Producenterna vill givetvis ogärna sälja sitt spannmål när det inhemska priset är lägre än världsmarknadspriset, vilket i sin tur har fått Vladimir Putin att meddela att det inte är någon idé att lagra spannmål i väntan på högre priser – exportförbudet kommer inte att hävas förrän tidigast om ett år. De sovjetiska reflexerna sitter djupt.

Det finns ingen anledning att befara att livsmedelspriserna stiger, meddelar myndigheterna, samtidigt som priserna stiger snabbt, framför allt på stapelvaran bovetegryn som folk har börjat hamstra. Och där verkar det som om Ryssland får smaka på sin egen medicin: uppgifter från Vitryssland gör gällande att exporten av vitryskt bovetegryn till Ryssland stoppas tills vidare.

Enligt vitryska vice jordbruksministern Vasilij Sedin måste landet i första hand tillfredsställa sitt eget bovetebehov. Helt fel och mot alla överenskommelser, tycker president Dmitrij Medvedev, som nu har gett första vice premiärministern Igor Sjuvalov i uppdrag att förklara för regeringen i Minsk att de två länderna faktiskt har ingått tullunion, och att vitryskt bovete därför måste kunna levereras fritt till Ryssland. Lycka till.

Förresten är det intressant att Ryssland numera i vanliga fall är en stor exportör av spannmål, trots att skördarna inte är större än de var i slutet av 1980-talet, när livsmedelsbristen var skriande trots att Sovjetunionen importerade stora mängder spannmål.

Beroendet av spannmålsimporten och oljeexporten var faktiskt en viktig anledning till Sovjetunionens undergång: när spannmålspriserna steg samtidigt som oljepriserna var rekordlåga rasade ekonomin ihop.

Förklaringen till det faktum att Ryssland inte längre importerar spannmål är enkel: den inhemska kött- och fjäderfäproduktionen har kollapsat. Det behövs inte längre spannmål till foder, i stället importerar Ryssland kött och frysta kycklingar från världsmarknaden.

Att nu ta till protektionistiska åtgärder, när landets livsmedelsförsörjning är helt beroende av världsmarknaden, verkar därför aningen motsägelsefullt.

Inte heller känns det helt klockrent att som Putin och Medvedev nu hota med hårda sanktioner mot alla som “utan anledning” höjer priserna på spannmål. Visserligen finns det monopolistiska tendenser som bör motarbetas på den ryska livsmedelsmarknaden, men oförsiktiga åtgärder kan i stället för att stärka den sunda konkurrensen leda till den svarta börsens återkomst.

De första stegen mot en svart marknad är redan tagna, om man ska tro på det Mevedev själv sade i dag på ett möte om livsmedelssituationen:

Зачастую вечерами из крупных розничных сетей, из магазинов вынимают эту самую гречку: просто подъезжают грузовики, покупают мешками эту гречку и, естественно, продают потом на рынке или в маленьких магазинах, палатках всяких разных. Мы же понимаем, что магазин тоже не должен этого делать, потому что совершенно очевидно, что это отпуск продукции, отпуск товара не розничному потребителю, а оптовику, а цель магазина – в другом.

Ofta töms de stora livsmedelskedjornas butiker på bovetegryn på kvällarna: det kommer lastbilar, man köper säckvis av bovetegryn, och givetvis säljer man sedan det i små butiker och alla möjliga tält. Det är ju klart att butikerna inte ska göra så här, eftersom det är uppenbart att det här är försäljning av livsmedel, försäljning av varor inte till vanliga konsumenter utan till grosshandlare, och butikens uppgift är en annan.

Stämmer det Medvedev säger är det ett tydligt tecken på att marknaden inte fungerar – troligen därför att de stora kedjorna säljer bovete under inköpspris, eftersom de är rädda för makthavarnas vrede. Följden kan bli tomma hyllor i butiken, vilket knappast är rätt sätt att stoppa hamstringen.

Och vad är det Medvedev gör då? Jo, han lovar att matpriserna ska regleras hårdare. Genialt.

Mer på temat:

• Ingemar Nilsson: Rysslands jordbruk 1990-2009 (pdf, i Östbulletinen 1/2010)
• ITAR-Tass – Medvedev promises to curb speculative price growth
• ITAR-Tass – President Medvedev urges governors to go shopping to check prices
• Эхо Москвы – «Недостатка мяса, молока и сахара в России не будет» – заявил Дмитрий Медведев
• Эксперт – Цены растут на жаре
• РСН – “Законы рынка действуют всё меньше и меньше, действует административное распределение больше и больше.”
• Kremlin.ru – Выступление на заседании президиума Государственного совета «О регулировании внутреннего продовольственного рынка»

Så här såg det ut på Triumfalnajatorget efter dagens försök till demonstration. Se resten av bilderna hos zyalt.livejournal.com. Video här.

Mer på temat:

• FT – Dozens held in anti-Kremlin protest
• Batong i skallen – Putins löfte till demonstranter

Слушайте, все наши оппоненты выступают за правовое государство. Что такое правовое государство? Это соблюдение действующего законодательства. Что говорит действующее законодательство о марше? Нужно получить разрешение местных органов власти. Получили? Идите и демонстрируйте. Если нет — не имеете права. Вышли, не имея права,— получите по башке дубиной. Ну вот и все!

Hörni, alla våra motståndare pläderar för rättsstat. Vad är rättsstat för något? Det är att man följer den gällande lagstiftningen. Vad säger den gällande lagstiftningen om protestmarschen? Man måste få tillstånd från de lokala myndigheterna. Har ni fått tillstånd? Gå och demonstrera! Har ni inget tillstånd, då har ni ingen rätt. Går ni ut och demonstrerar ändå, då blir det en batong i skallen. Så enkelt är det.

Batong i skallen var det. Också det ett brott mot gällande lagstiftning, om man skulle tro de ryska medborgarrättsaktivister som hävdar att polisen inte har någon rätt att slå människor bara för att de demonstrerar. Men nu är det inte de som läser lagen.

Den ryska lagen skiljer sig inte speciellt mycket från den svenska på den här punkten. I Sverige krävs polisens tillstånd för en demonstration, men polisen får bara i undantagsfall vägra tillstånd. I Ryssland krävs i princip inget tillstånd, bara en föranmälan till de lokala myndigheterna.

Det är tillämpningen som skiljer sig. I Sverige har polisen inte ens rätt att upplösa en demonstration som det inte finns tillstånd till, så länge demonstrationen inte hotar den allmänna ordningen. I Ryssland är det snarare regel än undantag att de lokala myndigheterna stoppar regeringskritiska demonstrationer med olika förevändningar. Oftast hävdar man att någon annan mer lämplig organisation redan har bokat platsen just vid det aktuella tillfället.

Ur Putins synpunkt är det ingen skillnad mellan demonstrationsfriheten i Ryssland och Västeuropa:

Они хотят че-то сказать. Правильно? Нет, ну правда?! Критиковать власть. Вот в Лондоне определили место. Где нельзя, бьют дубиной по башке. Нельзя? Пришел? Получи, тебя отоварили. И никто не возмущается!

De vill säga något. Eller hur? Visst vill de det?! Kritisera makthavarna. I London finns det bestämt en plats för det. Där det inte är tillåtet, där slår de med batongen i skallen. Har du kommit dit ändå? Då får du på skallen, det är bara att ta emot. Och ingen är upprörd över det!

Man kan undra om den brittiska polisen skulle känna igen Putins beskrivning av rättsläget. Men det är inget att undra på, för enligt samma intervju är det också mycket annat som Putin inte har den blekaste aning om. Exempelvis säger han att han blev mycket förvånad när han fick höra att hans personliga fiende, oligarken Michail Chodorkovskij, nu står inför rätta för en andra gång. Säkert.

Mer på temat

• AFP – Russia’s Putin says he plans to stay in politics
• Коммерсант – Владимир Путин: даю вам честное партийное слово
• Engelsk översättning av hela intevjun
• Gazeta.ru – Все наше навсегда
• Реплика Ореха – На чердаке у Путина

Den så kallade demonstrationen ägde rum på den ryska flaggans dag den 22 augusti, nitton år efter augustikuppen, och gick bland annat ut på att man lade blommor vid det här minnesmärket. Därefter försökte en del av mötesdeltagarna bära en rysk flagga på den breda trottoaren på Novyj Arbat, men stoppades av polisen. Den ryska flaggan har uppenbarligen blivit subversiv i Ryssland.

Enligt polisprotokollet greps Lev Ponomarjov på Novyj Arbat eftersom han vägrade lyda polisen, men enligt andra mötesdeltagare höll han inte i flaggan och greps en bra bit bort, på väg till en annan demonstration som ordnades intill Pusjkinstatyn vid huvudgatan Tverskaja. Tre exakt likalydande vittnesmål från tre poliser gör i alla fall gällande att han vägrade lyda dem, vilket han nu får sota för.

Förra året misshandlades Lev Ponomarjov grovt av okända gärningsmän som attackerade honom utanför hans bostad i Moskva. I år angrep okända motorcyklister bilen som transporterade ljudanläggningen vid ett trafikljus. De lyckades inte ha sönder däcken, men ljudanläggningen kunde ändå inte användas: polisen tillät inte att den togs in på det avspärrade demonstrationsområdet.

Ändå blev demonstrationen vid Puskinstatyn den mest framgångsrika i Moskva på flera år. Ett par tusen personer samlades för att stoppa avverkningen av skogen i Chimki, däribland Jurij Sjevtjuk och flera kända musiker, som dock fick spela utan ljudanläggning.

Tre dagar senare, när gruppen U2 spelade inför en enorm publik i Moskva, bjöd Bono upp Jurij Sjevtjuk till scenen, och de två sjöng en Dylanlåt tillsammans. Tilltaget kan ses som Bonos svar till president Dmitrij Medvedev, som inför konserten hade tagit emot honom och i förbifarten sagt, att för stort samhälleligt engagemang inte är bra för musiker, för det kan gå ut över musiken.

Dagen efter U2-konserten meddelade Medvedev överraskande att vägbygget genom skogen i Chimki ska stoppas i väntan på en ny utredning. Återstår att se vad beslutet leder till – tunga ekonomiska intressen vill att vägen ska dras rakt igenom skogen, för att kunna skövla resten och bygga nya stora köpcentra och bostäder på den värdefulla marken.

I vilket fall är det intressant, att motståndarna av vägbygget, som på alla sätt motarbetats av lokala myndigheter och antingen svartmålats eller förtigits av de regeringstrogna massmedierna, nu plötsligt har lyckats nå fram till Kreml. Det var inte för inte som Bono och Jurij Sjevtjuk valde att sjunga just “Knock, knock, knock on heaven’s door“.

Det betyder dock inte att det nu är fritt fram för obehagliga opinionsyttringar i Moskva. Inför Bonos konsert greps representanter för Amnesty International som samlade namnunderskrifter vid ingången, precis som de gjort i alla länder där U2 turnerar. Amnestys, Greenpeaces och anti-aidskampanjen ONEs informationstält stängdes också av polisen, som meddelade aktivisterna att “musik och politik är helt olika saker”.

Kampanjen för ryska konstitutionens 31:e paragraf som garanterar mötes- och demonstrationsfrihet får som vanligt svårt att samlas till sin demonstration på tisdagen den 31 augusti. Efter biltävlingar, nyårsfestival, blodgivarkampanjer och andra tillfälliga lösningar har makthavarna i Moskva nu hittat den slutgiltiga lösningen. Triumfalnajatorget vid Majakovskijstatyn är avspärrat, eftersom en parkeringsgarage ska byggas där.

Visserligen har ingen sett några planer för p-huset, men vad gör väl det. Allra först måste arkeologiska undersökningar genomföras på torget, meddelar makthavarna. Till saken hör att ena halvan av torget formar taket till en viadukt för Sadovoje koltso, Trädgårdsringen, en av Moskvas absolut mest trafikerade ringleder. Att bygga ett p-hus där verkar något oortodoxt, och arkeologerna kommer väl på sin höjd att hitta skräp efter arbetarna som på 1960-talet byggde Majakovskijtunneln under torget. Men vad gör väl det, bara man har en bra anledning att stoppa demonstrationen.

PS: De ryssar som i dag samlades i olika städer för att fira Michael Jacksons 52-årsdag hade inga problem med polisen. Kanske för att de inte viftade med ryska flaggor?

Mer på temat:

• Mötesfrihet? Nej tack!
• Demonstrationer ryms inte i ryska kalendern
• Gangstrar och huliganer härjar i Chimki
• Washington Post – Oppression in modern Russia
• Moscow News: Bono and Shevchuk rock Luzhniki
• BBC – U2 Russian gig marked by human rights arrests
• Economist – The road to nowhere
• Kremlin.ru – Motorway construction through Khimki Forest suspended
• РИАН – На Триумфальной площади в Москве начинают возводить прозрачную ограду

Viktor But är antingen en ärlig rysk affärsman som svartmålas av illvilliga västmakter – eller en dödens handelsman som levererar högteknologiska ryska vapen till terrorister och rebeller runt om i världen. Svaret beror på vem man frågar. Kanske är det därför det råder förvirring i Thailands huvudstad.

I över två år har But suttit fängslad, medan olika rättsliga instanser i Thailand funderat på om han ska utlämnas till USA, där han anklagas för medhjälp till terrorister.

En rättegång i USA kan leda till att känsliga uppgifter om ryska makthavare kommer fram. Ryska regeringen kräver att Viktor But släpps och får återvända till sin familj i Moskva.

För en vecka sedan kom beslutet: But ska utlämnas till USA där han kan dömas till livstids fängelse. Men samma dag som amerikanska agenter landade i Bangkok för att hämta honom ändrade thailändska myndigheter sig igen: den rättsliga processen är inte alls klar, och därför kan han inte utlämnas.

Oppositionen hävdar att But erbjudits att slippa utlämning mot att han vittnar om förre premiärminister Thaksin Shinawatras eventuella kopplingar till 35 ton vapen från Nordkorea som i december stoppades på Bangkoks flygplats. Flygplanet tillhörde ett obskyrt bolag med adress i centrala Moskva – och hade tidigare ägts av ett av Buts bolag.

Viktor But är utbildad militärtolk och tros ha arbetat bland annat i Angola, tillsammans med Igor Setjin. Setjin är nu vice premiärminister i Vladimir Putins regering och en av de mest inflytelse r ika personerna i Ryssland, med nära kontakter till underrättelsetjänsterna.

Efter Sovjetunionens sönderfall lyckades But snabbt komma över ett antal sovjetiska transportflygplan och piloter och kunde leverera efterfrågade varor till oroliga delar av världen. I Ryssland fanns stora mängder krigsmateriel och ett stort behov av pengar. Allt som behövdes var kontakter.

Enligt västliga underrättelseuppgifter levererade Buts flygplan vapen både till regeringar och rebellgrupper, bland annat i Liberia och Sierra Leone där blodiga strider om diamantfälten pågick.

Hans bolag var ofta de enda som gick med på att flyga till riskfyllda destinationer. Därför anlitades de också av USA när förnödenheter skulle transporteras till trupperna i Irak, trots att Viktor But redan var internationellt efterlyst för penningtvätt.

När efterlysningen utfärdades 2002 meddelade ryska myndigheter att Viktor But inte fanns i landet – trots att han i samma ögonblick satt i direktsänd intervju på radiostationen Echo Moskvy ungefär en kilometer från Kreml.

Viktor But kunde bo kvar i Moskva och fortsätta med sina affärer till mars 2008, då han greps i Thailand efter en amerikansk brottsprovocerande operation. Därmed hamnade problemet på de thailändska myndigheternas bord.

USA kräver att But utlämnas, eftersom han ”konspirerat för att döda amerikanska medborgare”. But säger att han själv inte brutit mot några lagar.

Troligen har hans bolag brutit mot F N:s vapenembargo i ett antal länder. Det är inget en privatperson kan åtalas för, men det gör hans kopplingar till ryska makthavare intressanta. Det kan också vara en anledning till att ryska utrikesministeriet kräver att But ska få åka hem.

Från e-post till gripande

Den amerikanska operation som ledde till gripandet av Viktor But i Bangkok inleddes med ett e-postmeddelande från en amerikansk agent till den brittiska affärsmannen Andrew Smulian. Agenten, som låtsades representera den terrorstämplade organisationen Farc, träffade Smulian i Köpenhamn i januari 2008.
En vecka senare träffade två agenter Smulian igen i Rumänien. Han sade då att Viktor But var beredd att leverera hundra ryska luftvärnsmissiler av typen Igla.
Agenterna ville träffa But personligen för att lämna över pengarna, men han vågade inte ta sig till Natolandet Rumänien. Ett nytt möte ordnades i Thailand, och där greps Viktor But i mars 2008.

Sydsvenskan 2010-08-27

Mer på temat:

• Vapenhandlaren Viktor och andra esperantister
• RFE/RL – Interview: ‘Merchant Of Death’ Author Douglas Farah Discusses Viktor Bout
• Bangkok Post – Interference stalls Bout case
• Robert Amsterdam – Why the “Merchant of Death” Won’t Ever See Trial
• Moscow Times – Ballyhoo Over Nothing
• Officiell redogörelse över den amerikanska brottsprovocerande operationen mot But (pdf)
• Viktor Buts hemsida

Filmen kommer från en av de övervakningskameror som premiärminister Vladimir Putin låtit sätta upp på ett trettiotal byggarbetsplatser för att visa att han bryr sig om de katastrofala skogsbrändernas offer.

Putins regering har lovat att bygga nya hus i alla förstörda byar. Kamerorna behövs, eftersom premiärministern inte kan vara överallt samtidigt. Nu kan han hålla koll så att byggnadsarbetarna inte latar sig och ingen stjäl byggmaterial.

Nu vet vi också vad president Dmitrij Medvedev säger till Vladimir Putin när de två talar i telefon. Den största statliga tv-kanalens nyhetsteam råkade nämligen vara på plats både i presidentens pampiga arbetsrum i Kreml och i en vacker björkskog där premiärministern svarade i sin mobiltelefon.

- Vladimir Vladimirovitj, hej igen! Tja, alltså, hur är läget där? undrar presidenten.

- Situationen är allvarlig. Allvarlig, ja, och det är den i fjorton regioner. Fast här är det värre än på andra ställen.

Men nya hus ska byggas upp i de eldhärjade byarna, och snabbt ska det gå. Motsvarande mer än en miljard kronor har ju redan anslagits till katastrofhjälp och återuppbyggnad. Fast det finns ett litet problem, medger premiärministern:

- Jag ska säga det här öppet, folk är rädda för att pengarna kan bli stulna på vägen.

Presidenten lovar att hålla koll på pengarna och avslutar samtalet.

Alla vet att den ryska statsbudgeten läcker som ett såll, även Dmitrij Medvedev.

- Det här är inte längre korruption, det är fräck och cynisk stöld av statens pengar, sade han för en vecka sedan när ännu en korruptionsaffär uppdagades.

Medvedevs antikorruptionskampanj liknar Putins inhopp som andrepilot i ett släckningsflygplan förra veckan. Han tryckte på knappen och två skogsbränder släcktes. Bara fyrahundra kvar.

Sommarens extrema torka är givetvis inte ryska regeringens fel, även om Vladimir Putin för några år sedan sade att global uppvärmning kan vara av godo för Ryssland, eftersom klimatet är lite väl kallt.

Däremot är det regeringen som har avskaffat den centraliserade skogsvården och brandskyddet i de statsägda skogarna. Storföretag med bra kontakter i regeringskretsar får förmånliga kontrakt för att exploatera skogarna, men har sluppit satsa på brandskydd.

Det saknas infrastruktur och utrustning för att begränsa lokala bränder, och när elden väl tagit fart räcker ryska räddningsverkets resurser inte till. Men ett släckningsflygplan kan räddningsverket alltid låna ut om Vladimir Putin vill visa tv-publiken hur en slipsten ska dras. Nepotismen, korruptionen och oredan stannar utanför webbkamerornas synfält.

Sydsvenskan 2010-08-24

Mer på temat:

• Video: Putins och Medvedevs telefonsamtal
• Video: Putin släcker skogsbränder
• Putins webbkameror på hans hemsida
• Рабочая встреча с помощником Президента – начальником Контрольного управления Президента Константином Чуйченко

Jevgenija Kurasjvili är 30 år gammal och arbetar som samordnare av frivilligverksamheten på ett stort barnsjukhus i Moskva. I yrkeslivet är det ingen begränsning att vara kvinna, säger hon.

– Men tidigare arbetade jag på ett stort företag, och jag vet att det där var mycket lättare för en man att bli kallad till anställningsintervju, trots att arbetsgivaren tycker att kvinnorna är bättre som medarbetare – de är mer lojala och vill inte direkt bli chefer.

Enligt rysk lagstiftning är det mamman som har rätt till föräldraledighet i upp till två år. Föräldrapenningen är beroende av inkomsten och motsvarar högst tvåtusen kronor i månaden. Mammaledigheten kan överlåtas till pappan eller till annan nära släkting, men det är mycket ovanligt att pappan stannar hemma.

Jevgenija Kurasjvili och hennes man tjänar lika mycket. Ändå är det en självklarhet för henne att det blir hon som stannar hemma när de får barn. Att han skulle kunna ta en del av ledigheten har de inte ens diskuterat.

– Nej, så gör man inte.

Skulle inte han vilja ta hand om barnet ett tag?

– Det är möjligt att han skulle vilja det, men var skulle man ta pengarna i så fall? Inte så att jag skulle jobba i stället i alla fall.

Varför inte det?

– Varför? Ja, här i landet skulle det var väldigt konstigt att göra så, den tanken finns inte helt enkelt.

Det finns väl några som gör så?

– Jag tror att det kan påverka familjen negativt. Det stör mannen att kvinnan tjänar mer, han kan känna sig otillfredsställd och börja dricka.

Varför är det så ofta männen som har problem med alkohol i Ryssland?

– Jag har funderat på det, det är nog därför att kvinnorna har större ansvar, de måste ta hand om barnen, hålla koll på dem hela tiden. Fast det finns en hel del kvinnor som är alkoholister också.

Sovjetunionens sönderfall har inneburit att antalet allmänna förskolor i Ryssland halverats. Samma sak har hänt med längden på många kjolar, kanske som en synlig manifestation av den större friheten.

– Jag kan klä mig så själv också, men jag kanske går en dag i kort kjol, sen tröttnar jag och byter. Men varför? Kanske tycker våra kvinnor att det är mer intressant att visa sig för männen. Eller kanske finns det fler män i väst?

I Ryssland finns det också många män, framför allt i maktens korridorer. Praktiskt taget alla som bestämmer över landet är män. Det är inget Jevgenija Kurasjvili bekymrar sig mycket över.

– Kanske har männen större talang för det? Och större maktbegär. Kvinnorna är mer intresserade av andra saker.

Hade det inte varit bättre om kvinnorna hade haft mer makt?

– Jag är lite tveksam till det, jag litar inte så mycket på kvinnorna när det gäller makt. Fast inte litar jag på männen heller, så det är ingen lätt fråga. Men det viktiga är att man gör kloka saker, inte om man är man eller kvinna.

.

Manligt och kvinnligt i Ryssland

Mansroll: Mannen ska försörja familjen, öppna dörren för kvinnan och lämna sin sittplats på tunnelbanan för kvinnan. På kvinnodagen den åttonde mars ska männen skänka blommor och choklad till kvinnorna samt hålla skåltal till alla kvinnors ära. De gifta männen ska också dammsuga och diska hemma.
Kvinnoroll: Kvinnan ska vara vacker, ta hand om barnen och hushållet. Dessutom ska kvinnan arbeta, ofta i lägre betalda offentligt finansierade tjänster. En kvinna kan också göra karriär exempelvis som journalist eller företagare, men då är det ofta hennes mamma som får ta hand om barnen.
Vem bestämmer: Männen innehar alla tunga politiska befattningar. Av regeringens 29 medlemmar är två kvinnor. (Social- och hälsovårdsminstern Tatiana Golikova samt ministern för ekonomisk utveckling, Elvira Nabiullina. Den mest inflytelserika kvinnan i rysk politik är S:t Petersburgs borgmästare Valentina Matvienko.
Vem äger: Männen äger Ryssland. Enda kvinnan på listan över Rysslands femtio rikaste är Jelena Baturina på plats 45. Förklaringen till hennes byggföretags stora framgångar är att hennes man är Moskvas borgmästare.
Vem arbetar: Alla arbetar. 51 procent av de sysselsatta i den ryska ekonomin är män, 49 procent är kvinnor.

Sydsvenskan 2010-08-15

Antaŭ iom da tempo mi kun granda ĝuo tralegis la libron, konstatis ke ĝi ne estas tradukebla, kaj hazarde samtage eksciis pri la ĵusa apero de rusa traduko. Poste mi trovis ankaŭ svedan tradukon, kaj konstatis, ke krome aperis tradukoj al la germana, nederlanda kaj ŝajne al la ĉeĥa. Ie estis ankaŭ informo pri latva traduko.

Ne ĉiujn tradukojn mi povas pritaksi, sed almenaŭ la rusa versio estas sufiĉe distanca de la originalo kaj kelkloke klare fuŝa. La sveda traduko aliflanke esta tre bona, sed ankaŭ ĝi ne ĉie sukcesas transdoni la tutan etoson de la verko. Tio certe ne eblas ankaŭ en Esperanto, sed mi ekscivolis, ĉu tamen eblus tion fari almenaŭ samgrade aŭ pli ol en la sveda, do mi provtradukis fragmenton el la komenco.

Komentoj estas tre bonvenaj. Ĉu mi sukcesis ion transdoni el la etoso de la originalo? Ĉu la tuta verko estus leginda en Esperanto? Ĉu iu volus ĝin eldoni?

Pli pri la libro:

• The distinctive language of Pussikaljaromaani (Park Life) was an interesting challenge for translator Lieven Ameel
• Le langage original employé dans le livre « Pussikaljaromaani » a été un intéressant défi à relever pour le traducteur Lieven Ameel
• Ölkasseromanens egenartade språk var en intressant utmaning för översättaren Lieven Ameel
• Pussikaljaromaanin omaleimainen kieli oli mielenkiintoinen haaste kääntäjä Lieven Ameelille
• De eigenaardige taal van de Drinkebroersroman was een interessante uitdaging voor de vertaler Lieven Ameel
• NRC – Voorgoed met een glas aan de grond in Helsinki
• Fontanka.ru – «Роман с пивом» Микко Римминена: Клаустрофилия
• Прочтение – Роман с пивом
• Jotenkin romaani. Mikko Rimmisen romaanista Pussikaljaromaani. Nuori Voima 4-5/2004

Bieromano

Jam en la febla matenruĝo de tiu eventuale en si mem senvalora tago sur la somera subĉiela scenejo kun granda animo kaj sindono estis prezentata popola dramo.

La leviĝanta suno faligis el iu subfirmamenta fenestro vibrantan reflekton sur la alian flankon de la strato. En la nestabila lumkampo oblikva aĝulo sin apogis sur promenbastono kaj atendis.

La vizaĝo de la ulo aspektis hazardloke anesteziita, ĝi jen kaj jen iel punkte konvulsiis ĉe la angulo de okulo, buŝo aŭ ĉe la kontuzo kiu briletis apud la mentono. La movoj estis tiel sensistemaj, ke ilin eble estus pli agrable observi, se ili sekvus iajn regulojn de simetrio kaj aperus en maniero iel pli sterea kaj tiel pli facile alproprigebla. Ĉiam, kiam pretermarŝis iu matena viglulo, la viro kaptis la vestaĵojn de la pasanto kaj ektiradis tiun post si en sensisteme elektitan direkton. La ulo tamen neniel aspektis minaca, sed ĉefe iel petega, kaj li krome nenion diris dum la tuta proceduro. En tiu maniero li estis sufiĉe nekompetenta logisto, se li entute havis iajn logistikajn strebadojn.

La viktimoj ĉiukaze aspektis kvazaŭ ili jam iel konus la ĝenon, kaj tial ili tute rapide kaj lerte liberigis sin el la ungoj de la maniktira postululo, kaj baldaŭ ankaŭ tiu mem ŝajne satiĝis je la umado kaj lamante malaperis post la angulo.

Ĉe la kiosko transe de la strato Marŝalo faligis sukerkubeton en kartonan tason kaj miksis. Unue la peceto frapiĝadis, kaj poste, dissolviĝante en la varma likvaĵo, kraketadis funde de la ujo, kaj eligis bobeletojn sur la surfacon de la tro malforta kafo. La bobeloj kolektiĝis en malpure flava ŝaŭmaĵo, simila al nubo de poluaĵoj, en la vortico meze de la taso.

- Mi aŭdis ke li mortigis sin, la ulo kiu elpensis tion, diris Yni el sia kioska giĉeto.

Marŝalo gvatis sian kafon, poste ĉirkaŭ si, kaj denove en la kafon kaj ankoraŭfoje ĉirkaŭ si.

- Tiu sukerkuba pakaĵo. Ĝi havas ruzon, oni povas turne malfermi ĝin ĉi tiel. Tiu ulo sinmortigis, kiam li komprenis, ke neniu rimarkas lian elpensaĵon, ĉiuj plu tiraĉas kaj ŝiraĉas kiel ĉiam.

- Bedaŭrinde, diris Marŝalo.

- Ĝi estis ja tamen brila elturniĝo, lia inventaĵo.

- Oni certe povus tiel formuli la aferon, diris Marŝalo, kaj sorbis varmegan kafon en sian gorĝon, civilizite tubigante siajn lipojn, kaj poste vidis en la fenestro de la kiosko spegulbildon, aspektis pli-malpli kvazaŭ li provus delogi la kaftason. Do la lip-etendadon necesis rapide fini.

Yni fingrumis siajn lipharojn. – Merda sorto, li diris. – Aŭ eble ĝi estas tia urba legendo.

Marŝalo korektis la pozicion de sia plasta fotelo. En ĝi oni ne vere sentis, ke la vivo staras sur solida fundamento. La piedoj de la seĝo fleksiĝadis iel kvazaŭ ĝi estus ĵus kurinta dek kilometrojn, dum la tablo siavice ekentreprenis neregeblan svingiĝan movadon kiam oni metis la kaftason sur ĝi. Do ja necesis atentigi pri tio Yni-n. Tiu elpuŝis la kapon el la giĉeto kaj ordonis meti la ŝupinton sub unu el la piedoj. Marŝalo obeis la ordonon kaj diris ke jen oni ja sidas kaj jen li sidis.

De ie inter la domoj elpremiĝis porcieto da sufokita krio de la sireno de ia urĝa veturilo. Aŭtoj preterpasis, piedoj je ĉi tiu horo de mateno malpli multis, ja verŝajne tial ankaŭ la tiradisto de preterpasantoj malaperis de la alia flanko de la strato, li foriris al pli bonaj ĉasejoj. Ĉirkaŭe videblis preskaŭ nenio viva krom neorda amaso da iel tufecaj paseroj kaj sola kolombo, kiu iradis tien reen laŭ stratmeza divid-insulo kaj aspektis kvazaŭ ĝi svingus sur sia kolo ian hulringon, nevideblan por ordinara mortemulo. Apude estis granda vojkruciĝo kaj iaspeca skvaro, per platoj kovrita angulo kvazaŭ forgesita sub la brako de la kruciĝo, kun sufiĉe da spaco por du aĝaj aceroj antaŭ apoteko kaj vendejo de etaĵaĉoj kaj alia vendejo de rabatitaj vestaĵoj, kaj inter la arboj la kiosko. Ĝi havis vizieron, kaj ĝin prizorgis Yni, li nomis la kioskon “La Kepo de Yni”. Sur sia kapo li havis kepon kun la teksto “La Kepo de Yni”.

Pri la nomo de Yni mankis atestita informo. Henninen foje suspektis, ke lia vera nomo estas Ynselmi, li de tempo al tempo impresis kvazaŭ por li taŭgus tia nomo de bruska mutulo.

Ĉe la semaforo signalis aŭto. Aliflanke de la strato jam malfermis siajn pordojn masaĝejo, se efektive oni iam entute fermis. Ĉe la pordo staris muskola juna ulaĉo en blanka senmanika ĉemizo, bobele babilis en sian poŝtelefonon kaj per la alia brako remis la aeron. Sur la fenestro per brile reflektaj gluliteroj iam estis skribite “Aasian hierontaa”, Azia masaĝo. Poste iu forŝiris la unuan literon, kaj la teksto eksignifis Masaĝo de la afero. Baldaŭ malaperis ankaŭ la dua litero: Masaĝo de la porko. Ruĝmuzela, kontentmiena individumo en Havaja ĉemizo elpaŝis tra la pordo kaj sukcesis premi sin en taksion.

Yni eliris el sia kepo kaj venis al la tablo. Li enuis, ĉar je ĉi tia frua horo ĉe la elita tablo, starigita apud la malantaŭa pordo de la kiosko, ankoraŭ ne sidis liaj korteganoj, farante el muŝo elefanton aŭ ion alian. Li dum iom da tempo aspektis kvazaŭ li tuj malbridos ian ampleksan vortofluon, sed poste de ie alflugis veraj klientoj kaj li devis rapide rektigi sian teniĝon kaj kontroli la pozicion de la lipharoj kaj longpaŝe, manofrote remarŝi en la kioskon por priservi la alvenantojn. Ili estis du uloj. Unu estis kalva kaj markita de la suno kaj havis la korpokonstruon de eksa boksisto kaj fiŝkaptilaron sub la brako. La alia estis magra kaj iel anguleca kaj havis tiel dikajn okulvitrojn ke la kamaradoj certe nomis lin kvarokula aŭ io plia. Kiam li pene rigardis tra la lensoj li aspektis tiel senprotekta ke oni nepre pensis ke jen estas bona homo aŭ almenaŭ kun tiaj okuloj li ne povis esti trae mava.

Ili eksidis ĉe tiu sama tablo, neklare kio ilin logis, tamen estis du liberaj tabloj tute apude, eble ili simple estis interrilatemaj homoj. Matenon, ili diris, prenis kuleretojn kaj ekŝovadis tiujn en siajn tasojn. Apude la apotekisto malfermadis la pordojn kaj tiregis reklamstandon al la mezo de la trotuaro por ke avinjoj koliziadu. Sur ĝi estis skribite ke surprize multaj el ni suferas de piedfungo. De ie aperis ĉevalvizaĝa strangulo en tapiŝeca vestaĵo kaj provis eniri sekvante la apotekiston. Tiu turniĝis senpaŝe kaj komencis forpeladi la ĝenulon el inter la duoblaj pordoj. Huŝ huŝ, la apotekisto diris.

Dum la observado de la farmakologia kromefiko ĉe la semaforo apud la transirejo haltis avinjo kun kaptuko. Ŝi promenigis hundon tiel etan ke la afero estis sufiĉe rimarkinda, oni facile povus kredi ĝin tabano.

- Diable eta hundo, diris unu el la uloj.

Estis la magrulo, kaj verŝajne dependis aŭ de la malgrandeco de la hundo, aŭ de lia propra korpa minoreco, ke la vortoj eliris el li kiel spireto relative pena.

- Monstrajn kojonojn ĝi tamen havas, respondis la grandulo. Poste ili ekentreprenis longedaŭran lignece laŭtan profundan ridon kaj dronigis ĝin en kafo kaj la grandulo komencis rakonti ke li vekiĝis je la kvina kaj iris fiŝkapti. Li hokis en la golfo de la Malnova urbo seskilograman ezokon. Ne estas fiŝista legendo, li ja vendis la fiŝon al iu cigano en Vallila.

Venadis aŭtoj. Ili ankaŭ foriradis. Foje ili haltadis antaŭ la transirejo por signaladi tie. Tramo tondrobrue ruliĝis al la haltejo kaj sekreciis tie stakon da homoj. Iu matena dormemulo restis stari meze de la transirejo fingrumante sian telefonon kvazaŭ li volus per ĝi manipuli la mondon kaj kaŭzis pli da bruo. Marŝalo pensis ke necesus telefoni al Henninen kaj Grasulo kaj rigardis la horloĝon kiu montris la okan kaj duonon kaj tiam komprenis ke eble ne indas kaj spite la reziston de la poŝo sukcesis repuŝi la telefonon kaj ekkontemplis. La vento tuŝis la aceron. Dum iom da tempo en la verda plafono videblis blua trueto, iel oni povis vidi ke tie supre fridas.

Dum iom da tempo poste regis ia silenta momento kiu malkaŝis la fundon de la kaftaso kaj devigis ruli la manikojn kaj fini la silenton kaj iri preni senpagan duan tason se ne pro alia kialo do almenaŭ pro tio ke post sufiĉe da tiaj oni ja egaligus la financan malgajnon.

Kaj kiam oni sukcesis reveni al la tablo post la repleniga ekspedicio, okazis ke la uloj jam malplenigis siajn ridujojn kaj konsideris preferinda foriri. La grandulo deziris bonan daŭrigon al la tago kaj aldonis estu atenta nun. La magrulo kapkline adiaŭis kaj ridkluketis inhibite kaj lia rigardo tra la botelfundoj disŝutiĝis sur la tablon. Poste ili jam estis sur la transirejo sentante sin energiaj kvazaŭ tretante per siaj ŝuoj ian el ilia vidpunkto false idolan plankmozaikon, kaj antaŭ ol ili malaperis post kamiono haltinta ĉesemafore la grandulo havis tempon turniĝi kaj precizigi la dimension de sia mara kaptaĵo per unukajduonmetra disforkigo de la manoj.

- Jen, diris Marŝalo disrigardante ĉirkaŭ si kaj rimarkante sur la ŝtuparo de la apoteko la hund-avinjon – de kie ŝi jam ĉirkaŭiris tien, ĵus ŝi ja estis nur ekironta laŭ la transirejo, nun ŝi ĉiukaze staras tie kaj lasas la malgrandan hundon ŝprucigi frape solenan arkon sur la ŝtupon de la apoteko kaj samtempe ŝi riproĉe rigardas kvazaŭ jen juna viro babilas al si mem. Tioman kulposenton la gvatado kaŭzis ke necesis ankoraŭ subdiri ion pardonpetan direkte al la avinjo.

Poste spite ĉian horloĝan logikon venis Henninen kaj Grasulo. Ili enkorpiĝis en la vojkruciĝo, de post angulo, malrapide kvazaŭ poatome, kaj verŝajne ili ja puŝis antaŭ si ian aŭron de misfarto, ĉar eĉ ĉe la kiosko senteblis ke ili suferas de terura postebriaĉo. La ŝvele ronda vizaĝo de Henninen lumis alarme ruĝa kaj senkiale bonhumora sub la fruntharoj kiuj similis al ia ĉapaĉo aŭ ia elkreskaĵo, kaj li surhavis ĉemizon kiu supozeble iam estis blanka kaj preme striktan nigran lanŝtofan kompleton, kies aspekto klare montris ke ĝi fojfoje jam partoprenis dormadon en parko. Grasulo estis vestita per sia paliĝinta ĝinzo kaj blanka t-ĉemizo kaj kun sia nerekta dorso kvazaŭ por eviti kuglojn li aspektis preta aŭ ema baldaŭ tute ĉesi ekzisti.

Henninen marŝis al la giĉeto kaj komencis prediki ian komplike matenebrian ŝerĉaĉon. Grasulo sidiĝis ĉe la tablo. Li ne sukcesis elpremi el si ajnan saluton.

- Nu, diris Marŝalo.

- Prenu por mi kafon.

- Mem prenu, diris Marŝalo kaj rigardis Grasulon kiu aspektis tiom misfarta ke iel oni devis provi sinteni al tio, nur malfacilis decidi ĉu entrepreni kompatajn aŭ mishumorajn paŝojn, ĉar lia postebrio tamen enhavis ion ekskluzivan kaj enviigan.

- Ĉuviaŭdis Henninen, diris Grasulo kaj sidis tie kaj plu aspektis kvazaŭ li klopodus laŭeble malmulte ekzisti.

Oni nomis lin Grasulo ĉar li ŝatis ajnajn grasaĵojn kiel viandajn pirogojn, picojn kaj la fritsurfacon de fiŝstangetoj, sed spite sian gapigan manĝegadon daŭre ĉiam restis same magra. Marŝalo estis nomata Marŝalo pro unu agita parolado farita en plenŝtopita metroo, poste nomita La Taga Ebriordono de la Marŝalo. Ĝi rilatis al regiona neegaleco kaj ne estis agrabla memoraĵo.

Henninen estis Henninen ĉar lia familia nomo estis Henninen.

Tiu sama Henninen nun sukcesis finprilabori sian anekdoton kaj eksidis ĉe la tablo kun du superfluantaj kaftasoj.

- Ho lanta terur’ misfarta, li diris en tono iel time konsentema, kvazaŭ li vekiĝus post nokta konfuzo meze de ia postrestanta arta kreaĵo. Kaj iel li komprenis solenecon de sia deklamaĵo kaj decidis sidi silenta dum momento.

Do oni sidis silentaj. La trafiko komencis trankviliĝi post la kurta veturpinto. Diversaj utilaĵoj preterpasis: glaciaĵo, biero, paperaĵoj, kamionpleno da malpuraj vestaĵoj al bonfarejo. Malantaŭ la angulo jam malfermiĝis la alkoholvendejo. Sub la fortiĝantaj sunradioj laŭ la densiĝanta aero portiĝis la amare plena kraŝotinto de la unua botelo kiu frakasiĝis sur la teron.

- Nu, kuraĝis diri Marŝalo.

- Nu kion, diris Grasulo.

- Nu, simple nu. Mi ne scias.

- Jen, jen, diris Henninen kaj ekklopodis por turni sian muzelon en serioze patra mieno kvazaŭ li estus tiranta ŝtrumpkalsonon sur sian kapon.

Grasulo faligis la ekscigaredon en la tason. Surfunde marĉis duoncentimetro da kafo, ĝi iel suspektinde profunde sibletis. En la taso restis ŝvebi ŝiraĵo da senmova fumo kvazaŭ matena nebulo.

- Mi fartas strange, diris Grasulo. – Aŭ mi celas ke kvankam mi estas iel histerie postebria, mia korpo tiel misfartas ke mi kvazaŭ ne havas ŝancon esti histeria, ĉu vi komprenas.

- Eble, diris Marŝalo. – Se tio entute necesas.

- Aŭ vere kvazaŭ mi emus esti histeria, tio iel helpus. Sed mi simple ne povas.

- Ĉit jam, diris Henninen.

Marŝalo petis raporton pri la cirkonstancoj kiuj kondukis al la koncerna infektita situacio. Grasulo komencis entrepreni ian klarigadon, sed ekkomprenis, ke tiumomente eblis eligi nur ĉiaspecajn suferajn interjekciojn, kaj do li rapide ĉesigis sian nekoheran muĝadon.

- Interese, diris Marŝalo.

- Nu se esti preciza do ne vere restis terure multe por rememoradi, poste diris Henninen. – Ni verŝajne estis iel ebriaj.

- Memore multe por reteruradi, diris Grasulo kaj mirinde forte manfrapis sian propran vangon, ŝajnis ke temis pri rezulto de ekzercado.

Fragmento el Pussikaljaromaani de Mikko Rimminen
Traduko el la finna: Kalle Kniivilä

La angla verkisto John Donne en 1624 aŭtoris meditaĵon, kiu poste famiĝis tutmonde kiel epigramo por romano de Ernest Hemingway. “Neniu homo estas insulo”, ĝi komenciĝas. La sama epigramo taŭgus ankaŭ por la romano de Halldór Laxness, sed kun grava diferenco.

En la romano de Hemingway la protagonisto, volontulo en la interna milito de Hispanio, ŝiriĝas inter sia devo al la militcelo de la respublikanaj kamaradoj, kaj sia novtrovita amo. En la romano de Halldór Laxness, Bjartur sola batalas kontraŭ la tuta mondo kun unusola celo: iĝi libera bienulo, senŝulda, sendependa, ŝtona insulo en la ŝtorma oceano de la elementaj fortoj de la vivo. Li mizere malsukcesas.

Post dek ok jaroj da aĉe pagata dungo kiel ŝafpaŝtisto Bjartur sukcesas aĉeti marĉan terpecon kaj kelkajn ŝafojn de sia antaŭa dunganto. Tie li konstruas kabanon kie la ŝafoj havas lokon en la unua etaĝo kaj la homoj en la dua. Li ne plu estas simpla Bjartur, li estas bienulo, Bjartur de la Somerdomoj, kiel li optimisme nomas sian bienon.

Nenio rajtas stari en la vojo de lia “sendependo” – nek fajro, nek akvo:

Kaj se Bjartur aŭdis ilin plendi pro la malseko, tiam li respondis, ke tiuj estas mizeraj homoj, al kiuj ne estas egale, ĉu ili estas sekaj aŭ malsekaj. Li ne komprenis, pro kio tiaj homoj entute naskiĝis en tiu ĉi mondo. Estas nur damninda strangaĵo deziri esti seka, li diris, mi estis malseka dum pli ol duono de mia vivo, kaj tio neniam ĝenis mian sanon.

Plej aĉe estas ŝuldi ion al aliaj homoj. Pli bone malsati. Kaj lia graveda edzino Roza malsategas. Fine en febra frenezo ŝi kaŝe buĉas la amatan ŝafon de Bjartur dum tiu estas for. La sekreta frandado de ŝafaĵo estas la pinto de feliĉo en la vivo de Roza, kiu poste mortas pro naskokomplikaĵoj – dum Bjartur serĉas la sekrete buĉitan ŝafon en sovaĝa neĝoŝtormo.

La bebo travivas kaj ricevas la nomon Asta Sunlilio. Bjartur ne estas ŝia patro. Li edziĝas denove, patras tri filojn kiuj travivas, pliajn infanojn kiuj mortas, sed kiom ajn li laboras, lia prospero ne kreskas. La daŭro homa vivo ne estas sufiĉe longa por ke ordinarulo povu iĝi vere sendependa homo, rezonas alia persono en la libro, Olafur de Fora Valeto, rigardante ankoraŭ unu bebon:

…tio estas absolute miriga, se oni komencas pensi pri tio: jen subite nova korpo kaj nova animo, kaj de kie tio venas kaj por kio tio venas senfine? Jes, mi faris al mi mem tiujn demandojn multfoje, kaj tage kaj nokte. Ĉar ŝajnus ja pli nature, ke la samaj homoj vivus konstante kaj plue en la mondo, tiam estus almenaŭ pli da probableco, ke ordinaraj homoj prosperus ĝis bonhava stato en la fino.

Unu katastrofo post alia trafas lin, kaj eĉ la provizora bonfarto pro mondmilito finiĝas en mizero, kiam la amasbuĉado en la kontinento subite ĉesas, kaj la nova domo neniam povas esti finkonstruita.

Iuj neislandanoj legis la romanon kiel laŭdon al la diligento kaj obstino de la liberaj islandaj bienuloj. Ili eble ne rimarkis la ironian priskribon de unu el la centraj personoj de la verko, la edzinon de la “Montoreĝo”, la grandbienulo ĉe kiu Bjartur laboris antaŭ ol li decidis iĝi sendependa homo.

Ŝi aperas jam en la nuptofesto de Bjartur kaj Roza, voĉlegante longan kaj tedan paroladon pri la enviinda vivo de la sendependaj bienuloj, kaj poste resurfacas kun regulaj interspacoj, el sia riĉula naciromantika vidpunkto laŭdante la islandan naturon kaj popolon, kiujn ŝi profunde admiras kaj eĉ envias.

Bjartur mem kompreneble same estas ia ironia karikaturo de absurda obstinulo, sed li estas karikaturo kun karaktero. Li ne diras multon, sed lia senespera batalo pentras profundan bildon pri la naturo homa kaj nehoma. La islandaj pejzaĝoj kaj la sovaĝaj naturfortoj estas kapte priskribitaj de Halldór Laxness, samkiel la distanca kanonbruo de la unua mondmilito, kiu pere de la mondekonomia situacio kurte portas al la “sendependaj” bienuloj de la “izolita” lando la arde deziratan bonfarton.

Ankaŭ Bjartur estas kaptita de la konjunkturo kaj kuraĝas komenci konstruon de nova, pli loĝebla biendomo. Kiam la milito finiĝas, finiĝas ankaŭ la mono, kaj subite Bjartur trovas sin kun duonpreta, nepagita domo. Pasis naŭdek jaroj, kaj nu la tuta Islando trovas sin en simila situacio. Ĉu Islando devus sekvi la ekzemplon de Bjartur kaj prefere fiere malsati ol igi sin dependa de aliaj? Sed neniu lando estas insulo, eĉ ne Islando.

Por nuntempa leganto eble estas interese scii, ke Halldór Laxness unue estis fervora katoliko, poste dogmema komunisto, kiu surloke senkritike sekvis la Moskvajn procesojn de 1937. Kiam Sovetio en 1939 atakis Finnlandon li staris sur la flanko de Sovetio. Post la dua mondmilito li foriris de komunismo kaj proksimiĝis al taoisma filozofio, sed en Usono la angla traduko de Sendependaj homoj pro la iama komunisma sinteno de la aŭtoro dum multaj jaroj ne estis reeldonata. La ĉefa gvidlinio de la verko tamen neniel estas la partia programo, sed profunda kompreno kaj kompato de la senhavuloj.

La traduko de Baldur Ragnarsson digne transdonas la malrapidan, mediteman, iel praislandecan kaj ekstertempan tonon de Halldór Laxness. Kiel ja devas esti ĉe bonaj tradukoj, legante la esperantan version oni apenaŭ pensas pri tio ke efektive temas pri traduko. La sola detaleto kiu kelkloke iom stumbligas la leganton estas la fojfoja sennecesa enŝovo de “tio” por substitui infinitivon aŭ subpropozicion, ekzemple kiam la malsatega, graveda Roza estas sekrete buĉonta la ŝafon: “…kaj fine sukcesis ĝin tiel fiksteni, ke ŝi taksis tion senriska apliki la klingon sur ĝian kolon.”

En la fino Bjartur perdas ĉion, kaj nur perdinte ĉion li povas iri al Asta Sunlilio, kiun li edukis kiel amatan filinon sed forpelis kiam ŝi iĝis tro sendependa. Kaj ĉio komenciĝas de la komenco, kaj Bjartur ne konfesas sin venkita:

Tio ĉiam estis mia opinio, li diris, ke oni neniam devas konsideri sin venkita, tiel longe, kiel oni vivas, eĉ se ili forprenis ĉion, kion oni havas. Oni tamen posedas la aeron, kiun oni enspiras, almenaŭ oni ĝin ne pruntis de iu ajn.

Vera sendependeco estas pli neatingebla ol iam antaŭe, kiam Bjartur kondukas la ŝrumpantan restaĵon de sia familio direkte al nova, eĉ pli aĉa kabaneto. Sed ne plu li volas esti sendependa de la proksimuloj. Lia filo Nonni iris al Usono, kaj “devos kanti por la tuta mondo”. Eble tio estas Halldór Laxness mem.

Noto: Halldór Laxness gajnis la premion Nobel pri literaturo en 1955, unu jaron post Ernest Hemingway.

(Iom redaktita versio de ĉi tiu teksto aperis en Beletra Almanako 8 en junio 2010.)

Det var Ibrahim Jevlojev som höll i pistolen den 31 juli 2008, när den lokala oppositionsledaren Magomed Jevlojev sköts ihjäl i en polisbil med ett skott i tinningen. (De två var inte släktingar, Jevlojev är ett vanligt namn i Ingusjien.)

Enligt den officiella versionen handlade det om ett vådaskott, och Ibrahim Jevlojev dömdes först till två år i arbetsläger för vållande till annans död. Han förbjöds också att arbeta inom polisen de närmaste 2,5 åren. Domen överklagades till Ingusjiens högsta domstol, som ändrade straffet till villkorlig dom. Dessutom upphävdes den del av domen som förbjöd honom att arbeta inom polisen.

Ibrahim Jevlojev fick därefter inte tillbaka sitt gamla jobb som chef för den lokala inrikesministerns livvakter. I stället blev han blev befordrad till en högre chefsbefattning inom polisen.

Efter attentatet mot Ibrahim Jevlojev på onsdagskvällen omringade polisen den dödade oppositionsledarens föräldrahem och genomförde en husrannsakan. Det har uttalats misstankar om att det kan röra sig om blodshämnd, men Ingusjiens president Junus-Bek Jevkurov har sagt att han är övertygad över att den dödade oppositionsledaren Magomed Jevlojevs familj inte är inblandad. Även Magomed Jevlojevs pappa Jachja Jevlojev säger att han inte ville ha hämnd.

På webbplatsen Ingushetia.org, som ägdes av Magomed Jevlojev, jublar många anonyma kommentatorer över attentatet.

Mer på temat:

• Ett vådaskott för mycket
• Polisen som sköt Jevlojev går fri
• NYT – Killer of Opposition Leader in a Russian Republic Is Slain
• HS – Oppositiotoimittajan ampunut poliisi surmattiin Ingušiassa
• Коммерсант – Убийство за неосторожности