glasnost » På svenska

Massupploppet som aldrig fanns

Kalle — Mon, 06 May 2013 05:17:51 +0000

Sammandrabbningen mellan demonstranter och kravallpolis i Moskva den 6 maj 2012 blev en vändpunkt i den ryska proteströrelsen. Myndigheterna talar om “massupplopp” och den rättsliga processen blir allt mer omfattande. Men när det begav sig märkte polisen inget upplopp.

Kampen mot regimkritiker och rättsaktivister i Ryssland sker just nu huvudsakligen genom rättsapparaten, på tre huvudsakliga frontavsnitt: förföljelsen av medborgarorganisationer, rättegången mot antikorruptionsaktivisten och oppositionsledaren Aleksej Navalnyj, samt den så kallade 6:e majsaken, där ett tjugotal demonstranter, varav många snart suttit häktade i ett år, ska ställas inför rätta för delaktighet i “massupplopp”.

Demonstrationen den 6 maj 2012, dagen före Vladimir Putins återinvigning till presidentämbetet, blev en våldsam historia. Det förekom våld även från demonstranternas sida, men i huvudsak var det polisen som stod för det grova och till stor del oprovocerade våldet.

Ändå hävdade Putins talesman Dmitrij Peskov efteråt att polisen agerat “mjukt” och att han personligen gärna hade sett att de tagit hårdare tag. Senare, i samtal med parlamentsledamoten Ilja Ponomarjov som undrade vad Peskov menade, ska han ha sagt att rätt hämnd för en skadad kravallpolis vore att smeta ut demonstrantens lever på asfalten.

Det är också ungefär vad den ryska rättsapparaten nu sysslar med.

Sammanlagt 18 personer som anklagas för massupplopp eller anstiftan till massupplopp sitter häktade, många av dem sedan snart ett år. Några till sitter i husarrest eller är belagda med reseförbud. En har flytt landet. Två har erkänt sin skuld i hopp om strafflindring och dömts till 4,5 respektive 2,5 års fängelsestraff. Åtta års fängelse hotar dem som misstänks för att ha organiserat upplopp.

Att det förekom visst våld mot ordningsmakten vid sammandrabbningen den 6 maj är obestridligt. Den springande punkten är huruvida händelserna kan beskrivas som ett organiserat våldsamt upplopp i stor skala, som åklagarsidan hävdar – eller om det snarare handlar om att polisen med flit provocerade fram en sammandrabbning genom att skapa en smal flaskhals för demonstrationståget, som demonstranterna själva hävdar.

Frågan har diskuterats med varierande intensitet ända sedan den 6 maj 2012, och även om de flesta vittnesmål och videoupptagningar tyder på att demonstranternas version ligger betydligt närmare sanningen, har de rättsvårdande myndigheterna inte vikt en tum. Snarare har de ännu hårdare tryckt på att det visst handlade om ett planerat upplopp – senast häromveckan genom att häkta vänsteraktivisten Aleksej Gaskarov, som först skulle höras som vittne, men plötsligt anklagades för att ha organiserat upploppet.

Därför är det ytterst intressant att läsa en intern polisrapport om händelserna den 6 maj 2012. Rapporten, som upprättades samma dag, men läckte ut först i mitten av april 2013, visar tydligt att det enligt polisen inte alls handlade om något “massupplopp”, utan att etiketten är påklistrad i efterhand, uppenbart för att statuera exempel och för att skrämma regimkritiker till tystnad.

Dokumentet publicerades den 10 april i webbtidningen Jezjednevnyj zjurnal. Speciellt de två sista styckena i rapporten visar tydligt inte bara att polisen hade mer än tillräckliga styrkor för att avvärja alla försök till våldsamt upplopp, utan också att det enligt polisen överhuvudtaget inte inträffade några “extraordinära händelser” under demonstrationen:

Den sammanlagda insatsstyrkan som användes för att upprätthålla allmän ordning och medborgarnas säkerhet i staden Moskva bestod av 12.759 personer, därav: polis – 7.609 personer, trafikpolis – 100 personer, militärens inrikesstyrkor – 4.650 personer, medlemmar i Moskvas medborgargarde – 400 personer.
Som resultat av de åtgärder som vidtogs av säkerhetsmyndigheterna i Moskva fullföljdes uppdraget att upprätthålla allmän ordning och säkerhet i full omfattning och inga extraordinära händelser tilläts äga rum.

Inget organiserat massupplopp, alltså.

Visst framgår det av dokumentet också att sammanlagt 28 poliser och militärer skadades, 4 av dem så allvarligt att de behövde sjukhusvård. Det framgår också att det kastades en del föremål på polisen. Men enligt rapporten skadades poliserna inte när demonstranter försökte bryta igenom polisavspärrningarna, som det har hävdats, utan när polisen stormade folkmassan:

Under tidsperioden från 18.00 till 21.00 vidtogs nödvändiga åtgärder för att tvinga bort medborgare som befann sig på Malaja Kamennajabron, på Bolotnajastrandgatan och Bolotnajagatan, samt för att gripa dem som mest aktivt vägrade lyda polisens lagliga order, under vilka åtgäder drabbades och på olika sätt skadades 28 poliser och militärer från inrikesstyrkorna, varav 4 poliser lades in på vårdinrättningar.
Sammanlagt, med syfte att inte tillåta störande av allmän ordning och säkerhet samt för att inte tillåta genomförande av aktioner som inte fått tillstånd av den verkställande makten, grep polisen 656 personer (lista bifogas) som transporterades till Rysslands inrikesministeriums Moskvaavdelnings jouravdelningar.

Nu skriver polisbefälet D.Ju.Dejnitjenko som en kratta, och det är inte lätt att veta att “inrikesministeriets jouravdelningar” är det som vi i dagligt tal kallar för polisstationer. Och man kan undra hur det går till när man “aktivt vägrar lyda” polisens order. Men i Dejnitjenkos rapport kan det inte skönjas några som helst tecken på det välplanerade och välorganiserade “massupplopp” som myndigheterna snart började tala om.

Den 22 april offentliggjordes en omfattande rapport som en grupp kända ryska människorättsaktivister, journalister och författare tagit fram efter att ha hört över 600 vittnen till sammandrabbningen den 6 maj 2012. I sina slutsatser hävdar gruppen att hela sammandrabbningen provocerades fram med flit, och därefter har blåsts upp i avskräckande syfte med benägen hjälp av de rättsvårdande myndigheterna och de kremltrogna tv-kanalerna.

Människorättsaktivisternas rapport kanske kan avfärdas som en partsinlaga – men knappast den officiella polisrapporten. De kremltrogna massmedierna tiger givetvis om båda.

I dag publicerade den regimkritiska tidningen Novaja gazeta dessutom resultatet av sitt eget grävarbete kring händelserna den 6 maj 2012. Enligt tidningen var de omfattande säkerhetsstyrkorna extremt tungt beväpnade, eftersom makthavarna befarade att demonstranterna skulle försöka storma Kreml. Enligt tidningen provocerades sammandrabbningen med polisen fram av “okända stenkastare i svarta masker”.

En ny protestaktion ska äga rum i kväll, på årsdagen av sammandrabbningen. Det planerade demonstrationståget förbjöds, så det blir bara en samling vid Bolotnajatorget. Hur många som vågar sig dit blir ett tydligt tecken på hur bra myndigheterna lyckats med sin avskräckningskampanj.

Mer på temat:

Putin överträffar sig själv varje gång

Kalle — Fri, 26 Apr 2013 09:04:36 +0000

Vladimir Putin har ingen värdig motståndare. Därför tävlar han med sig själv – och nu har han slagit sitt eget rekord igen. Denna gång snackade han utan avbrott i 4 timmar och 47 minuter. Rekordet från förra årets telefonväkteri med hela ryska folket var ynka 4 timmar och 32 minuter. Telefonisterna tog emot två miljoner samtal.

– Fortsätter han i samma takt så uppnår han 6 timmar år 2018 och 7,5 timmar år 2024, kommenterade New York Times Moskvakorrespondent Ellen Barry på Twitter strax efteråt.

Enligt den nu gällande grundlagen sitter Putin till 2018, och då kan han ställa upp för nyval för ytterligare en sexårsperiod.

– Gamla gardet behövs, sade Putin, när han svarade en gammal dam från en sibirisk by som kritiserade lokala makthavare.

Sedan påpekade han att Italiens nyvalde president Giorgio Napolitano faktiskt är 87 år gammal. Då undrade en och annan om Putin själv tänker ställa upp för ännu ett nyval i samma ålder. Det skulle i så fall vara år 2039.

Samtidigt som Putin talade om hur viktigt det är att värna minnet av veteranerna från andra världskriget föll domen i den första rättegången mot en medborgarorganisation som anklagas för att vara “utländsk agent”.

Domstolen i Moskva kom fram till att Golos, Rysslands mest kända organisation för valövervakning, gjort sig till agent för utländska intressen. Detta genom att motta Norska Helsingforskommitténs hederspris för demokratiarbete. Golos har visserligen vägrat att ta emot prissumman på motsvarande 66 000 kronor, men eftersom pengarna varit på Golos konto och vänt ansåg rätten att organisationen tagit emot utländskt stöd.

Både Golos och organisationens ordförande Lilija Sjebanova dömdes till höga böter. Om Golos fortsatt vägrar att spionstämpla sig själv genom att registrera sig som “utländsk agent” kan hela organisationen upplösas.

Medan Putin talade förhördes också de viktigaste vittnen i rättegången mot antikorruptionsaktivisten Aleksej Navalnyj, som hotas av tio års fängelse för påstådd förskingring.

Att händelserna sammanföll i tid var ingen tillfällighet, menar de konspiratoriskt lagda – på detta sätt får rättegångarna mindre uppmärksamhet i utlandet.

Hur det än är med den saken så var Putins telefonväkteri ännu mer välregisserat än i vanliga fall. Ett jaktplan lyfte i direktsändning och stridspiloten som för 13 år sedan under pågående strider flög Putin till Tjetjenien fick ställa en inställsam fråga om flygvapnets framtid.

Ett intressant inslag var den liberale före detta finansministern Aleksej Kudrin, som hade bjudits till studion för något som liknade ett ärligt meningsutbyte om politikens grundlinjer.

Kudrin slog fast att Rysslands ekonomi måste moderniseras så att den inte är helt beroende av oljepriserna, och att lönerna inte får öka snabbare än produktiviteten.

– Han utnämndes till världens bäste finansminister, och det är han säkert, men inte världens bäste socialminister, kommenterade Putin godmodigt, och förklarade än en gång hur viktigt det är med statliga subventioner.

Senare, när han fick en fråga om oppositionen, återkom han till ämnet och hävdade att oppositionen, till skillnad från honom, inte vill att vanliga ryssar ska få bättre löner.

Den enda tydligt kritiska frågan ställdes av Aleksej Venediktov, chefredaktör för radiostationen Echo Moskvy. Han nämnde att han tidigare vid liknande tillfälle frågat om Putins förhållande till Stalin, och påpekade att Putin nu under sin tredje presidentperiod själv börjat uppvisa vissa drag som påminner om Stalin:

В стране появились политические процессы, например, «Пусси Райот», Алексей Навальный, процессы по 6 мая, в стране стало огромное количество людей, которых подозревают в том, что они иностранные агенты, я имею в виду закон про НКО. Дума принимает, а Вы подписываете законы, которые резко сужают свободу общения, в частности в интернете.
Скажите, пожалуйста, Вы действительно считаете, что Россия в XXI веке с помощью таких приёмов эффективного менеджера Сталина может быть передовой державой?

Man har inlett politiska rättegångar, exempelvis mot Pussy Riot, mot Aleksej Navalnyj, rättegångarna kring händelserna den 6 maj, det finns en väldig massa människor i landet som anklagas för att vara utländska agenter, jag syftar på lagen om medborgarorganisationer. Duman antar och ni skriver under lagar som hårt kringskär friheten av kommunikation, däribland på nätet.
Anser ni verkligen att Ryssland på 2000-talet med hjälp av sådana metoder av den effektiva ledaren Stalin kan bli en ledande världsmakt?

Någon stalinism är det verkligen inte fråga om, svarade Putin:

Сталинизм связан с культом личности и с массовыми нарушениями закона, с репрессиями и лагерями. Ничего подобного в России нет и, надеюсь, уже больше никогда не будет. Общество просто у нас другое и никогда этого не допустит. Но это не значит, что у нас не должно быть порядка и дисциплины.

Stalinismen är förbunden med en personlighetskult och storskaliga lagbrott, med förtryck och fångläger. Inget sådant finns i Ryssland, och kan aldrig mer finnas, hoppas jag. Vårt samhälle är helt enkelt annorlunda och tillåter det aldrig. Men det betyder inte att vi inte ska ha ordning och disciplin.

Så fortsatte han med sin vanliga förklaring av agentlagen, nämligen att medborgarorganisationer gärna får fortsätta att verka även om de tar emot utländskt stöd, men att staten måste ha reda på hur mycket pengar de får och varifrån, och vad pengarna används till. Nu har detta inget med agentlagen att göra, eftersom organisationerna även tidigare lämnat deklarationer om mottaget stöd, men det är ju inget Putin behöver bry sig om.

Vad gäller rättegången mot Navalnyj (vars namn Putin aldrig tar i sin mun) så förklarade han att ingen förföljs på politiska grunder, men att speciellt antikorruptionsaktivister bör vara “rena som kristall”, och att den som själv skriker “ta fast tjuven” inte har fribrev från granskning. Till saken hör att slagordet “Putin är en tjuv” aktivit spridits av Navalnuyj och hans anhängare.

En annan liberal journalist, Konstantin Remtjukov, chefredaktör för tidningen Nezavisimaja Gazeta, fick ställa en fråga om den ökande bristen på förtroende mellan Ryssland och Väst, som enligt Remtjukov börjar påminna om kalla kriget.

Det stämmer att förhållandet mellan Ryssland och Väst är ansträngt, svarade Putin – men det beror inte på Ryssland, utan på Väst, som blandar sig i andra länders interna angelägenheter, militärt och på andra sätt.

Som skräckexempel nämnde Putin Nederländerna, där en domstol nyligen slagit fast att en organisation som arbetar för legalisering av pedofili inte kan förbjudas.

– De har sina egna normer. Om de vill föröka sig genom invandring så låt dem göra det, vi vill inte peta i deras saker. Men varför ska vi genomföra allt det där hos oss?

När en metallarbetare från Magnitogorsk vid Uralbergen ställde frågan om skolflickor som bär huvudduk undrade en av de twittrande västjournalisterna om inte någon av misstag hade bytt ut replikkorten. I vanliga fall ska ju metallarbetarna fråga om statliga beställningar till tunga industrin, medan förbud på huvudduk varit en aktuell fråga i södra Ryssland, vid gränsen till Nordkaukasien, men knappast vid Uralbergen.

Men det brydde sig inte Putin om. Det är en bra idé att införa skoluniform igen, så att inga muslimska flickor kommer till skolan i huvudduk, slog Putin fast.

Så kom det en invandrarkritisk telefonröst, noga utvald bland de två miljoner inringarna:

ВОПРОС: Здравствуйте!

Владимир Владимирович, у меня к Вам такой вопрос: почему для мигрантов хотят ввести загранпаспорта в 2015 году? А почему не сейчас? Так как с мигрантами в страну прибывает поток наркотиков, убийств, люди боятся выйти вечером на улицу. И очень страшно становится за наших детей.

И можно задать Вам второй вопрос?

В.ПУТИН: Пожалуйста.

FRÅGA: Goddag!

Vladimir Vladimirovitj, här är min fråga till er: varför tänker man införa passtvång för invandrare först 2015? Varför inte nu? För med invandrarna kommer det en flod av knark och mord till landet, folk är rädda att gå ut på gatan på kvällen. Och man blir väldigt rädd för våra barns skull.

Och får jag ställa en fråga till?

V. PUTIN: Var så god.

Den andra frågan handlade givetvis om lönerna inom offentliga sektorn som borde höjas. Putin höll med den utvalda telefonrösten på båda punkterna. Lönerna kommer att höjas, och reglerna för invandring ska skärpas, speciellt vad gäller invandrare från Centralasien.

Under sitt telefonmaraton avlade Putin två konkreta löften. En liten flicka som talade till Putin och hela ryska folket genom en videolänk från ryska fjärran östern ska få en lekplats. Och någon efterföljare till sig själv tänker Putin dock inte peka ut – det ska ryska folket göra, sade han. Första löftet började genomföras av den lokale guvernören redan under sändningens gång. Andra löftet? Där får vi vänta och se.

En kortare version publicerades i Sydsvenskan

Mer på temat:

Avlyssnad retsticka ställs inför rätten

Kalle — Mon, 15 Apr 2013 06:11:31 +0000

Den ryska säkerhetstjänsten FSB har avlyssnat regimkritikern Aleksej Navalnyjs telefonsamtal åtmistone sedan 2009, visar åtalshandlingarna. Officiell myndighetskommentar: “man ska inte reta makthavarna”.

Kampen mot regimkritiker och rättsaktivister i Ryssland sker just nu huvudsakligen genom rättsapparaten, på tre huvudsakliga frontavsnitt: förföljelsen av medborgarorganisationer , rättegången mot antikorruptionsaktivisten och oppositionsledaren Aleksej Navalnyj, samt den så kallade 6:e majsaken där ett tjugotal demonstranter, varav många snart suttit häktade i ett år, ska ställas inför rätta för delaktighet i “massupplopp”.

I alla tre inriktningar har det på senare tid framkommit dokument eller officiella uttalanden som än en gång tydligt visar att det handlar just om en politisk kampanj. Detta är den andra texten av tre – en sammanfattning av läget när det gäller rättegången mot Aleksej Navalnyj. Texten om medborgarorganisationer finns här. Jag återkommer inom kort till 6:e majsaken, som även den är högaktuell.

Rättegången mot Aleksej Navalnyj inleds i staden Kirov onsdagen den 17 april. Han anklagas för ett brott som inte bara aldrig har ägt rum, utan som dessutom inte ens teoretiskt är möjligt.

Enligt åtalet är var han huvudman för en “kriminell liga” som genom företaget “Vjatskaja lesnaja kompanija” köpte virke för drygt 14 miljoner rubel, och därefter sålde samma virke för lite över 16 miljoner rubel. Med en vinstmarginal på 9,3 procent. Och vad åtalas han för? Jo, för att ha förskingrat alla 16 miljoner, helt oberoende av det faktum att över 14 miljoner bevisligen betalades till säljaren, företaget var inte hans, och gick inte ens med vinst, eftersom löner och andra omkostnader var högre än vinsten från försäljning av virke.

Förutom Navalnyj åtalas företagets verkställande direktör Pjotr Ofitserov, som hade oturen att vara bekant med Navalnyj. Men Navalnyj anses vara huvudman, eftersom han var oförsiktig nog att ge sin kompis goda råd i sin egenskap av jurist och rådgivare till guvernören i Kirovlänet.

Man skulle kunna tro att allt är hittepå – ett så löjligt åtal skulle väl hamna i papperskorgen direkt? Jovisst, och det var också precis vad som hände, gång efter annan. Men varje gång brottsmisstankarna hade avfärdats kom det direktiv från högre ort om att förundersökningen skulle återupptas.

Det intressanta är att Aleksej Navalnyj nu har lagt ut hela åtalet med allt bevismaterial samt bolaget Vjatskaja lesnaja kompanijas hela bokföring på 1,7 gigabyte, eftersom han menar att materialet inte bara klart visar att han är oskyldig, utan också att inget brott överhuvudtaget har begåtts. Nu har jag inte personligen gått igenom hela bokföringen, men av dem som gjort det har hittills ingen lyckats motbevisa Navalnyj.

Vad gäller åtalet som han lade ut fredagseftermiddagen den 12 april så har det varit så populärt att Google Documents ett tag stängde ner nedladdningsmöjligheten eftersom “för många” laddat ner pdf-filen.

På söndagskvällen lyckades jag till slut hämta hem det hundrasidiga dokumentet som till stor del består av uppräkningar av olika fakturor för inköp av virke, beslagsprotokoll samt omfattande utskrifter av Aleksej Navalnyjs telefonsamtal med olika personer. Det framgår av handlingarna att säkerhetstjänsten FSB åtminstone sedan början av januari 2009 avlyssnat Navalnyjs mobiltelefon. Av samtalen framgår det huvudsakligen att Navalnyj svär en hel del. Att svära i privata(?) telefonsamtal är dock ännu inte brottsligt i Ryssland.

Därutöver innehåller åtalet omfattande citat ur Navalnyjs elektroniska brevväxling – huvudsakligen samma material som lades ut på nätet av en “anonym hackare” redan sommaren 2012, kort efter det att Navalnyjs dator, telefon och iPad beslagtagits i samband med husrannsakan. Inte heller där finns det något nytt att hämta, verkar det som – och materialet har trots allt legat ute i två dygn nu, något borde väl Navalnyjs fiender ha hittat om det fanns där.

Men att brottet var påhittat har vi vetat länge. Det nya är att Federala brottsundersökningskommissionens officielle talesman Vladimir Markin i en intervju i tidningen Izvestija nu bekräftat att det ligger politiska skäl bakom åtalet. Exakt så här sade han:

…если фигурант всеми силами привлекает к себе внимание, можно даже сказать, дразнит власть — вот, мол, я какой весь в белом на общем фоне, то интерес к его прошлому увеличился и процесс выведения на чистую воду, естественно, ускорился.

…om den aktuella personen med all kraft försöker dra till sig uppmärksamhet, man kan till och med säga retar makthavarna – sehär, säger han, hur ren och vit jag är jämfört med den allmänna omgivningen – då är det naturligt att intresset till hans förgångna ökar och processen med att reda ut saker och ting snabbas upp.

Med andra ord: hade Navalnyj bara låtit bli att “reta makthavarna” med sina avslöjanden om korruptionsaffärer bland just makthavare, låt vara på något lägre nivå, så hade ingen vänt upp och ner på hans lägenhet, läst hans e-post och avlyssnat hans telefonsamtal under flera år för att försöka hitta något man kan åtala honom för.

Att man trots det hittills inte hittat något vettigare än en förskingring som aldrig ägt rum är bevis på att Navalnyj faktiskt är precis så “ren och vit” som han hävdar, speciellt jämfört med “den allmänna omgivningen”.

Därutöver är det intressant att talesmannen för Federala brottsundersökningskommissionen inte riktigt verkar ha koll på vad det egentligen är Navalnyj faktiskt anklagas för. I intervjun med Izvestija förklarar han att han “pressade statliga skogsbolagets chef att sälja virke till underpris”. Han har tydligen glömt att den versionen av brottsbeskrivningen inte längre är aktuell – nu har ju hans egen myndighet i stället kommit fram till att det statliga skogsbolagets chef var i maskopi med Navalnyj. Chefen har till och med erkänt och dömts till villkorlig dom i utbyte mot att han vittnar mot Navalnyj.

I ursprungsversionen misstänktes Navalnyj bara ha förorsakat en förlust på ynka 250.000 kronor för det statliga skogsbolaget, genom att som rådgivare till guvernören se till att bolaget sålde virke till “överpris”. Ingen hävdade att Navalnyj själv skulle ha tjänat något på försäljningen. Men anklagelserna uppdaterades i ett senare skede.

Så här sade Navalnyjs advokat Vadim Kobzev i en interjvu med ryska tidningen New Times i somras, där de nya anklagelserna lades fram:

Redan från början såg saken helt osannolik ut, och nu har den ännu mindre med verkligheten att göra. Brottsrubriceringen som används nu är betydligt tyngre, den kan ge fängelse i 10 år. Och hör här: jag känner inte till ett enda fall i rysk rättspraxis, där någon som åtalats med den brottsrubriceringen och inte erkänt sig skyldig skulle ha klarat sig med villkorlig dom. Och Navalnyj erkänner sig inte skyldig. Därför finns alla möjligheter att han döms till sisådär sju år. Ovillkorligt.

Andra bedömare menar nu att det skulle vara mer ändamålsenligt för makthavarna att se till att Navalnyj bara får en villkorlig dom, så han inte blir en martyr, men hindras från att ställa upp i alla val och stämplas som fifflare.

Navalnyj själv säger att han packat fängelseväskan för länge sedan, för säkerhets skull. Rättegången börjar som sagt onsdagen den 17 april. Domaren Sergej Blinov, som ska leda rättegången, har enligt New Times under de senaste 2,5 åren fastställt 130 domar. Alla var fällande.

Detta har hänt:

16.11.2010 Aleksej Navalnyj avslöjar en korruptionshärva i oljebolaget Transneft.
9.12.2010 Åklagarmyndigheten i Kirovregionen inleder en förundersökning mot Navalnyj som hävdas ha “utövat påtryckningar” på chefen för Kirovles för att denne ska sälja timmer genom bolaget VLK.
28.1.2011 Förundersökningen läggs ner på lokal nivå.
3.3.2011 Förundersökningen har flyttats upp i hierarkin och läggs ner på regional nivå.
10.5.2011 Ärendet har flyttats till riksnivå. Federala brottsundersökningskommissionen i Moskva väcker åtal mot Navalnyj och skickar ärendet till utredning i Kirovregionen.
10.4.2012 Åtalet läggs ner av distriktsåklagarmyndigheten i Kirovregionen eftersom brott inte har begåtts.
28.5.2012 Navalnyj skriver på sin blogg att han nu fått officiell bekräftelse på att åtalet läggs ner, och publicerar brevet han fått.
29.5.2012 Federala brottsundersökningskommissionens talesman Vladimir Markin meddelar att ärendet återupptas och nu skickas för ny utredning till Volgaregionens åklagarmyndighet, snäppet över distriktsåklagarmyndigheten alltså. Grunderna till beslutet hemligstämplas.
5.7.2012 Federala brottsundersökningskommissionens chef Aleksandr Bastrykin skäller offentligt ut sina underlydande för att de låtit Navalnyj slippa åtal.
30.7.2012 Aleksej Navalnyj kallas till centrala brottsundersökningskommissionen för att ta emot åtalet. Väl där får han veta att han ska komma tillbaka nästa dag. Eventuellt vill makthavarna ge honom ytterligare en chans att lämna landet.
31.7.2012 Aleksej Navalnyj kallas återigen till centrala brottsundersökningskommissionen och åtalas nu för förskingring av 16.165.826 rubel och 65 kopek.
19.3.2013 Federala brottsundersökningskommissionen överlämnar åtalshandlingarna till åklagarmyndigheten.
20.3.2013 Åklagarmyndigheten godkänner förundersökningsmaterialet som omfattar 29 band, väcker åtal och överlämnar ärendet till Lenindistriktets domstol i Kirov.
17.4.2013 Rättegången inleds.

Mer på temat

Pengar från yttre rymden hotar Ryssland

Kalle — Sun, 14 Apr 2013 12:26:08 +0000

Miljoners miljarder pengar finansierar undergrävande verksamhet i Ryssland, hävdade Putin nyss i en tysk tv-intervju. Klart vi måste ha koll på vad pengarna används till, lade han till. Det finns bara ett problem: pengarna är så hemliga att ingen har sett dem, inte ens de påstådda mottagarna.

Kampen mot regimkritiker och rättsaktivister i Ryssland sker just nu huvudsakligen genom rättsapparaten, på tre frontavsnitt: förföljelsen av medborgarorganisationer (främst Golos), rättegången mot antikorruptionsaktivisten och oppositionsledaren Aleksej Navalnyj, samt den så kallade 6:e majsaken där ett drygt tjugotal demonstranter, varav många snart suttit häktade i ett år, ska ställas inför rätta för delaktighet i “massupplopp”.

I alla tre inriktningar har det på senare tid framkommit dokument eller officiella uttalanden som än en gång tydligt visar att det handlar just om en politisk kampanj. Här är en sammanfattning av läget när det gäller Golos och andra “utländska agenter”. Text nummer två om Navalyjrättegången finns här. Jag återkommer inom kort till 6:e majsaken som även den är högaktuell.

Organisationen Golos, som arbetar med valövervakning, utsattes för hårt tryck från myndigheterna redan inför parlamentsvalet i december 2011. På maktpartiet Enade Rysslands partikongress anklagade Vladimir Putin utländska makter för att försöka påverka valet. Den officiella dagstidningen Rossijskaja Gazeta pekade ut Golos som en fientlig organisation, finansierad av illvilliga utländska krafter. Liknande anklagelser upprepades i en propagandafilm i rysk tv två dagar före valet. Samma film anklagade svenska diplomater för försök att påverka valutgången.

Golos fick också besök av åklagarmyndigheten och dömdes till böter i en blixtsnabb rättegång dagarna före valet 2011. Trots frontalangreppet lyckades Golos medarbetare – och många andra oberoende övervakare – avslöja uppenbart valfusk på många håll i landet. Golos samlade bland annat in originalprotokoll från 1.700 lokala valnämnder och jämförde siffrorna med slutresultaten. Denna kontrollräkning, som omfattade mindre än 2 procent av de 95.000 vallokalerna i Ryssland, visade att maktpartiet där tilldelats 141.000 fler röster än partiet fått enligt den officiella rösträkningen i vallokalerna.

Inför presidentvalet i mars 2012 vräktes Golos från sina hyrda lokaler i centrala Moskva. I somras kastades det amerikanska biståndsorganet USAID ut ur Ryssland. USAID hade gett bidrag till Golos verksamhet.

Nu ställs Golos och dess ordförande Lilija Sjibanova inför rätta, anklagade för att vara “utländska agenter”.

Enligt en lag som trädde i kraft i november måste ryska organisationer som tar emot något som helst stöd från utlandet, och som sysslar med “politisk verksamhet”, registrera sig som utländska agenter och stämpla alla sina trycksaker med orden “utländsk agent “. Ingen organisation har hittills gått med på att spionstämpla sig själv, men redan samma dag som lagen trädde i kraft gjorde någon annan det – flera ryska människorättsorganisationers hus klottrades ned med de förhatliga orden.

I februari talade president Vladimir Putin på säkerhetstjänsten FSB:s ledningsmöte och krävde åtgärder. Strax därefter inleddes razzior mot människorättsgrupper runt om i Ryssland, också mot internationella organisationer som Amnesty International, Human Rights Watch och Transparency International.

Golos är den första organisation som officiellt anklagas för att ha brutit mot lagen om “utländska agenter”. Enligt Lilija Sjibanova själv är anklagelsen absurd, eftersom Golos dels inte mottagit något utländskt stöd sedan lagen trädde i kraft, dels inte sysslar med politisk verksamhet. Hon anser att det hela är en politisk kampanj som syftar till att smutskasta alla organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter.

I oktober tilldelades Golos Norska Helsingforskommitténs Sacharovpris. Prissumman på 10 000 dollar (63 000 svenska kronor) betalades ut i december, några dagar efter det att lagen om utländska agenter trätt i kraft. Det är detta som enligt ryska myndigheter gör Golos till “utländsk agent”, trots att Golos vägrat att ta emot prispengarna.

Att det är just Sacharovpriset som avses när Golos anklagas för att ha tagit emot utländsk finansiering framgår tydligt av ett dokument från ryska finansinspektionen som publicerats bland annat på Golos webbsida.

Penningsumman som Golos anklagas för att ha tagit emot är helt bagatellartad jämfört med de enorma siffror Vlaidmir Putin för en vecka sedan nämnde i en intervju med tyska tv-bolaget ADR, när han fick en fråga om förföljelsen av medborgarorganisationer i Ryssland. Han hävdar att 654 organisationer i Ryssland emottagit utländsk finansiering till ett sammanlagt värde av 28,3 miljarder rubel (5,8 miljarder kronor), detta enbart under fyra månader efter det att lagen om utländska agenter trädde i kraft. Av dessa pengar ska 855 miljoner rubel (175 miljoner kronor) ha betalats ut genom “diplomatiska beskickningar”.

– Dessa organisationer är inblandade i inrikespolitisk verksamhet. Bör inte vårt samhälle få veta vem som får dessa pengar och för vilket ändamål? frågar Putin retoriskt.

Summorna han nämner är absurt stora, även i jämförelse med tidigare påståenden från officiellt håll. Bara fyra dagar före Putins uttalande redovisade parlamentsledamoten Aleksandr Sidjakin, som var initiativtagare till agentlagen, helt andra siffror. Enligt honom finns det ungefär 221.000 medborgarorganisationer i Ryssland, varav “färre än tusen” berörs av agentlagen. Han sade också att “medborgarorganisationer” under 2011 sammanlagt mottagit utländskt stöd till ett värde av 19 miljarder rubel (3,9 miljarder kronor) enligt justitieministeriets siffror. Finansinspektionen hade enligt honom en något högre siffra, 23 miljarder rubel (4,7 miljarder kronor).

Man ska inte glömma att Sidjakin pratade om “medborgarorganisationer” i största allmänhet, inte specifikt de som stämplas som “utländska agenter”. Vi vet alltså inte hur många eller vilka organisationer som skulle ha mottagit dessa pengar, eller till vilket ändamål.

USA har i många år varit den största bidragsgivaren till Ryssland. Enligt officiella siffror betalade USA år 2012 ut sammanlagt 51,8 miljoner dollar (329 miljoner kronor) till projekt i Ryssland. Största utgiftsposten var utveckling av hälsovård (20,1 miljoner dollar, huvudsakligen till arbete mod tuberkulos och aids). Sammanlagt 18,0 miljoner dollar (114 miljoner kronor) gick till “demokrati, mänskliga rättigheter, god förvaltning” – det som de ryska myndigheterna nu uppenbarligen definierar som “inrikespolitisk verksamhet”.

Om stödutbetalningarna hade varit jämnt fördelade över året skulle det innebära att var och en av de 654 organisationer Putin nämnde i genomsnitt kunde ha tagit emot motsvarande 58.000 svenska kronor i amerikanskt statligt stöd under årets sista fyra månader.

Men nu hävdar alltså Putin att dessa 654 organisationer som sysslar med “politisk verksamhet” på fyra månader skulle ha fått sammanlagt 5,8 miljarder kronor i utländskt stöd. Om siffran stämde skulle det alltså innenbära att varje organisation i genomsnitt skulle ha fått motsvarande 8,8 miljoner kronor i handen enbart under hösten 2012.

Skillnaden mellan 58.000 kronor i amerikanskt stöd och 8,8 miljoner kronor sammanlagt är häpnadsväckande. Även om vi generöst lägger till ytterligare 100.000 kronor per organisation från EU-länder samt 100.000 kronor från icke-statliga givare (vilket i och för sig är helt orealistiska siffror) så återstår 8,5 miljoner kronor per organisation som uppenbarligen kommer från yttre rymden.

Och vart har dessa pengar från yttre rymden då tagit vägen? Det undrar 63 ryska medborgarorganisationer, som i ett öppet brev till Putin konstaterar att de själva i alla fall inte sett röken av miljarderna. Därför frågar de vad det är för okända organisationer som fått ta del av pengaregnet:

Även vi anser att samhället har full rätt att veta vilka organisationer som får stöd, även från utlandet, i vilken omfattning, och för vilka ändamål. Därför lämnar vi och andra medborgarorganisationer årlig redovisning om vår verksamhet som publiceras på Justitieministeriets webbplats, där det ingår fullständig information om finansiella medel från utlandet. Alla som så önskar kan ta del av dessa uppgifter.
Men eftersom siffrorna som nämndes i Er intervju i alla fall är tiotals gånger högre än vår uppfattning gällande omfattningen av det utländska stödet till ryska medborgarorganisationer, skulle vi även själva vilja veta vad det är för organisationer som får sådana summor.
Vi är medvetna om att Ni kan förfoga över annan information ur någon sorts speciella källor. Med tanke på det allmänna intresset för den här frågan uppmanar vi er att beordra omedelbart offentliggörande av en fullständig lista över dessa 654 medborgarorganisationer med en specifikation över medel de emottagit under de gångna 4 månaderna, och för vilken verksamhet dessa medel utbetalats.

Lilija Sjibanova från Golos är en av de 63 undertecknarna. Det är få som väntar sig något svar från presidenten – om man inte ska räkna rättegången mot Golos som ett svar. Rättegången inleds den 24 mars. Organisationen hotas nu av böter på motsvarande 100 000 kronor, och Lilija Sjibanova själv kan dömas till böter på 60 000 kronor. Om Golos ändå vägrar att registrera sig som “utländsk agent” kan organisationen därefter likvideras.

Jo, och nu vräks Golos återigen, för andra gången på ett drygt år. Den nya hyresvärden har precis sagt upp kontraktet.

Mer på temat

Visst är det skillnad på folk och folk

Kalle — Thu, 04 Apr 2013 04:56:21 +0000

Suomeksi

Vem är jag, var kommer jag ifrån, och vad är det för konstigt tomrum jag känner i bröstet?

När sonen Oiva föds dyker de enträgna frågorna upp i finske rockmusikern Kai Latvalehtos skalle. De vill inte försvinna. Inte förrän han sätter sig bredvid sin pappa i en tidsmaskin av märket Mercedes-Benz.

En del av svaren hittar han i barndomsstaden Göteborg.

Det finns ett finskt uttryck när något är alldeleds intetsägande, uselt, urkasst och helt hopplöst. Är man riktigt elak kan man säga det om en människa också: “ei mistään kotoisin”. Kommer inte någonstans ifrån, har inget ursprungshem, betyder det.

Det är ungefär så Kai Latvalehto känner sig när filmen börjar. Ingen riktig finne är han heller. Sången om hemlängtan, heter filmen på finska. Kanske längtar han hem – men vart då i så fall? Han var två år gammal när familjen flyttade från Uleåborg i norra Finland till Göteborg. Ingen frågade vad han ville.

När han var tretton grät och skrek han i två veckor, så högt han orkade. Inget hjälpte. Familjen skulle tillbaka till sommarlovslandet, mormorslandet, där Kai inte kände någon. Och på den vägen är det.

– Var är vi alla? Det finns minst hundra tusen av oss i Sverige, och lika många till på finska sidan, men vi är osynliga, säger Latvalehto till Sveriges Radio Göteborg.

Det är en finskspråkig sändning, och Latvalehto pratar en utpräglad uleåborgsdialekt. Den känner jag igen, för det var i Uleåborg jag själv började skolan. Och det är inte det enda jag känner igen.

Det var Kai Latvalehto som kom på idén om en dokumentärfilm – fast då tänkte han inte att den skulle handla om honom själv. Han hade lagt märke till att många unga rockmusiker och sångare i Sverige har finska rötter – de är andra generationens sverigefinnar, precis som han själv, fast de råkar bo kvar i Sverige.

Ska du inte göra en film om dem, frågade han sin kompis, dokumentärfilmaren Mika Ronkainen.
Jovisst, tyckte Mika Ronkainen. Fast det blev Kai Latvalehto och hans hemlängtan som fick huvudrollen. Den sverigefinska musiken fick en stor biroll, som soundtrack till Kai Latvalehtos liv. Låtarna är från 1970-talet, från en obskyr samlingsplatta med namnet “Siirtolaisen tie” (“Migrantens väg”).

Det finurliga är att Ronkainen låtit unga sverigefinska musiker framföra den förfördelade, hemlängtande föräldragenerationens tårdrypande låtar. Love Antells stapplande finska med tydlig brytning från Östermalm står i härlig kontrast till orden om de dryga svenskarna och hur det är att leta efter mat i soptunnor. Den mörkhåriga Darya Pakarinen framkallar ett litet leende med en tango om de blonda finska flickorna – och säg den sverigefinne som kan hålla tillbaka tårarna när Anna Järvinen sjunger titellåten om den eviga längtan hem, till mödrarnas språk.

För hem, det är inte bara en plats, det är också ett språk, säger Kai Latvalehto själv i en SVT-intervju. Nu pratar han göteborgska, barndomsspråket som han tappade kontakten med i över två årtionden.

När han träffar sina två finska barndomskompisar i Göteborg, Timppa och Stisse, är det svenska de pratar, göteborgska. Finska snackade de i skolan, för att ha en grupp att tillhöra. För man var ju ingen riktig svensk, säger Timppa. Fast ingen finne heller. Man hörde inte hemma varken här eller där.

Tomrummet i bröstet känner Timppa igen. Men det är inte mycket att göra åt – det är bara att lära sig leva med det.

– Du vet hur det är. Skulle jag flytta tillbaka skulle jag bara sakna något annat, säger Timppa.

Men att lära sig leva med något är inte att glömma och tränga undan. Tvärtom, upptäcker Kai Latvalehto under resans gång. Det är först när han hittat hem till sina sverigefinska rötter som han känner sig som en hel människa. Inte rotlös, utan med dubbla rötter.

Relationen mellan Kai Latvalehto och hans pappa Tauno är en viktig del av berättelsen. Pappan har också trängt undan ett och annat, visar det sig. Inte bara den egentliga, skamfyllda anledningen till varför familjen flyttade till Sverige, andelsbutikens pengar som hade hamnat i hans plånbok. Inte heller minns han hur den 13-årige Kai reagerade när han fick veta att familjen skulle flytta tillbaka till Finland. Vissa saker är det lättare att glömma.

När Tauno träffar sin finske ungdomsvän som blivit kvar i Göteborg förflyttas vi för ett ögonblick tillbaka till 70-talets stora betongbyggen och ser en glimt av den unge, vilsne man han själv var på den tiden.

– Vi var nog bäst i världen, säger han till sin kompis, med tårar i ögonen.

När han lämnade Göteborg var det för att söka sig tillbaka till sina rötter, till landet han var född och uppvuxen i, landet han längtade till. Men det var inte dit Kai längtade.
Kais och hans pappas berättelse är inte bara deras, och inte bara sverigefinnarnas. Vid årsskiftet var vi 1 473 256 utlandsfödda i svenska befolkningsregistret. Var och en av oss har sin egen historia att berätta.

I den välmenande svenska diskussionen är det många som vill tapetsera över alla skillnader. Nu ska vi vara svenskar, och därmed basta. Det finns ingen skillnad på folk och folk, eller finns det så ska vi ändå låtsas att det inte finns. Tanken kanske är god, men följden blir den motsatta: att vara normal är detsamma som att vara svensk. Allt annat blir en avvikelse från normen, ett handikapp som man ska ignorera så gott det går.

Därmed struntar man inte bara i alla oss som sätter värde på vår egen bakgrund, man devalverar och urvattnar även svenskheten. Visst, alla som åker tunnelbana i Stockholm kanske är svenskar, men vad betyder det i så fall att vara svensk?

Är det inte bättre att komma överens om att vi alla är lika mycket värda, oavsett hur vi ser ut eller om vi kan säga sju sjösjuka sjömän utan att avslöja vår härkomst? För det är visst skillnad på folk och folk. Alla kommer vi någonstans ifrån. Och det är inget fel med det.

En kondenserad version av texten publicerades i Sydsvenskan 2013-04-04