Här är ett kort citat ur WSJ-artikeln:

In the world of covert action, there's no sure way to identify undercover operatives. But a look at Mr. White's recent past, as well as interviews with him and his family, turned up nothing to suggest he's a U.S. agent who helped instigate a major global crisis.
A spokeswoman for the Central Intelligence Agency said Mr. White doesn't work for the CIA. "While we do not as a rule confirm or deny employment with the agency, in this case, any suggestion that Michael Lee White is a CIA officer is wrong," said Marie Harf. A spokeswoman for the Office of the Director of National Intelligence, the umbrella organization for U.S. intelligence agencies, declined to comment.
The passport the Russians showed off last week does appear to have been Mr. White's. He says it looks to be the one he accidentally left in the seat pocket of a Moscow-New York flight in October 2005.

Originalartikeln är här. Tyvärr krävs abonnemang, men man kan lyckas läsa hela texten gratis om man gör en sökning på Google News och sedan klickar sig vidare därifrån. Där finns även andra intressanta artiklar om engelskläraren som blev världskänd.

Jo, och vad skriver då ryska massmedier om detta? Inte speciellt mycket, men exempelvis i den radikalnationalistiska tidningen Utro kan man hitta en artikel med rubriken Den amerikanska flygaren som bombade Tschinvali gömmer sig i Kina. Visst.

PS: Echo Moskvy berättar sanningen rapporterar balanserat, som vanligt.

Mer på temat:

• Putins skägg i brevlådan
• Putin blir konspirolog
• Akta er, vi är galna?
• Boston Herald - Putin’s gang loses its grip on reality
• Пилота, бомбившего Цхинвал, США прячут в Китае

Sydossetiens åklagarämbete har nu publicerat en lista på 331 "sydossetiska medborgare" som dödats i striderna. [Här är listan på engelska.] Där hittade jag även namnet på den 14-åriga flicka som jag tidigare nämnt i en text: "Albina Tjorsjanbijevna Sjanazarova, 14 år, dödad av en georgisk prickskytt under pågående evakuering på vägen genom Zar".

Också åklagarämbetets lista är en andrahandskälla, eftersom uppgifterna till stor del verkar bygga på information från anhöriga eller andra vittnen, och många av kropparna är försvunna. Fallet Albina är bara ett av många som visar hur svårt det är att fastställa vad som egentligen hänt.

Den 11 augusti gjorde jag en telefonintervju med Guram Dzjiojev i Sydossetiens huvudstad Tschinvali. Då berättade han att han precis varit med och begravt en 14-årig flicka på gården. Detta är vad jag skrev i intervjun:

Hennes pappa hade tänkt ta familjen till ett säkrare ställe. En prickskytt dödade henne när de var på väg. Pappan kom tillbaka med dottern. Han var helt utom sig, det är omöjligt att beskriva.

Uppgifterna i det sydossetiska åklagarämbetets lista hjälpte mig att hitta en annan intervju med en Guram (utan efternamn) i tidningen Russkij Reportior. Också han berättade om Albinas död, och först trodde jag att det var samme Guram som jag pratat med, men tydligen var det en annan.

Den andre Guram verkar vara ett riktigt hjälte, medan georgierna i hans berättelse är typiska krigsförbrytare. Det finns vissa element som verkar tagna direkt ur en actionrulle. Här är i alla fall vad han sade till Russkij Reportior:

Jag heter Guram. Jag körde hans familj. Jag tänkte att vi kan åka när det är mörkt och slinka igenom. Vi åkte ut på vägen mot Zar klockan 3.15 den 9 augusti. Vi förstod att georgierna kontrollerar vägen, vi förstod att de kommer att stoppa oss och kontrollera våra id-handlingar. Vi misstänkte inte att de skulle vänta i bakhåll.
Den första kulan träffade rakt i ratten. Jag kastade alla ut ur bilen och beordrade dem att ligga stilla och inte röra på sig. Georgierna sköt träffsäkert. Förmodligen hade de nattsikten. Albina stod inte ut. Det är klart att ett barn, speciellt en flicka, blir rädd under beskjutning. Hon reste sig och sprang mot mig. Prickskytten träffade henne i sidan. Kulan gick rakt igenom och kom ut nära hjärtat. Hon dog utan att uppfatta någonting, i två sekunder. Utgångshålet var enormt. Det var väldigt mycket blod.
Precis i det här ögonblicket förstod jag: de dödar oss. Det var inget misstag. Soldaterna tog inte oss för ossetiska spanare eller en stridsvagn. De satt i bakhåll för flyktingar som försökte lämna staden. Jag beordrade alla att krypa efter mig till en kurva. Vi kröp och tryckte oss mot marken, som ödlor, ungefär 800 meter. Det var natt, jorden var kall, man kunde inte se någonting.
Jag lämnade dem där och kröp tillbaka till Albina. Jag ville dra henne till kurvan. Det lyckades jag inte med. Georgierna började skjuta igen. En stenskärva träffade mig i fotknölen, det gjorde väldigt ont och jag skrek till. Sedan tvingade jag mig att ligga orörligt. Jag låg så ungefär en halvtimme, tills de började klättar ner.
De fanns tre av dem, de pratade georgiska. En av dem sade: "Ska vi göra slut på dem?" Jag låg i en enorm blodpöl från Albinas kropp. De lyste med en ficklampa och kom fram till att vi var döda båda två. "Ingen idé att slösa kulor på kadaver. Vi kommer att hitta levande också."
När de började klättra upp på backen förstod jag: det här är min enda chans. Jag kröp under bilen och lyckades nå tändlåset medan jag låg på marken. Gud älskade mig den natten, min bil med kulhålen startade med första försöket. Jag minns knappt själv hur jag hoppade in i bilen och körde till kurvan medan deras kulspruta smattrade. Från Vladikavkaz lyckades vi på något sätt ringa [Albinas pappa] Nikolaj. Jag hatar mig själv än de där georgiska uslingarna därför att jag lämnade hans dotters kropp där.

En hel del detaljer i historien verkar osannolika. Hur kunde Guram exempelvis starta bilen utan att först klättra in och trycka på kopplingen? Det måste ha varit en ganska stor bil om han kunde krypa under den, men hur var det då möjligt att nå tändningslåset när han var kvar på marken? Varför sköt georgierna först enstaka skott med nattsikte, men sedan plötsligt med kulspruta när han körde i väg?

Därför tyckte jag att det var extra märkligt att denne Guram inte hade något efternamn. Efter lite letande hittade jag samma historia i The Times. I den engelska versionen har Guram ett efternamn, och här är han busschaufför:

“A bullet smacked right into the steering wheel. I had to stop and we scattered along the highway,” said Guram Beloyev, the bus driver. “It was dark and I was hoping they wouldn’t see as we hid but they must have been using night-vision goggles because the Georgian sniper fired pretty accurately. Albina was terrified and ran towards me. That’s when she was hit by a bullet that smashed right through her chest. She died almost at once.”
The survivors managed to escape but had to abandon Albina’s body. It was recovered a day later by her father, Charshanbe Shanazarov, a colonel in the South Ossetian police, who said he came across two shattered taxis filled with civilians who had been killed as they tried to flee. He also found more bodies along the road, in all counting 15 dead civilians, including two children. He buried his daughter in his garden because reaching the town cemetery was still too dangerous.

Den här versionen verkar något mer sannolik, men förklarar inte hur det kommer sig att bussen till slut kom undan och varför passagerarna inte kunde ta med Albinas kropp. Det intressanta är att Times-versionen publicerades redan den 17 augusti, medan den mer detaljerade versionen på ryska dök upp först den 21 augusti.

Lite mer letande ledde mig till en tredje version av samma händelse, denna gång i tyska Spiegel:

Ögonvittnen berättade för SPIEGEL ONLINE att georgiska soldater i vissa fall besköt obeväpnade civila. 13-åriga Albina, dotter till polisen Nikolaj Sjanasarov, dog när hon och hennes anhöriga i en gammal Zjiguli [VAZ] försökte fly till det säkra Nordossetien som tillhör Ryssland. En prickskytt sköt hål i bilens däck, och Albina direkt i hjärtat, när den bräckliga brunhåriga flickan flydde ut ur bilen.

Det finns ett uppenbart beroendeförhållande mellan rapporterna i Spiegel och Russkij Reportior, eftersom fotografen Dmitrij Beljakov nämns som en av artikelförfattarna i båda två.

Det är något märkligt att Albinas pappa heter Nikolaj i den tyska och ryska verionen, medan han heter Tjorsjanbe i den engelska versionen. Den engelska versionen överensstämmer med den ossetisla listan över dödsoffer, eftersom Albina där har fadersnamnet Tjorsjanbijevna, det vill säga "dotter till Tjorsjanbe. Ännu märkligare är att den mest detaljerade versionen framstår som den minst trovärdiga.

De olika versionerna om huruvida de första skotten träffade däcken eller ratten kan handla om språkförbistring - det ryska ordet för "ratt" är "рулевое колесо", "styrhjul", och kan lätt missupfattas som "hjul". Dessutom är det ju betydlig mer sanolikt att skotten skulle träffa däcken än ratten.

Alla berättelserna har säkert sin upprinnelse i en eller flra riktiga händelser. Det verkar sannolikt att det faktiskt fanns en 13- eller 14-årig flicka som dödades under oklara förhållanden och därefter begravdes på gården. Russkij Reportior publicerar i alla fall foto både på flickan och på den sörjande fadern vid graven. Dock verkar det något märkligt att fadern ställt en vodkaflaska med glas på den färska graven. Visst är det ortodox sed att lämna mat och dricka till de döda, men skulle en 14-årig flicka få vodka? Någon som vet? Det kanske inte är rätt grav och rätt pappa på fotot?

Det intressanta är i vilket fall de så kallade ögonvittnesskildringarna. I två av berättelserna nämns chauffören Guram (Belojev) som vittne, men de två vittnesmålen är väsensskilda. Den tredje berättelsen namnger överhuvudtaget inte ögonvittnet, men vet ändå berätta att bilen var gammal och av märket Zjiguli, alltså inte en buss.

De olika versionera påminner om det psykologen Aleksandr Venger berättade i programmet Svoimi glazami (Med egna ögon) i radiostationen Echo Moskvy den 1 september, efter att ha besökt flyktinglägren i Nordossetien.

Olga Bytjkova: Vad fick ni mer höra från människorna som befann sig på denna plats där alla viktiga händelser ägde rum? Vad fanns det mer som ni fann speciellt?
Aleksandr Venger: Ni vet, allt som jag tyckte var speciellt har jag berättat. Tidsföljden och att det var samma information som gick runt hela tiden, samtidigt som alla hade sett händelserna praktiskt taget med sina egna ögon.
Olga Bytjkova: Vilken information?
Aleksandr Venger: Den som redan varit i massmedierna, om en kvinna och två barn som krossades under en stridsvagn. Om hur en granat kastades in i en källare…

Efter att ha läst de olika versionerna om Albinas förstår man att också hennes historia är en av berättelserna som cirkulerar bland osseterna. Jag börjar till och med betvivla att min Guram själv varit med och begravt henne. Kanske har han bara hört talas om händelsen? Bäst att lyssna igenom just den biten av intervjun en gång till.

Här är hela den oredigerade intervjun som ljudfil:

De första tio minuterna berättar Guram helt klart om sina egna erfarenheter på ett mycket trovärdigt sätt. Också berättelsen om den 14-åriga flickan dyker upp på ett naturligt sätt, när jag frågar hur många boende som är kvar. Då faller det sig naturligt för honom att berätta om det hårda arbete de haft med att gräva graven. Här är exakt vad han sade:

I dag begravde vi en grannflicka… Vi grävde intill huset, det är bara sex vuxna män kvar här, resten är kvinnor, de är kanske åtta eller tio, jag vet inte exakt. Vi grävde en grop och vi gjorde en kista av brädor. Hon var 14 år. Hennes pappa… I förrgår natt, under beskjutning, han tog henne och mamman till utkanden av staden, det var relativt lugnt just då och de tänkte att de skulle ta sig mot Dzjava till fots, staden Dzjava, där är det lugnare, men på morgonen kom han tillbaka med henne, en prickskytt hade sårat henne, en prickskytt dödade henne. Det är… det finns inga ord, den här människan, han [anklagar?] sig själv för allt. Det är förfärligt att se på, vi försöker hjälpa honom så gott vi kan.

Jag har ingen anledning att misstro Gurams berättelse i övrigt, och här berättar han uppenbarligen vad flickans pappa sagt, även om det inte framgår om han hört berättelsen direkt av pappan. Det intressanta är att flickan här skulle fly till fots med sin pappa, vilket låter ganska trovärdigt. Det måste vara mycket svårt att försöka fly under mörkrets skydd med bil eller buss, utan att tända lyktorna, men till fots kan man kanske passera obemärkt.

De andra versionerna, med kulor som träffar ratten och georgisktalande paramilitärer som lyser med sin ficklampa, känns som efterhandskonstruktioner, kanske med element från andra verkliga eller påhittade händelser. Det verkar inte finnas några entydiga uppgifter om hur Albina dödades och vem som är skyldig.

Källkritik är svårt, men viktigt. Speciellt svårt och speciellt viktigt är det när allt som sägs och publiceras används för att måla upp en fiendebild och rättfärdiga mer våldsanvändning.

Mer på temat:

• ”Vi har precis begravt en 14-årig flicka på gården”
• Справочник для журналистов, работающих в постконфликтных зонах (Северный Кавказ)
• Эхо Москвы - Своими глазами 1.9.2008
• Эхо Москвы - Своими глазами 18.8.2008
• Русский Репортер - «Made in USA! Жри!»
• Times - The new cold war hots up
• SvD - Medvedev kritiserar USA:s bistånd
• Ryskt tapp trumfkort för EU
• DN - "Humanitär katastrof i Georgien"

Av någon obegriplig anledning är det sista temat delat i två avdelningar, vara en innehåller en enda text av Per Gahrton. I övrigt ser det snyggt och ganska seriöst ut, även om man för att locka läsare använder sig av både kungligheter, sex och Linda Skugge. Det är lite kvällstidningsstuk över delar av projektet, och det kanske är rätt grepp för att komma i gång, bara det inte går över styr.

Eftersom jag är insnöad på Ryssland kollar jag givetvis det andra Rysslandstrådet, som visar sig vara uppbyggt kring en seriös artikel av Kristian Gerner. Gerners text är intressant, väl uppbyggd, och han vet verkligen vad han pratar om, även om hans slutsatser är rätt så förutsägbara. Han jämför i alla fall inte Putin med Stalin, som kollegan Simon Sebag Montefiore, utan med Mussolini, och visst är parallellerna tänkvärda.

De andra texterna i ämnet håller tyvärr inte samma höga klass. Katrin Schulman, som presenterar sig som "rysspolack" och som tydligen är en känd bloggare, sätter lågvattenmärket med sin text om hur hemska och maktlystna "ryssarna" är, under den nyanserade rubriken "Ryssarna fulla av maktmissbruk".

Nåväl, Newsmill ska väl inte vara något elitprojekt, då ska det vara lagom mix av högt och lågt. Och mittemellan, som Per Gahrtons "Erbjud Ryssland och Georgien EU-medlemskap". Fint försök, men femton år för sent för Rysslands del - nu har det tåget gått.

Det som behövs för att Newsmill ska bli en succé är bättre koppling till bloggosfären, precis som Stefan Hyttfors skriver i sin blogg. Att skriva i Newsmill måste ge bloggarna mervärde, fler läsare och fler kommentarer, annars blir det svårt att locka skribenter i längden. Därför behöver Newsmill också ordentliga RSS-flöden.

Jo, och visst hade det varit trevligt om projektet hade haft ett nyskapande, svenskt namn. Men förmodligen siktar man redan på den internationella marknaden, och tycker man att ett engelskt namn är ett måste. Fast det är det väl inte? Dessutom är namnet lite missvisande, eftersom det egentligen inte handlar om news utan views.

Mer på temat:

• SvD: Beware, bloggosfär: Bonnier tar över!
• DN: Debattsajt nära 100.000 läsare

Många av Rysslands grannländer har motsatt perspektiv. Alla centraleuropeiska länder i gamla Warszawapakten anslöt sig till Nato så fort det gick. Inte därför att USA eller någon annan tvingade dem, utan därför att de aldrig mer vill ta emot order från Ryssland. Estland, Lettland och Litauen gjorde samma sak, trots ryska protester.

Sjutton år efter Sovjetunionens sönderfall lider Ryssland fortfarande av fantomsmärtor efter imperiet. När Dmitrij Medvedev försöker förklara sitt agerande i Georgien för västvärlden hänvisar han till allt Ryssland gett upp:

”Efter kommunismens kollaps förlikade Ryssland sig med ’förlusten’ av 14 före detta sovjetrepubliker som blev egna stater, trots att ungefär 25 miljoner ryssar lämnades strandade i länder som inte längre var deras”, skrev han i Financial Times dagen efter att han erkänt de georgiska utbrytarrepublikerna Abchazien och Sydossetien.

Kazakstan med sin stora ryska minoritet och de före detta sovjetrepublikerna i Centralasien har hittills hållit sig vända mest mot Ryssland, även om Kirgizistan och Uzbekistan flirtat med USA.

Allra svårast för Ryssland är det att acceptera Ukraina som en riktig, självständig stat. Den ukrainska diskussionen om närmande till Nato är ett rött skynke för den ryska ledningen. På Nato-toppmötet i Bukarest i våras påpekade Vladimir Putin att Ukraina under sovjettiden tilldelades stora landområden som lika gärna skulle kunna tillhöra Ryssland:

– Det bor sjutton miljoner ryssar i Ukraina. Vem kan säga till oss att vi inte har några intressen där? I den södra delen av Ukraina bor bara ryssar.

Där, på Krimhalvön, har Ryssland dessutom en flottbas som enligt gällande avtal får vara kvar till 2017.

Kriget i Georgien, Dmitrij Medvedevs färska uttalanden om Moldaviens utbrytarregion Dnestrrepubliken och utfärdandet av ryska pass till invånare på Krimhalvön kan ses som en varning. Nu har den spända situationen lett till en akut regeringskris i Ukraina.

Sydsvenskan 200-09-04

Torgny Hinnemo:

”Känslan av att vara inringad finns i ryskt tänkande”

Militära hotbilder handlar inte bara om planer och reell militär kapacitet, utan minst lika mycket om hur situationen upplevs av parterna, påpekar rysslandskännaren Torgny Hinnemo på utrikesdepartementet.

– Bygger man upp en hotbild så blir den lätt självförverkligande. Känslan av att vara inringad finns i ryskt tänkande sedan århundraden, och den försvinner inte. När spänningen ökar upplever man hotbilder från det förflutna. Då hamnar man lätt i en diskussion som glider bort från verkliga problem och får emotionella drag.

Rysk stormaktsretorik och beskrivning av västvärlden som fientligt inställd, falsk och aggressiv är vardagsmat i de regeringsvänliga ryska massmedierna sedan flera år tillbaka. Orsaken är inte bara reella eller upplevda hot utifrån, utan också en känsla av sårad rysk värdighet.

– Ända sedan Natos bombningar i Jugoslavien har Ryssland upplevt att man blivit åsidosatt i internationella samtal, att man inte får vara med och avgöra stora säkerhetsfrågor. Med sitt agerande i Georgien vill Ryssland återupprätta sin rätt att bli hörd som stormakt.

Sydsvenskan 2008-09-04

Ingmar Oldberg:

”Ryssland har ingen anledning att känna sig hotat”

Rysslandskännaren Ingmar Oldberg på Totalförsvarets forskningsinstitut FOI har svårt att förstå det återkommande argumentet att Ryssland är omringat och känner sig hotat av Nato-utvidgningen.

– De har ingen anledning att känna sig hotade. Visserligen är Ryssland svagare än förr om det skulle komma till en militär kraftmätning, men det finns inga länder som skulle kunna tänkas vilja angripa Ryssland.

Däremot finns det hot mot Rysslands planer, säger Ingmar Oldberg.

– Det har ambitioner som är rätt så långtgående. Länder från Finland i norr till Azerbajdzjan i söder är utsatta för ryska påtryckningar, länder som har varit i krig med Ryssland eller varit del av Sovjetväldet. De flesta är demokratier och vill ha stöd från väst.

Rysslands agerande i Georgien är ett förtäckt hot mot andra länder, framför allt Ukraina, menar han.

– Att skicka en varning till Ukraina var nog ett av Rysslands huvudsyften. Ryssland vill hålla Ukraina utanför Nato, och där kan de använda många olika påtryckningsmedel. Att de delar ut ryska pass till ryssar på Krim är ytterst illavarslande.

Sydsvenskan 2008-09-04

Myndigheterna i Tjetjeniens grannrepublik Ingusjien har länge försökt få tyst på Magomed Jevlojev och hans regeringskritiska webbplats Ingushetiya.ru, både genom att anklaga honom för extremism och genom att hota hans far som bor kvar i Ingusjien.

Jevlojevs värsta synd var att han avslöjade valfusket i Ingusjien i förra årets parlamentval. Trots att vallokalerna gapade tomma var valdeltagandet enligt officiella siffror 98%.

Efter valet var Magomed Jevlojev med och organiserade en kampanj med namnet "Jag röstade inte". Inom loppet av några veckor lyckades man samla ungefär 90 000 namnunderskrifter från ingusjiska väljare som försäkrade att de inte hade röstat i valet. Antalet underskrifter motsvarar över närmare hälften av valmanskåren i Ingusjien.

De lokala myndigheterna motarbetade namninsamlingskampanjen och försökte bevisa att de som skrivit under visst hade röstat - det kunde man ju se i de lokala valnämndernas handlingar. För att skicka de insamlade namnunderskrifterna till centrala åklgarämbetet i Moskva tvingades man ta till okonventionella metoder.

- Det var klart från början att det här materialet aldrig kommer fram om vi försöker skicka det med tåg eller flyg. Därför skickade vi det med lastbil, vi gömde det bakom lasten, och på så sätt kom det fram, sade Magomed Jevlojev till tidningen Novaja Gazeta i januari 2008.

Namnunderskrifterna ledde inte till några rättsliga åtgärder, annat än mot Jevlojev själv. Myndigheterna i Ingusjien försökte få hans webbplats stängd på grund av "extremistiskt" innehåll, och Jevlojev själv har på senare tid mest uppehållit sig i Västeuropa.

Söndagen den 31 augusti flög han dock till Ingusjien för ett kort besök. Hans huvudfiende, Ingusjiens president Murat Ziazikov råkade vara med på samma flyg från Moskva. Jevlojevs vänner som skulle möta honom på flygplatsen Manas i Ingusjien har berättat för tidningen Kommersant vad som hände när flygplanet anlände.

Den första som kom nedför trappan var Murat Ziazikov. Hans konvoj hade stannat intill flygplanet, och åkte i väg direkt. Strax därefter anlände en ny konvoj, denna gång var det polisbilar. När Magomed Jevlojev steg ut ur flygplanet greps han omedelbart av tungt beväpnade poliser.

Magomed Jevlojevs vänner som väntade på honom i ankomsthallen blev upprörda, forcerade glasdörrarna och stormade ut på flygplatsen. Där stoppades de av polisen som sköt varningsskott på marken framför dem med sina automatvapen.

Jevlojevs vänner blockerade utfarten, men poliskonvojen körde ut från flygplatsen en annan väg och delade sig sedan i två. Då var Jevlojev redan skjuten, men det visste inte hans vänner, som följde en del av konvojen och till slut prejade en av polisbilarna vid vägkanten.

Jevlojev var inte i bilen, men den arga folkmassan rev ut poliserna och tog deras tjänstevapen. Poliserna visste vad som hade hänt och skrek: "Vi har inte blod på våra händer".

Under tiden hade den svårt skadade Jevlojev körts till sjukhuset där man konstaterade hans död. Han hade skjutits med ett skott i tinningen.

Enligt polisens version handlade det om ett vådaskott som gått av i polisbilen när Jevlojev försökt ta vapnet. Jevlojevs vänner tror inte på den versionen och pekar på att skottet gått rakt igenom huvudet, in genom ena tinningen och ut genom den andra.

Enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch är utomrättsliga avrättningar genomförda av säkerhetsstyrkorna vanliga i Ingusjien.

PS: Under måndagen tystade de lokala myndigheterna den frispråkiga radiostationen sändningar i Ingusjien, rapporterade Ingushiya.ru Myndigheterna i Ingusjien dementerade senare uppgiften.

Mer på temat:

• BBC - Kremlin critic shot in Ingushetia
• Moswow Times - Ingushetiya.ru Owner Shot Dead
• NYT - A Journalist in Russia Is Shot Dead After Arrest
• SvD - Känd journalist dödad av polis
• DN - EU diskuterar Georgienkrisen
• Sydsvenskan - Ryssland försöker blidka Europa
• DN - Saakasjvili hoppas på förändrat Ryssland
• Коммерсант - Магомеда Евлоева встретили пулей
• Время Новостей - Убийственный допрос
• Эхо Москвы - В Ингушетии сегодня похоронили известного оппозиционного деятеля и владельца сайта "Ингушетия.ру" Магомеда Евлоева
• RFE/RL - Website Owner's Death Could Prove Point Of No Return For Ingushetia
• Window on Eurasia: Ingush Opposition to Pursue Independence after Police Murder Website Owner
• Andrej Babitskij: Farewell, Magomed!
• Андрей Бабицкий: Прощай, Магомед!
• Human Rights Watch rapporterar om brott mot mänskliga rättigheter i Ingusjien

I torsdags visade ryska generalstabens talesman, general Anatolij Nogovitsyn, upp ett graverande dokument på en presskonferens i Moskva. En kopia av ett amerikanskt pass, som enligt honom hade hittats i en by i Sydossetien. Ett tydligt tecken på att hela kriget i Sydossetien var planerat av USA, tyckte premiärminister Vladimir Putin i en CNN-intervju samma dag:

Vi har seriös grund för antagandet att det direkt i stridszonen fanns amerikanska medborgare. Och om det är så, om detta bekräftas, så är det mycket dåligt. Detta är mycket farligt, och detta är felaktig politik.

Några andra bevis för amerikanskt deltagande än det upphittade passet har ryssarna hittills kunnat visa upp. Har de inget bättre så sitter Putin nu med skägget i brevlådan. Passets rättmätiga ägare har nämligen hittats, och inte i en rysk fängelsehåla eller en omärkt grav i utkanten av Tschinvali.

Michael Lee White från Austin, Texas, var bevisligen inte i utkanten av Tschinvali den 8 augusti när striderna bröt ut. I stället var han i Austin där han tog hand om sin sjuke far, Philip White, professor emeritus i historia vid University of Texas. I vanliga fall undervisar Michael Lee vid handelshögskolan i Guangzhou i södra Kina.

Lokaltidningen Austin American - Statesman lyckades få e-postkontakt med Michael Lee White, och fick veta att hans pass försvann i december 2005 när han flög från USA till Moskva.

"Jag var väldigt trött och sömnig då", berättar White, som anmälde förlusten av passet till myndigheterna på flygplatsen när han anlände i Moskva. "Det fanns givetvis ryssar på flyget. Jag vet inte vem det var, men det verkar som om han fick en ordentlig vinst."

Det ryska propagandamaskineriet verkar ha dragit lite för stora växlar på ett borttappat pass.

Mer på temat:

• Putin blir konspirolog
• DN - Putin anklagar USA för konflikten
• DN i Ukraina - "Ryssarna har alltid stått oss närmast"
• SvD - Känd journalist dödad av polis
• Антон Носик - Майкл Ли Уайт: человек, который начал войну

1. Folkrättens grundläggande principer ska styra förhållandena mellan civiliserade länder.
2. Världen ska vara "mångpolig". Ett enda land ska inte få bestämma allt, inte ens USA.
3. Ryssland vill inte ha konfrontation med något land. "Ryssland tänker inte isolera sig. Vi kommer att utveckla våra vänskapliga förhållanden med Europa, med USA och med världens andra länder."
4. Ryssland ska försvara ryska medborgares liv och värdighet "var de än befinner sig".
5. För Ryssland, precis som för alla andra länder i världen, finns det regioner, där våra privilegierade intressen finns. I dessa regioner finns länder, med vilka vi traditionellt har varit förbundna med vänskapliga grannrelationer, historiskt specifika relationer. Vi kommer att arbeta mycket medvetet i dessa regioner och utveckla sådana vänskapliga förhållanden med dessa stater, våra nära grannar.

Vice premiärministern Sergej Ivanov, den mer hårdföra konkurrenten om presidentposten, försvann nästan helt från tv-skärmarna när Putin hade bestämt sig och gjort "mjukisen" Medvedev till presidentkandidat. Nu är Ivanov tillbaka. I en egen tv-intervju meddelar han att Ryssland inte hotar någon, "Ryssland försvarar bara sina intressen".

Ivanovs återkomst till rampljuset skulle kunna betyda att den mer hårdföra flygeln i Kreml åter fått luft under vingarna. Dessutom har Putin nu låtit intervjua sig i kamouflagekläder…

Mer på temat:

• Эхо Москвы - Медведев огласил "пять принципов" внешней политики РФ
• Медведев: Россия не хочет конфронтации ни с одной страной
• Balti riigid tagasi Vene mõjusfääri?

Stalin var också expert i att annektera under förevändningen att han skyddade etniska ryssar, som i östra Polen, Bessarabien och Baltikum 1939. Dagens retorik om att skydda ryska medborgare är på samma gång både genuin och stalinistiskt dubbelspel: trots allt, vissa ossetier har bara varit ryssar i ett par veckor. Ukraina å andra sidan är verkligen till hälften ryskt. Få borde sova tryggt i Kiev.

Han borde ju veta, han är historiker. Men åtminstone när det gäller Baltikum så kan jag inte påminna mig om att närvaron av ryssar där skulle ha använts som argument av Stalin 1939. Det fanns ju knappt några ryssar heller. Annekteringen skedde "frivilligt", och då behövdes inga låtsasryssar.

Och det finns väl en och annan osset som fått ryskt pass de senaste veckorna, men de flesta har ändå varit ryska medborgare i flera år, och mig veterligen började utdelandet av ryska pass till de boende i Sydossetien och Abchazien redan på Jeltsins tid.

Huruvida Ukraina är till hälften ryskt kan man också ha delade meningar om. Enligt folkräkningen från 2001 är 17% av den ukrainska befolkningen ryssar. 24% uppger ryska som modersmål. Halva Ukraina kanske talar ryska till vardags, men det betyder inte att den ukrainska befolkningen vill ansluta sig till Ryssland.

Ändå är det klart att händelserna i Georgien påverkar Ukraina, och det är inte alls omöjligt att ett av Rysslands viktigaste syften är att skicka en varning till Kiev: "Så här går det om man leker med Nato-elden". Men det gör inte Putin till Stalin, även om tendenserna till historierevisionism i dagens Ryssland är oroande.

Mer på temat:

• Akta er, vi är galna?
• Putin blir konspirolog
• En förutsägbar historia
• Putin mindes stora terrorns offer
• Glöm Sacharov, Stalin är bäst!
• Sydsvenskan - Stalins revansch
• NYT - Putin in the Shadow of the Red Czar
• Sydsvenskan - Kriget i Georgien kan rädda försvaret
• DN i Ukraina - "Ryssarna har alltid stått oss närmast"

CNN:s Matthew Chance menar att Kreml slutat tiga därför att Putin tittade på CNN i Peking när kriget började och blev arg när det bara var Saakasjvili som fick fram sitt budskap i väst. En något mer sannolik förklaring är kanske att den ryska makteliten känner sig pressad och försöker rätta till situationen så gott det går.

För den tyska publiken har Putin modifierat sitt budskap något, men USA är fortfarande boven i dramat:

…om europeiska länder vill tjäna USA:s utrikespolitiska syften, så anser inte jag att de tjänar något på det.

Så påminner han den europeiska tv-publiken om Srebrenica 1995, där holländska FN-trupper misslyckades att förhindra en massaker på över 7.000 muslimer.

Vad då, ville ni att vi skulle göra samma sak? Lämna platsen och låta georgiska väpnade trupper förinta människorna som bodde i Tschinvali?

Därefter jämför han Georgiens agerande med Saddam Husseins. Hans minne när det gäller Saddam Husseins brott är dock något begränsat:

Kom i håg hur amerikanska trupper gick in i Irak och vad de gjorde med Saddam Hussein därför att han hade förintat några shiitiska byar. Men här förintades tio ossetiska byar totalt under de första timmarnas strider på Sydossetiens territorium, byarna försvann från jordens yta.

Det är inte klart vilka tio försvunna ossetiska byar Putin hänvisar till. Också hans förklaringar till varför ryska flygvapnet bombade bostadsområden i Gori verkar något förvirrade.

Thomas Roth: Det är bara på grund av en slump jag i dag sitter här bredvid er, eftersom en bomb från ett av era flygplan exploderade hundra meter från mig, i ett bostadsområde i Gori. Är inte detta ett brott mot internationella normer, samt det att ni de facto ockuperar ett litet land. Vad ger er denna rätt?
Vladimir Putin: Vi har givetvis rätt till detta…
Thomas Roth: Jag förtydligar än en gång - bomben släpptes på ett bostadshus.
Vladimir Putin: Vi agerade givetvis inom ramarna för internationell rätt.

Thomas Roth: Men jag har ju sagt att bostadsområden bombades. Kanske har ni inte fullständig information?
Vladimir Putin: Det är möjligt att jag inte har fullständig information. Det är möjligt att det inträffar misstag i samband med stridshandlingar. Bara alldeles nyss, i Afghanistan, slog det amerikanska flygvapnet till mot vad man trodde var talibaner, och förintade i ett enda slag nästan hundra civila. Det är den första möjligheten. Men den andra möjligheten är mer sannolik. Det handlar om att den georgiska sidan understundom placerade sin eldledning, flygledning och radarstationer i bostadsområden och använde civilbefolkningen som gisslan för att begränsa våra möjligheter att använda flygvapnet.

Det verkar något opraktiskt att placera ett flygledningstorn mellan bostadshus, men visst, georgierna gör väl allt för att sätta käppar i hjulen för ryssarna, så varför inte. Konstigt dock att ingen av journalisterna som var på plats i Gori såg några som helst tecken av dessa militära objekt mellan de bombade bostadshusen.

Den mest centrala tesen i Putins tyska intervju handlar föga överraskande om att det är USA som står bakom alltihop. En ny variant på temat är att kriget behövdes för att rättfärdiga Natos fortsatta existens:

Vladimir Putin: Sovjetunionen har upplösts, Warszawapakten finns inte längre. Det finns inget hot från Sovjetunionen. Men Nato och amerikanska trupper är kvar i Europa. Varför? För att hålla ordning i den egna flocken, de egna bundsförvanterna, för att hålla dem inom ramarna för blockdisciplin behöver man ett yttre hot. Iran passar inte så bra för den här rollen. Man vill väldigt gärna återskapa fiendebilden i Rysslands form, men i Europa är ingen längre rädd.

Återigen känns resonemanget märkligt bakvänt. Det är ju i Ryssland man under de senaste åren målat upp västvärlden och Nato som ett militärt hot mot Ryssland, ganska uppenbart just för att ena den ryska nationen mot en gemensam fiende.

Också de gåtfulla amerikanerna i återkommer i ARD-intervjun:

Vladimir Putin: I säkerhetszonen kunde det bara finnas lokalbefolkning, OSSE-observatörer och fredsstyrkor. Men där hittade vi spår av USA-medborgare som varken hörde till den första, den andra eller den trejde kategorin. Det här är en fråga. Varför tillät USA:s högsta ledning närvaron av sina meborgare som inte hade rätt att finnas i den här säkerhetszonen? Och om de tillät detta, då börjar jag misstänka att detta gjordes speciellt för att organisera ett litet, segerrikt krig. Och om kriget inte lyckades - för att skapa en fiendebild av Ryssland, och sedan på den här grunden förena valmanskåren kring en av kandidaterna i presidentvalet. Givetvis handlar det om det styrande partiets kandidat, eftersom sådana resurser bara det styrande partiet kan förfoga över.
Det här är mina funderingar och förslag. Det är er sak att hålla med eller inte. Men de har existensberättigande, eftersom vi har hittat spår efter amerikanska medborgare i stridszonen

Den i vanliga fall ovanligt skarpsynte journalisten Sergej Parchomenko på radiostationen Echo Moskvy misstänker att den ryska militären faktiskt lyckats tillfångata en amerikansk militär rådgivare som i rätt ögonblick kan plockas fram som en kanin ur trollkarlens hatt. Annars hade inte Putin tryckt så hårt på den här versionen, menar han. Vem vet. Mer sannolikt är väl att ARD:s Thomas Roth är på rätt spår i sin sista fråga som verkar uppröra Putin starkt:

Thomas Roth: Anser inte ni, att ni personligen har hamnat i den auktoritära statens fälla? I det system som nu har skapats får ni information från era säkerhetstjänster, ni får information från olika källor, däribland även från de högsta kretsarna i näringslivet. Men till och med massmedierna är ibland rädda för att säga något annat, något som motsäger det ni vill höra.

Putin svarar inte på frågan, utan talar i stället om hur ensidigt västliga massmedier belyser krisen. Han förlöjligar beskrivningen av Ryssland som aktoritärt, och argumenterar för att Ryssland inte kunde agerat på något annat sätt. I ren desperation drar han återigen fram siffran om 2.000 dödsoffer i Tschinvali, en lagom rund men helt obekräftad siffra som valsat runt i ryska massmedier.

Vladimir Putin: Sammanlagt två tusen av den fredliga befolkningen där dödades. Och vad då, får inte vi försvara våra medborgares liv där? Och om vi försvarar våra liv, då tar man ifrån oss korven? Vad har vi för val - korven eller livet? Vi väljer livet, herr Roth.

Så kommer slutklämmen:

Vladimir Putin: Vi är agressionens offer. Vi hoppas på stöd från våra europeiska partners.

Anfall är bästa försvar, tycks Putin mena. När det gäller att få fram det ryska budskapet hade det kanske funnits bättre varianter än just den.

Intervjun med Putin innehåller flera passager där han helt uppenbart försöker lugna ner väst och bedyrar att Ryssland inte har några som helst onda avsikter när det gäller Ukraina. Men det lugnande budskapet dränks effektivt av hans andra, mer spektakulära uttalanden och hans aggressiva retorik.

Aleksandr Golts skriver i webbtidningen Jezjednevnyj Zjurnal att Rysslands utrikespolitik just nu kan sammanfattas i en kort mening: "Grrr, akta dig, kom inte nära, jag är ett psykfall." Om det är budskapet Kreml vill få fram så har man valt rätt kommunikationsstrategi.

Mer på temat:

• Putin blir konspirolog
• Hela ARD-intervjun på ryska
• Hela ARD-intervjun på tyska
• CNN:s Matthew Chance bloggar om intervjuerna med Medvedev och Putin
• A Step at a Time - Life and Sausage
• DN - Brown vill se över ryssrelationer
• DN - Ossetien jämförd med Förintelsen
• SvD - Ukrainas västliga flirt en farlig väg
• SvD - Högt spel i Tbilisi

Det som har fått mest publicitet är givetvis Putins påstående att amerikaner skulle ha varit närvarande i stridszonen i Georgien, på George W Bushs order, för att påverka… utgången av höstens amerikanska presidentval, till förmån för republikanerna, givetvis.

Vi har seriös grund för antagandet att det direkt i stridszonen fanns amerikanska medborgare. Och om det är så, om detta bekräftas, så är det mycket dåligt. Detta är mycket farligt, och detta är felaktig politik. Men om detta stämmer så kan de här händelserna också ha en amerikansk inrikespolitisk dimension. Om mina gissningar bekräftas, då börjar man misstänka att någon i USA skapade den här konflikten just för att göra situationen mer spänd och för att ge fördel till en av kandidaterna i kampen om Förenta Staters presidentsämbete.

Just den här konspirationsteorin är ganska vanlig i ryska bloggar, men man blir mörkrädd när man hör Vladimir Putin föra fram den i CNN. I vilken värld lever karln? Man känner igen argumenten, fast de känns spegelvända - de verkar passa Ryssland bättre än USA. Kanske ironiserar han för att visa hur absurd den västliga tolkningen av händelserna är? Men tyvärr tror jag att han menar allvar.

Det finns problem med ekonomin, det vet vi mycket väl. Problem med finanserna. Bolånekris. Vi är oroade av detta och vill att krisen ska vara över så fort som möjligt, men den finns.
Det behövs ett litet, segerrikt krig. Och lyckas det inte så kan man lägga över skulden på oss, göra oss till sinnebilden av en fiende, och mot bakgrund av sådan här hura-patriotism kan man återigen konsolidera landet kring vissa politiska krafter.
Jag är överraskad över att det jag säger överraskar er. Det här ligger ju på ytan.

Så byter Putin fot och meddelar att nitton amerikanska företag inte längre får leverera kyckling till Ryssland. Beslutet har inget med politik att göra, utan handlar om att man vid kontroll hittat antibiotika och spår av arsenik i kycklingköttet.

Kanske det, men om detta inte handlar om politik, varför måste då Rysslands premiärminister utannonsera beslutet i en exklusiv intervju i CNN? Dessutom påminner beslutet om hur georgiskt vin och mineralvatten plötsligt visade sig vara livsfarligt för ryssar efter det att Georgien anklagat några ryska officerare för spionage och utvisat dem.

Märkvärdigast av allt är ändå att Vladimir Putin återigen gräver upp intervjun med 12-åriga Amanda Kokojeva och hennes moster som ett praktexempel på amerikansk desinformationspolitik. På det han säger verkar det som om han inte ens sett originalinslaget, utan bara den tillrättalagda version som visades i rysk tv:

Vi kan exempelvis fundera på vad som hände i intervjun med den lilla 12-åriga flickan och hennes moster som bor, om jag minns rätt, i USA, flickan som blev ögonvittne till händelserna i Sydossetien. Hur programledaren i en av de största kanalerna, Fox News, hela tiden avbröt henne. Han avbröt henne hela tiden. Direkt när han inte tyckte om det hon sade så började han avbryta henne, hosta, böla och stöna. Det enda som återstod för honom var att göra i byxorna, och göra det på ett så uttrycksfullt sätt att han fick tyst på dem. Det var det enda han inte gjorde, men bildligt talat så var han precis i det tillståndet. Nå, är detta ett ärligt och objektivt sätt att förmedla information? Är det så här man informerar det egna landets befolkning? Nej, det här är desinformation.

Putin med sitt statliga, likriktade tv-utbud är kanske inte rätt person att tala om desinformation. Kiss- och bajsretoriken är heller inget nytt för Putin. Men mer allvarligt är att han nu själv framstår som ett offer för rysk desinformation, och inte bara när det gäller intervjun med Amanda Kokojeva.

PS: En liten pärla till ur intervjun - de som anser att Abchazien och Sydossetien borde tillhöra Georgien är stalinister, menar Putin, eftersom det var Stalin som bestämde Sovjetgeorgiens gränser.

Mer på temat:

• Rysk stats-tv förfalskade inslag från Fox News
• CNN - Putin accuses U.S. of orchestrating Georgian war
• NYT - Putin Suggests U.S. Provocation in Georgia Clash
• Интервью Председателя Правительства Российской Федерации В.В.Путина американской телекомпании "Си-Эн-Эн"
• NYTT: CNN:s engelska översättning av hela intervjun
• RuTube - Ett fragment av intervjun på ryska (10 min)
• Vesti - Nästan hela intervjun på ryska (25 min)
• DN - Putin anklagar USA för konflikten
• SvD - Putin anklagar USA för konflikten
• DN - Tkesaksjvili: "Ryssland gör fredsavtalet till ett skämt"