diVERse

Nova pugo - naskiĝtaga donaco al 140-jara Lenino

Kalle — Sun, 14 Mar 2010 20:03:14 +0000

Frumatene la 1-an de aprilo 2009 iu fiksis eksplodaĵon alte inter la gamboj de la statuo de Lenino kiu ekde 1926 staras antaŭ la Finnlanda stacidomo en Sankt-Peterburgo.

La bombo iom difektis la pantalonon de Lenino kaj faris grandan truon en la mantelo sur lia postaĵo. La statuo estis rapide kovrita kaj poste forportita. De tiam ĝi ne videblis, sed oficialaj instancoj promesas, ke antaŭ la naskiĝtago de Lenin la 22-an de aprilo la fondinto de la soveta ŝtato denove staros sur sia abstrakta kirasaŭto.

La randoj de la unu metron larĝa truo en la mantelo de Lenin jam estis fortranĉitaj, kaj la truo poste estis ŝtopita per laŭmezure produktitaj bronzaj platoj. Kiam la juntoj estos velditaj kaj la pugo poste kolorigita je la ĝusta nuanco de malnova bronzo, oni ne plu povos vidi, ke iam estis truo tie, asertas la respondeculoj de la restaŭrejo, en kiu la statuo nun troviĝas, pendigita de la plafono.

La ripara laboro laŭ publikaj informoj kostos proksimume 6 milionojn da rubloj (150 000 eŭrojn) kaj estos pagita de la urbo Sankt-Peterburgo. Reprezentantoj de almenaŭ du komunismaj partioj vizitis la riparejon por inspekti la ŝtopadon de la pugotruo de Lenino.

Laŭplane la statuo estos portita reen al sia malnova situo antaŭ la fervoja stacidomo nur la nokton inter la 19-a kaj 20-a de aprilo. Supozeble la oficialaj instancoj volas eviti, ke iu havu tempon eksplodigi la statuon ankoraŭfoje antaŭ la 140-jara datreveno de la naskiĝo de la mondproletara gvidanto.

Pli pri la temo:

Lenin får ny rumpa i 140-årspresent

Kalle — Sun, 14 Mar 2010 13:21:38 +0000

Esperanto

Tidigt på morgonen den 1 april 2009 apterade någon en sprängladdning högt upp mellan benen på Leninstatyn som stått framför Finlandsstationen i S:t Petersburg sedan 1926.

Bomben sprängde ett mindre hål i Lenins byxor och ett stort hål över rumpan i hans överrock. Statyn täcktes snabbt över och transporterades senare bort. Sedan dess har den inte synts till, men till Lenins födelsedag den 22 april har myndigheterna lovat att Sovjetstatens grundare åter ska stå på sin stiliserade pansarbil.

Kanterna av det en meter breda hålet i Lenins överrock har redan jämnats till och hålet har därefter stoppats med måttillverkade bronsskivor. När skarvarna har svetsats igen och rumpan patinerats till rätt nyans av gammal brons kommer det inte synas att där har funnits ett hål, försäkrar de ansvariga på restaureringscentret där statyn nu hänger i taket.

Reparationsarbetet uppges kosta ungefär 6 miljoner rubel (1,4 miljoner kronor) och betalas av S:t Petersburgs stad. Representanter för minst två kommunistpartier har besökt restaureringscentret för att kontrollera hur arbetet med Lenins rumpa går.

Enligt planerna ska statyn transporteras tillbaka till sin gamla plats framför järnvägsstationen först natten mot den 20 april. Förmodligen vill myndigheterna minimera risken att någon hinner spränga statyn en gång till dagarna före världsproletariatets ledares 140-årsdag.

Mer på temat:

Tjugo år sedan enpartistaten dog

Kalle — Fri, 12 Mar 2010 06:51:18 +0000

I den kommunistiska utopin skulle alla få tillgång till allt de behöver. Detta hade sovjetmedborgarna under drygt sjuttio år fått lära sig, och därför röstade alla på “kommunisternas och partilösas valförbund”. Kanske också därför att det inte fanns något annat att rösta på. För tjugo år sedan avskaffades monopolet.

I valet till de folkdeputerades kongress våren 1989 kunde sovjetmedborgarna för första gången välja mellan olika kandidater, men inte mellan olika partier. Helt rätt, tyckte en kvinnlig väljare i sextioårsåldern i Moskva, när ett finskt tv-team frågade henne om det inte borde finnas fler partier.

“Net, partija dolzjna byt odna”, sade hon tvärsäkert. Nej, det ska bara finnas ett parti.

Samma höst började jag läsa ryska i Leningrad. I den stora, illaluktande livsmedelshallen mittemot studenthuset kunde man på kvällen hitta bröd och filmjölk. Hade man tur kunde man också köpa smör och i bästa fall en ostbit. Konserverade gröna tomater i treliters glasburkar fanns det gott om.

De som var tvungna att skaffa mat till familjen stormade butikerna på morgonen när dagens leverans hade kommit. För att stoppa de hungriga horderna från andra sidan stadsgränsen infördes ett ransoneringssystem.

Tvålkortet var tryckt i blått på något som liknade vanligt omslagspapper. Sockerkortet liknade en lotteribiljett och var svårare att förfalska. Det mest eftertraktade var vodkakortet. Gamla gummor som hade svårt att få ihop till maten sålde sina ransoneringskort vid den långa kön till spritbutiken.

En gång hade jag turen att gå förbi en liten speceriaffär som precis hade fått en leverans. Ingen hade ännu upptäckt att det fanns varor i butiken, och jag kunde roffa åt mig en hög billiga chokladkakor av det fina märket Röda oktober. Både kakaopulver och strösocker fanns på hyllan för alla som ville ha.

– Det här är som i kommunismen, utropade en förvånad, väl påpälsad kvinna, när hon snurrade runt i butiken.

Den kommunistiska utopin hade blivit en diffus dröm om en bättre framtid, och det sovjetiska kommunistpartiet var inget politiskt parti. Det var en intresseförening för byråkrater och karriärklättrare.

Allt rasade samman när Sovjetunionens första folkvalda parlamentariker började tala. Sådana ord om bristen på demokrati och mänskliga rättigheter, om historiska orättvisor och partiets diktatur hade aldrig hörts i sovjetisk tv.

Det hjälpte inte att 87 procent av ledamöterna var medlemmar i det enda partiet. Många hade blivit valda i direkt personval. De ville inte gömma sig bakom partiet och tiga.

Partiledaren Michail Gorbatjov hade grävt sitt eget partis grav. I februari 1990 demonstrerade en kvarts miljon Moskvabor mot partiets maktmonopol, och den 12 mars strök de folkdeputerades kongress paragrafen om kommunistpartiets ledande roll i Sovjetunionens konstitution. Det enda partiets väg var slut.

Partiet föll sönder i motstridiga fraktioner. Boris Jeltsin krävde demokratiska reformer och lämnade tillbaka sin partibok när hans förslag inte godkändes av partikongressen. Allt ändrades inte i ett slag, men beslutet för tjugo år sedan var en viktig vändpunkt.

Nu är hyllorna i ryska speceributiker alltid välfyllda, men få talar om kommunism. Vladimir Putins ideologilösa parti Enade Ryssland har tagit över rollen som en klubb för byråkrater och karriärklättrare.

Sydsvenskan 2010-03-12

Mer på temat:

Ett vardagsäventyr i Leningrad

Janukovytj struntar i grundlagen

Kalle — Thu, 11 Mar 2010 21:33:38 +0000

I dag utnämnde Ukrainas president sin ryskfödde kampanjchef Mykola (Nikolaj) Azarov till landets nya premiärminister. Parlamentet godkände utnämningen med 242 röster av 450. Det märkliga är att omröstningsresultatet strider mot landets gällande konstitution. En ny regering kan enligt konstitutionens paragraf 83 inte röstas in med stöd av enskilda överlöpare som nu skedde. En regeringskoalition måste bestå av hela parlamentsgrupper.

Paragraf 83 infördes år 2004 för att göra det svårare att destabilisera regeringsarbetet genom att locka över enskilda parlamentsledamöter från regeringskoalitionen till oppositionssidan genom att erbjuda dem karriärmöjligheter eller ekonomisk kompensation. Att köpa eller locka över en hel parlamentsgrupp är ju såklart mycket svårare och dyrare än att köpa över enskilda ledamöter.

Röstköp av den här typen har under många år varit ett vanligt fenomen i det ukrainska parlamentet när det gäller enskilda frågor. Paragraf 83 har gjort att regeringar trots det generella kaoset har kunnat sitta längre - oppositionen har med framgång kunnat stoppa både lagförslag och budget, men avstått från att rösta bort regeringen, eftersom det skulle ha blivit omöjligt att få ihop en ny koalition på annan bas än den sittande.

Nu har Viktor Janukovytj och hans partikamrater med hjälp av några överlöpare gjort precis det konstitutionen förbjuder.

Trots många försök visade det sig omöjligt att få ihop en koalition mellan Janukovytjs Regionparti och Viktor Jusjtjenkos parlamentsgrupp NUNS. Då var alternativen att gå till nyval, eller att strunta i konstitutionen. Eftersom många parlamentsledamöter vet att de med stor sannolikhet inte kan bli återvalda gick de med på att låtsas som om konstitutionen inte fanns - och röstade igenom en vanlig lag som plötslig gjorde det möjligt att skapa en regeringskoalition med stöd av enskilda parlamentsledamöter vars parlamentsgrupper är i opposition till regeringen.

Att en vanlig lag inte kan stå över gällande konstitution valde de 235 parlamentsledamöterna som röstade för förändringen att högaktningsfullt strunta i. Kritiken från motståndarna var svidande. Förra premiärministern och presidentvalets förlorare Julia Tymosjenko lovade givetvis direkt att gå till konstitutionsdomstolen.

Även Serhij Tihipko, som kom på tredje plats i presidentvalet, anklagade parlamentsledamöterna för att ha gått emot konstitutionen och genomfört en politisk kupp. Nu sitter samme Tihipko i Azarovs nya regering som vice premiärminister med ansvar för ekonomi och reformer. Man skulle gärna vilja veta vad som har fått honom att ändra sig.

Ett argument för att kringgå konstitutionen skulle kunna vara att landet är i en krissituation och i brådskande behov av en fungerande regering, argumenterar den ukrainska politiska kommentatorn Vitalij Portnikov. Det har han givetvis rätt i - Ukraina har inte ens en budget för innevarande år, vilket är en viktig anledning till att internationella valutafonden IMF ställt in utbetalningen av sitt miljardlån.

Tyvärr finns det inte mycket som talar för att Azarovs regering kommer att genomföra de smärtsamma ekonomiska reformer som landet behöver, skriver Portnikov:

Närvaron av Serhij Tihipko i regeringen borde i princip demonstrera att regeringen är beredd att reformera ekonomin, men det handlar inte om en vice premiärministers kraftansträngningar, utan om hela regeringens samordnade arbete. Om förståelse för de utmaningar som regeringen kommer att möta, om regeringens beredskap att möta dessa utmaningar, och om den förutsägbara negativa reaktionen hos både befolkningen och oppositionen. De gångna årens samlade erfarenhet leder inte till slutsatsen att den här regeringen kommer att arbeta effektivt. Men utan en effektiv regering går Ukraina mot oredans tider.

Oredan kan vara nära även om regeringen till äventyrs skulle arbeta effektivt. Konstitutionsdomstolen kan mycket väl komma fram till att hela regeringsbildningen är olaglig. Vem ska då styra landet fram till nyval, och hur blir det då med årets budget?

PS: Kanske räknar Janukovytj helt enkelt med att konstitutionsdomstolen tar lång tid på sig, och att regeringen kan komma i gång med arbetet under tiden. Och blir det nyval så kan regeringen sannolikt sitta kvar som expeditionsministär tills valresultatet är klar. Denna eftertanke slog mig när jag såg vad Janukovytjs talesman Anna Herman sade i går på Kanal 5: presidenten kommer att utlysa nyval om konstitutionsdomstolen inte godkänner koalitionsproceduren, men under tiden kan regeringen arbeta.

Mer på temat:

Polisen som sköt Jevlojev går fri

Kalle — Fri, 05 Mar 2010 09:27:47 +0000

Husarrest är ett lämpligt straff för den polisman som sköt ihjäl den ingusjiske oppositionsledaren Magomed Jevlojev med ett skott i tinningen. Det har Ingusjiens högsta domstol bestämt. I december dömde en lägre domstol polismannen till två år i arbetsläger för vållande till annans död, men nu ändras påföljden och mannen släpps hem.

Husarrest är ett nytt straff som nyligen införts i Ryssland på initiativ av president Dmitrij Medvedev. Hans tanke kanske inte direkt var att den skulle användas på det här sättet, eftersom han också talat om att poliser som begår brott måste dömas till hårdare påföljder. I praktiken innebär husarrest att den dömda inte får lämna sin folkbokföringsort och måste vistas hemma på kvällar och nätter.

När Magomed Jevlojev dödades i augusti 2008 hade han sedan länge bott utanför Ingusjien, eftersom han kände sig förföljd av de lokala makthavare. Han var en affärsman, och han ägde den regeringskritiska webbplatsen Ingushetia.ru

Jevlojevs värsta synd var att han avslöjade valfusket i Ingusjien i parlamentsvalet 2007. Trots att vallokalerna gapade tomma var valdeltagandet enligt officiella siffror 98%. Efter valet var Magomed Jevlojev med och samlade in ungefär 90 000 namnunderskrifter från ingusjiska väljare som försäkrade att de inte hade röstat i valet. Antalet underskrifter motsvarar närmare hälften av valmanskåren i republiken.

När Jevlojev i augusti 2008 trots varningar beslutade sig för att åka till Ingusjien råkade han hamna på samma flyg från Moskva som Ingusjiens dåvarande president Murat Ziazikov. När flyget landade greps Jevlojev av beväpnade poliser vid trappan och fördes i väg i en polisbil. Strax därefter hittades hans livlösa kropp utanför ett sjukhus med kulhål i tinningen. Enligt den officiella utredningen handlade det om ett vådaskott som avlossats i samband med ett tumult i polisbilen.

Webbplatsen Ingushetia.ru stoppades av de lokala myndigheterna, men lyckades komma i gång igen genom att lämna den ryska internetdomänen och byta namn till Ingushetia.org. Webbplatsen togs över av en annan oppositionsledare, Maksjarip Ausjev. Han dödades i ett attentat i oktober 2009. I december 2009 dödades Maksjarip Ausjevs familjemedlemmar när en bomb exploderade under deras bil efter att polisen kontrollerat den.

Anna-Lena Laurén intervjuar Magomed Jevlojevs pappa i sin utmärkta bok om Kaukasien.

Mer på temat:

Schackspel i ukrainska boxningsringen

Kalle — Thu, 04 Mar 2010 08:49:24 +0000

När Julia Tymosjenko går smäller hon igen dörren så att hela huset skakar. På onsdagseftermiddagen röstade parlamentet bort henne.

Fosterlandet är i fara, påstår hon. Den nyvalda presidenten Viktor Janukovytj vill sätta upp en korrupt antiukrainsk diktatur, och han har redan börjat dela ut statens rikedomar till sina närmaste bundsförvanter. Det var hennes budskap när hon talade inför förtroendeomröstningen i parlamentet.

– Den här omröstningen visar vem som är på Ukrainas sida, och vem som ställer sig bakom de krafter som vill se ett dött Ukraina.

För en månad sedan förlorade hon presidentvalet mot Viktor Janukovytj med liten marginal. Själv hävdar hon att det egentligen var hon som vann. Nu har hennes regeringskoalition fallit sönder i inre strider.

Sju ledamöter i hennes egen partigrupp och femton i den förre presidenten Viktor Jusjtjenkos huvudsakligen högernationalistiska parlamentsgrupp ställde sig på den nya presidentens sida.

Tillsammans med rösterna från Janukovytjs östukrainska, mer ryskvänliga Regionparti räckte det för att fälla regeringen.

Tymosjenko måste gå, men ingen vet vem som kan ta hennes plats.

De flesta grupper som sitter i ukrainska parlamentet är inga partier i ordets egentliga mening, de är snarare löst sammansatta intressegrupper.

Parlamentsledamöter bråkar ofta på sandlådenivå och blockerar talarstolen om lagförslagen inte faller dem på läppen. Nu ska politikerna försöka spela schack i boxningsringen.

– Att rösta bort regeringen är ett avancerat spel, man har olika scenarier och försöker räkna ut hur det kan gå, säger Ukrainakännaren Niklas Bernsand vid Lunds universitet.

Onsdagens röstsiffror visar att parlamentsgrupperna är splittrade. Det kan vara möjligt att samla spillrorna bakom en ny regering. Många ledamöter är beredda att sälja sig till högstbjudande för att behålla sina platser som de riskerar att förlora vid ett nyval.

President Viktor Janukovytj påbörjade på onsdagseftermiddagen regeringsförhandlingarna med representanter för parlamentsgrupperna. En variant som diskuterades var en koalition mellan Regionpartiet, kommunisterna, talmannen Volodymyr Lytvyns parlamentsgrupp och ett antal ledamöter som inte ingår i partigrupper.

Lyckas inte Janukovytj sy ihop en koalition inom en månad måste han enligt konstitutionen utlysa nyval. I så fall fortsätter det politiska kaoset i Ukraina i ytterligare ett okänt antal månader.

– Alla är trötta på det här och vill ha stabilitet. Men jag tror att det lutar åt nyval, säger Diana Dutsyk, chefredaktör för den politiska tidskriften Glavred i Kiev.

Julia Tymosjenko är inte trött. Hon har tagit semester, men bara för att inleda sin valkampanj. Nästa tisdag kallar hon alla “nationalpatriotiska krafter” till en demonstration för Ukraina vid nationalskalden Taras Sjevtjenkos staty i Kiev.

En något kortare version publicerades i Sydsvenskan 2010-02-04

Mer på temat:

Unuaj spertoj de iPhone, kun eĥoŝanĝo

Kalle — Tue, 02 Mar 2010 20:44:09 +0000

En la redakcio kie mi laboras oni nun forigas preskaŭ ĉiujn fiksajn telefonojn. Anstataŭe ni ricevis poŝtelefonojn de la marko iPhone. Tre utila kaj amuza aĵo - hodiaŭ dum la lunĉo nekutime multaj kolegoj anstataŭ diskuti unu kun la alia fingrumis siajn novajn ludilojn. Ankaŭ mi, cetere.

iPhone kun la senpaga programeto Stanza bonege funkcias por legi librojn en plej diversaj lingvoj. Transmeti la librojn al la telefono plej facile kaj senprobleme fareblas per la libera programo Calibre. Rusaj, ĉinaj, arabaj kaj plej diversaj aliaj literoj, inkluzive de esperantaj ĉapelitaj, bele videblas sur la ekrano.

Tamen estas grava manko: dume ne eblas mem difini klavaron, kaj neniu el la prete haveblaj klavaroj enhavas esperantajn literojn. Provizora solvo kiun mi provis aspektas jene: el la programeto (aplikaĵo?) UnicodeLab, kiu montras pli-malpli ĉiujn imageblajn unikodajn signojn, mi kopiis al mia listo de preferataj signoj en la programeto Unicode la esperantajn ĉapelitajn literojn.

Tiel eblas tajpi preskaŭ normale, tamen la tajpofenestro estas tre malgranda, do la maniero estas maloportuna por pli longaj tekstoj. Post tajpado necesas kopii la tekston, kaj poste englui ĝin en la deziratan lokon, kio same estas ne tre oportuna.

Verŝajne esperantistoj ne estas la solaj uzantoj de iPhone, kiuj spertas problemojn pri enigo de nekutimaj literoj kaj signoj. Eble indus, ke oni sin turnu al Apple kaj petu enkondukon de aldona klavaro “vastigita latina”, kun la ebleco enigi pli grandan aron da latinaj literoj, ne nur la esperantajn, sed ankaŭ literojn de aliaj negrandaj lingvoj, kies enigo nun malfacilas - ekzemple la kimra ŵ ja troveblas, sed nur se oni komprenas, ke por tio necesas ŝalti la britan klavaron, aliaj latinliteraj ne taŭgas.

Janukovytj höll på att fastna i dörren

Kalle — Thu, 25 Feb 2010 20:44:39 +0000

Stängda dörrar, tomma stolar och presidentkedjan på sniskan. Det blev ingen lätt början för Ukrainas nya president.

I protest mot det omfattande valfusk som de hävdar ägt rum bojkottade premiärminister Julia Tymosjenkos partikamrater Viktor Janukovytjs installationsceremoni i det ukrainska parlamentet på torsdagsmorgonen. Inte heller den sittande presidenten dök upp.

Den tv-sända ceremonin inleddes med att parlamentets talman Volodymyr Lytvyn läste upp de närvarande utländska hedersgästernas namn. Gästerna ställde sig upp och bugade för de närvarande i tur och ordning. Det tog sin lilla tid, och Lytvyn hade ett antal krångliga namn kvar i sin lista när Viktor Janukovytjs svarta bil stannade vid den röda mattan utanför parlamentets huvudingång.

Hedersvakten gjorde honnör, Janukovytjs knäppte sin kavaj, vinkade till tv-kamerorna, och steg in genom ytterdörrarna som hölls upp av vakterna. En halv sekund senare höll han på att få de inre, tunga pardörrarna mitt i nyllet. När ytterdörrarna öppnades började innerdörrarna plötsligt stänga sig, kanske på grund av genomdraget. Situationen räddades i sista sekund av två hedersvakter på insidan av dörren som fattade ett snabbt beslut, struntade i att stå i givakt som de blivit beordrade och i stället hoppade fram och puttade upp dörren framför den blivande presidentens näsa.

Janukovytjs väg genom parlamentsfoajén och uppför trappan kantades av långa rader med hedersvakter som gjorde honnör. Själv såg han något bortkommen ut när han snabbt klättrade upp och leddes fram till en stängd dörr. Han hade kommit för tidigt. Efter en halv sekunds tvekan förbarmade tv-regissören sig över honom och bytte till en bild inifrån plenisalen där Volodymyr Lytvyn höll på att läsa upp de sista utländska hedersgästernas namn.

När namnen efter en stund tog slut löd en fanfar och Janukovytj släpptes in i salen där över hundrafemtio platser gapade tomma. Där förklarade centrala valnämndens ordförande att han hade blivit vald till president i andra valomgången. Sedan fick han avlägga ämbetsed med höger hand på konstitutionen och en gammal evangeliebok, skriva under ämbetsedens text, ta emot ett intyg om att han avlagt ämbetsed och bli iklädd presidentkedjan. En lång rad hedersvakter marscherade in med presidentens spira på en röd sammetskudde.

Till sist fick han ta emot presidentens id-kort med foto. Det kan han uppvisa för alla som tvivlar på att han är en riktigt president. Men när han stoppade id-kortet i kavajens innerficka hamnade presidentkedjan på sniskan. När Janukovytj höll sitt korta installationstal kunde jag inte slita ögonen från kedjan som på höger sida hängde fint på kavajslaget men på vänster sida höll på att försvinna i hans innerficka. Och detta var bara början.

Ny president, gamla problem

Kalle — Thu, 25 Feb 2010 06:32:32 +0000

I dag blir Viktor Janukovytj Ukrainas president, men premiärminister Julia Tymosjenko spelar fortfarande huvudrollen i Ukrainsk politik.

För att göra slut på det politiska och ekonomiska kaoset i landet behöver Ukraina en handlingskraftig regering som kan samarbeta med presidenten. Regeringen måste samtidigt ha stöd i parlamentet, där febriga förhandlingar pågår.

Tymosjenko har bränt alla broar. Hon har gjort allt i sin makt för att stoppa det som händer i dag. Varken en omfattande smutskastningskampanj, en välregisserad bönestund för Ukraina eller en tv-sänd vädjan inför domstol hjälpte.

I ett tal till nationen för en dryg vecka sedan hävdade hon att det i verkligheten var hon som vann presidentvalet. Fosterlandet hotas av en antiukrainsk koalition under en fuskpresidents ledning, varnade hon häromdagen.

Nu måste hon gå, anser inte bara hennes politiska motståndare, utan även en stor del av hennes egna koalitionspartners i parlamentet.

Allt reformarbete i Ukraina har under flera år stått stilla på grund av oupphörliga konflikter mellan president Viktor Jusjtjenko och landets premiärminister, oavsett om den premiärministern hetat Tymosjenko eller Janukovytj.

Det sista landet behöver nu är en fortsättning på konflikten, anser Serhij Tihipko, bankmannen som kom på tredje plats i presidentvalet, efter de två populisterna Janukovytj och Tymosjenko.

– Jag förstår inte varför Julia Tymosjenko försöker hänga kvar vid makten. Hon måste ju förstå att hon därmed bara förvärrar situationen i landet, säger Tihipko i en intervju till affärstidningen Kommersant.

Tihipko är ett av tre namn som Viktor Janukovytj själv nämnt som möjliga premiärministerkandidater. De andra två är parlamentets förre talman Aresnij Jatsenjuk och Mykola Azarov, tidigare vice premiärminister i Janukovytjs regering.

Medan kohandeln i parlamentet pågår balanserar Ukrainas ekonomi på avgrundens rand. Lokalvalet i maj har ställts in eftersom det inte finns pengar i budgeten.
Om det bråkiga parlamentet inte kan få ihop en fungerande regering kan den nya presidenten utlysa förtida parlamentsval. Frågan är om Ukraina har råd med ännu en valkampanj med ytterligare flera månaders politiskt kaos.

Sydsvenskan 2010-02-25

Mer på temat

Karen Sjachnazarov är Tjechov i dag

Kalle — Sun, 21 Feb 2010 09:13:47 +0000

Jag hittade den bredvid kassan i videobutiken i Bisjkek. På översta våningen i det modernaste köpcentret i Kirgizistans huvudstad. Kanske hade jag inte köpt den om jag inte hade råkat räkna fel på valutakursen. Jag trodde att filmerna kostade nästintill ingenting. I verkligheten var Paviljong 6 dubbelt så dyr - och absolut värd pengarna, många gånger om.

Det är en märklig film.

När jag höll den i handen trodde jag först att det var en filmad teaterföreställning. Sedan förstod jag att så inte kunde vara fallet - Paviljong 6 är ju inget skådespel. På samma sätt har många ryska kultursnobbar gått på en mina. De tror att de ska se en dramatisering av Tjechovs klassiska berättelse, och blir besvikna när viktiga delar av berättelsen inte är med och huvudpersonen inte dör. En del recensioner har varit därefter.

Där hade jag som inte kan min Tjechov utantill en klar fördel. Först efter att ha sett filmen läste jag om berättelsen. Då kunde jag se det många ryska tittare vägrar att acceptera. Sjachnazarovs film är ett självständigt verk som har något eget att berätta, även om händelseförloppet och dialogen i huvudsak grundar sig på Tjechovs text.

Hela filmen är en balansgång på den illusoriska barriär som kanske delar verkligheten från fiktion, galenskap från filosofi eller rysk nutid från Tjechovs 1890-tal. Redan i de första scenerna suddas gränsen ut. Jag måste ha satt in fel skiva. Det här är ingen spelfilm, och definitivt inte någon dramatisering av Tjechov. Det är en tv-dokumentär om några patienter på ett mentalsjukhus i ett medeltida kloster ute i ryska provinsen.

De intagna sitter framför kameran och berättar om sitt liv, hur de hamnat här, och vad de har för drömmar. “Att komma ut härifrån, så klart. Att gifta mig. Att ha en familj”, säger en ung man. Det kommer aldrig att ske, säger hans ögon. Så kan ingen skådespelare spela, det är omöjligt, säger jag.

Chefsläkaren dyker upp i sin vita rock. Chobotov heter han, precis som hos Tjechov. En ung, modern doktor, han förklarar att vi alla egentligen i grund och botten är störda på ett eller annat sätt, vem som är frisk är en definitionsfråga. Så går vi förbi Andrej Jefimytj, den gamla chefsläkaren. Nu är han själv intagen på sjukhuset. “Även sådant inträffar”, säger Chobotov, och skyndar vidare i de mörka klosterkorridorerna som är målade med dystert sovjetisk institutionsgrön, tjockflytande oljefärg.

Det här måste vara ett riktigt sjukhus. I den riktiga sjukhusmatsalen sitter de riktiga patienterna och äter soppa. Där sitter också Andrej Jefimytj i sina sjukhuskläder och stirrar i sin sked. Något är fel. Han lägger ner skeden i soppan. Så lyfter han upp den igen. Det här är hans liv, och han måste äta upp sin soppa.

Filmen fortsätter som en dokumentär, vi får träffa människor som kände Andrej Jefimytj när han fortfarande var chefsläkare, och hans vän postmästaren får berätta om diskussionerna de hade om livet, döden och alltings förgänglighet. Vi är i Ryssland under andra hälften av 00-talet, men det kunde lika gärna ha varit för hundra år sedan, eller för tusen år sedan. Livet är lika evigt som döden. Eller med postmästarens ord:

А хотя, впрочем, у меня такое чувство, как будто я никогда не умру. Ой, думаю себе, старый хрен, умирать пора! А в душе какой-то голосочек: не верь, не умрешь!..

Men jag känner det i alla fall på något sätt som om jag aldrig skulle dö. Du gamla gubbstut, tänker jag för mig själv, det är min själ på tiden för dig att dö! Men så är det en liten röst därinne som säger: tro inte det, du dör inte!

Tjechovs ord känns som om de hade skrivits i går och inte 1892. (Den svenska översättningen från 1928 som jag råkar ha tillgång till känns å andra sidan bitvis helt förlegad.)

I stället för att göra något åt sjukhuset som förfaller i smuts, korruption och likgiltighet filosoferar Andrej Jefimytj om hur meningslösa alla strävanden är, hur människan bär sitt lugn och lycka inom sig, och hur det därför inte finns någon som helst skillnad mellan ett varmt, hemtrevligt rum och den förfallna, stinkande sjuksalen i paviljong 6 där patienterna sitter inlåsta och misshandlas av brutala väktare.

När Andrej Jefimytj predikar om Diogenes och inre styrka för Ivan Dmitritj som sitter inspärrad på grund av sin förföljesemani får han mothugg av denne:

Диоген не нуждался в кабинете и в теплом помещении; там и без того жарко. Лежи себе в бочке да кушай апельсины и оливки. А доведись ему в России жить, так он не то что в декабре, а в мае запросился бы в комнату. Небось скрючило бы от холода.

Diogenes behövde inget arbetsrum eller ett varmt hus, där är det hett ändå. Han kunde gott ligga i sin tunna och äta apelsiner och oliver. Men hade han levt i Ryssland så skulle han ha bett att komma in i ett varmt rum inte bara i december utan redan i maj. Kölden hade nog krökt ryggen på honom.

I Tjechovs berättelse finns det en grym logik. I tjugo år struntar Andrej Jefimytj i sina patienter och låter hela sjukhuset förfalla. Det gör ju ändå ingen skillnad, för en tänkande människa är lidandet inget att bry sig om, alla ska vi ändå dö och vem kommer ihåg oss om en miljon år? Så får Jefimytj smaka på sin egen medicin - han förlorar sitt jobb, sin fina lägenhet, blir inlåst i paviljong 6 och dör i slaganfall.

I Sjachnazarovs version är gränserna mer flytande. Visst gör sjukhuset ett deprimerande intryck, men allt ser relativt välordnat ut och det är inte uppenbart att Andrej Jefimytj missköter i sina skyldigheter som chefsläkare, han kanske gör det han kan, inom det rådande systemets gränser.

“Det måste ha skett ett missförstånd”, säger Andrej Jefimytj, när han blir inlåst. Men denna gång dör han inte. Efter att ha legat fastkedjad i sin säng ett tag blir han apatisk och äter upp sin soppa. Är det han som är sinnessjuk? De andra patienterna som kanske hamnat här därför att deras föräldrar supit, misshandlat dem och lämnat dem åt sitt öde? Eller är det något annat som är sjukt?

Gränsen mellan det sinnessjuka och det normala, det påhittade och det verkliga livet, är avsiktligt svävande i Sjachnazarovs film. Det här är en fiktiv dokumentär, men den är bara till hälften fiktiv.

Mentalpatienterna som intervjuas i början kan väl inte vara verkliga patienter? Och ett mentalsjukhus i ett förfallet medeltida kloster i en rysk provinsstad, det måste ju vara en orealistisk symbol av det ryska förfallet som den överteatraliska regissören hittat på?

Tjechovs förfallna sjukhus låg i en isolerad provinsstad, tvåhundra verst från närmaste järnvägsstation. Klostret där Sjachnazarov filmade sin fiktiva dokumentär ligger i byn Lugovoj, drygt tio mil norr om Moskvas ringväg.

Patienterna är riktiga. “Psykoneurologiskt internat 3″ heter anstalten som Moskvas socialförvaltning öppnade här år 1966. Frågan om att flytta internatet till mer ändamålsenliga lokaler började diskuteras år 1975, men än så länge har inget hänt. Vem är det som är galen?

Mer på temat:

Filmens hemsida (ryska och engelska)
K.Sahasranaman - Chekov in a Contemporary Context
Rysslands Röst - Karen Sjachnazarov återupptäcker Tjechov efter 20 år
NYT - Ward No. 6. Longing for the Old Days and Looking for Meaning
Афиша - Палата №6

Николо-Пешношский монастырь

Антон Павлович Чехов. Палата No 6