj

Kalle — Wed, 23 Apr 2008 20:58:35 +0000

Det är sällan jag berörs av rysk statstelevision, men i dag hände det. Nikolaj Svanidzes minnesprogram om Boris Jeltsin var verkligen tänkvärt. Det stora och det lilla länkades samman så att man plötsligt inte längre visste vilket som var det stora och vilket som var det lilla.

När Boris Jeltsin berättade om sin fru Naina, som han träffade för femtio år sedan i en studenkorridor i Sverdlovsk, var det uppenbart att de två fortfarande var kära. Nu har universitet de läste på fått hans namn.

Så fick han frågan om vad som var det bästa som inträffat under hans tid vid makten.

- Det fria ordet! Att man avskaffade censuren.

Han är uppenbart rörd själv. Och han om någon vet vilka nackdelar det fria ordet kan innebära för en makhthavare. Han kunde bli irriterad. Men han stod ut. För honom var det fria ordet viktigare än att få rätt till vilket pris som helst.

Och vad är det viktigaste ni själv uppnått, Boris Nikolajevitj, frågar Nikolaj Svanidze.

Han funderar en stund. Men det är ingen tvekan i hans röst när han svarar.

- Slutet på enpartistaten, slutet på den kommunistiska diktaturen.

Vem har uppnåt mer här i världen?

Många i väst minns Boris Jeltsin mest i egenskap av en lallande gubbe som försökte dirigera en militärorkester när han var på statsbesök i Tyskland. Och visst kunde han ta både ett och två glas för mycket. Men vad är det, jämfört med vad vissa andra ställt till med.

När Boris Jeltsin avgick, på 1900-talets sista dag, bad han alla ryssar om ursäkt. Allt hade inte blivit som han och de hade hoppats. Det kanske kunde ha gått bättre. Men framför allt kunde det ha gått riktigt åt skogen, och det gjorde det inte. Det blev inget inbördeskrig med kärnvapen.

Det är ett år sedan Boris Jeltsin gick ur tiden. Jag såg honom på långt håll när han höll sitt segertal på baksidan av Vita Huset i Moskva den 21 augusti 1991, när kuppmakarna hade gett upp och Sovjetunionen tagit slut. Först nu förstår jag vad det var jag såg. Det var världshistoria. Och utan Boris Nikolajevitj kunde världen ha sett helt annorlunda ut.

Tack, Boris Nikolajevitj.