diVERse

Det är sällan jag berörs av rysk statstelevision, men i dag hände det. Nikolaj Svanidzes minnesprogram om Boris Jeltsin var verkligen tänkvärt. Det stora och det lilla länkades samman så att man plötsligt inte längre visste vilket som var det stora och vilket som var det lilla.

När Boris Jeltsin berättade om sin fru Naina, som han träffade för femtio år sedan i en studenkorridor i Sverdlovsk, var det uppenbart att de två fortfarande var kära. Nu har universitet de läste på fått hans namn.

Så fick han frågan om vad som var det bästa som inträffat under hans tid vid makten.

- Det fria ordet! Att man avskaffade censuren.

Han är uppenbart rörd själv. Och han om någon vet vilka nackdelar det fria ordet kan innebära för en makhthavare. Han kunde bli irriterad. Men han stod ut. För honom var det fria ordet viktigare än att få rätt till vilket pris som helst.

Och vad är det viktigaste ni själv uppnått, Boris Nikolajevitj, frågar Nikolaj Svanidze.

Han funderar en stund. Men det är ingen tvekan i hans röst när han svarar.

- Slutet på enpartistaten, slutet på den kommunistiska diktaturen.

Vem har uppnåt mer här i världen?

Många i väst minns Boris Jeltsin mest i egenskap av en lallande gubbe som försökte dirigera en militärorkester när han var på statsbesök i Tyskland. Och visst kunde han ta både ett och två glas för mycket. Men vad är det, jämfört med vad vissa andra ställt till med.

När Boris Jeltsin avgick, på 1900-talets sista dag, bad han alla ryssar om ursäkt. Allt hade inte blivit som han och de hade hoppats. Det kanske kunde ha gått bättre. Men framför allt kunde det ha gått riktigt åt skogen, och det gjorde det inte. Det blev inget inbördeskrig med kärnvapen.

Det är ett år sedan Boris Jeltsin gick ur tiden. Jag såg honom på långt håll när han höll sitt segertal på baksidan av Vita Huset i Moskva den 21 augusti 1991, när kuppmakarna hade gett upp och Sovjetunionen tagit slut. Först nu förstår jag vad det var jag såg. Det var världshistoria. Och utan Boris Nikolajevitj kunde världen ha sett helt annorlunda ut.

Tack, Boris Nikolajevitj.

Elokuun 19. päivänä 1991 olin sattumalta Helsingissä, enkä Moskovassa, vaikka Kansan Uutisten Moskovan-kirjeenvaihtaja olinkin. Olimme vaimoni kanssa palaamassa lomamatkalta Kreikasta, ja olimme jääneet yöksi sisareni silloin tyhjillään olleeseen yksiöön STT:n toimiston viereen Helsinkiin.

Loma oli ohi, ja ensimmäinen työviikko alkoi rysäyksellä, kun aamutuimaan väänsin radiosta kuulumaan Ylen uutiset. Moskovassa oli tapahtunut vallankaappaus. Keskiaalloilta sain heti kuulumaan Moskovan radion, joka tietysti lähetti vain klassista musiikkia.

Tarkoitus oli ollut viettää ensimmäinen työpäivä Kansan Uutisten toimituksessa suunnittelemassa syksyn hommia, mutta nyt oli muuta suunniteltavaa. Jo käytävällä, ennen kuin ehdin päätä pahkaa rynnätä toimituksen aamukokoukseen, kuulin ihmeteltävän, että missä se Kniivilä nyt luuhaa, kun ei Moskovassa vastaa puhelimeen. Vuonna 1991 ei Kansan Uutisten Moskovan-kirjeenvaihtajallakaan ollut kännykkää, ensimäisen matkapuhelimen sain vasta 1994 kun olin aluetomittajana Vaasassa.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Esperanto: 15 jarojn post la pereo de la imperio

Det har nu gått femton år sedan Sovjetunionens sönderfall. Strax därefter hade Jegor Gajdar som minister ansvar för det nya Rysslands ekonomiska politik. I några månader var han också regeringschef - ett självmordsuppdrag, sade han redan då, och fick rätt. Regeringens popularitet sjönk i takt med levnadsstandarden, och snart fick de unga liberala reformisterna ge plats för andra krafter.

För dagens nationalistiska populister i Ryssland är namnet Gajdar en svordom. Tillsammans med Michail Gorbatjov hålls han ansvarig för en svår synd, Sovjetimperiets undergång och fall. I mångas ögon är Gajdar och Gorbatjov förrädare som tillsammans med fientliga västmakter konspirerade för att få det stora och mäktiga Sovjet på fallrepet.

I sin nya bok om imperiets sönderfall - som än så länge bara finns på ryska - visar Jegor Gajdar med all önskvärd tydlighet att de konspirationsteorier som nu florerar i Ryssland bara är myter. Men Ryssland lider fortfarande av imperiesyndromet, och konspirationsteorierna är en typisk symptom på den sjukdomen. På samma sätt skapades den berömda tyska dolkstötslegenden som i förlängningen bidrog till Hitlers maktövertagande.

En recension av boken i den ryska ekonomitidskriften Ekspert ledde omedelbart till en svulstig diskussion på tidningens webbplats. Redan första inlägget angav tonen: "Gajdar är ju själv en levande förklaring till imperiets fall… Han borde ha kallat boken "Så förstörde jag ett imperium".

I verkligheten var det inte västmakterna eller deras lokala lakejer som förstörde Sovjetunionen, som den ryska motsvarigheten till dolkstötslegenden gör gällande. Tvärtom. I sin bok visar Jegor Gajdar att USA gärna ville ha kvar Sovjet, med demokratiskt styre givetvis, för att minska risken av ett inbördeskrig med kärnvapen. Gajdars många citat ur sovjetiska regeringsdokument visar med all önskvärd tydlighet var den egentliga orsaken till Sovjets sammanbrott låg.

Den katastrofala utvecklingen av ekonomin var den viktigaste enskilda faktorn, konstaterar Gajdar - men han stannar inte där, utan gör en djuplodande analys.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»