diVERse

Det här är den sista i en serie av sex artiklar som jag skrev efter en vecka i Ryssland i början av december 2007. Artiklarna publiceras i Sydsvenskan i julveckan.

Öster om Nizjnij Novgorod följer vägen floden Volgas södra strand. Från Rysslands västra gränstrakter är det två dagars tågresa hit. Till östligaste Ryssland tar tågresan en vecka till. Men så långt kör den lilla vitblå bussen av det ryska märket PAZ inte.

Ute snöar det, men inne i bussen är det varmt och kvavt. Sötsliskig rysk popmusik strömmar ur högtalarna.

- Är vi snart framme i Tolba? frågar den gamla ryska gumman i filtstövlar längst framme i bussen oroligt, för andra gången.

- Det är långt kvar. Jag säger till när vi är i Tolba, svarar en tatarisk man i femtioårsåldern godmodigt. Han svettas inte trots sin pälsmössa och varma bruna skinnjacka.

- Men jag ska inte till Tolba. Jag ska till Sergatj. Är Tolba före eller efter Sergatj? frågar gumman återigen.

Det hörs spridda skratt i bussen.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Rysslands nästa president heter Dmitrij Medvedev. Det vet vi, eftersom Vladimir Putin själv nu har pekat ut den person som ska ta över efter honom. Folket får bekräfta Putins val i en omröstning söndagen den 2 mars, men den stora händelsen ägde rum på måndagsförmiddagen i Putins arbetsrum i Kreml.

Under måndagen visade den ryska statliga nyhetskanalen Vesti gång på gång den historiska ceremoni som kan komma att bestämma Rysslands öde för många år framöver. I sällskap med ledarna för Putins två viktigaste stödpartier, Enade Ryssland och Rättvisa Ryssland, samt för två lojala minipartier, stiger den blivande presidenten in i den nuvarande presidentens arbetsrum.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Många anser att nedförsbacken började före 1980. Men under Vladimir Putins åtta år vid makten har de flesta ryssar fått det bättre. Ingen vill ha tillbaka det kaotiska 90-talets undergångsstämning med hyperinflation, kollapsande banker och en svamlande president som man får skämmas för när han dirigerar utländska militärorkestrar.

Därför är Vladimir Putin populär i Ryssland, och därför kommer hans stödparti Enade Ryssland att få en jordskredsseger i söndagens parlamentsval.

Visserligen har Putin dragit åt skruvarna rejält, avskaffat guvernörsvalen, tystat kritiska medieröster och använt selektiv rättvisa för att sätta dit misshagliga oligarker som inte vill dansa efter hans pipa. Men det är helt i sin ordning, tycker många i Ryssland.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Nato-medlemskap eller inte? Ännu mer kärnkraft, eller stopp på utbyggnaden? Det är bara två av de stora frågor som finländarna inte får ta ställning till i årets val. Partierna kör med släckta lyktor eftersom de måste kunna kompromissa i regeringsförhandlingarna.

För hundra år sedan i Finland valdes världens nitton första kvinnliga parlamentsledamöter. För knappt fyra år sedan tvingades Finlands första kvinnliga statsminister Anneli Jäätteenmäki att avgå bara tre månader efter valet.

Nu går Finland till val igen. Denna gång är det möjligt att Finland får sin första riksdagsledamot med utländsk bakgrund.

Finland har i modern tid varit ett betydligt mer borgerligt land än Sverige. Den enda gången det har varit vänstermajoritet i finska riksdagen var 1916. Då kunde socialdemokraterna inte enas om huruvida de skulle göra revolution eller inte. Efter nyval och självständighetsförklaring 1917 blev det inbördeskrig i Finland.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Esperanto: 15 jarojn post la pereo de la imperio

Det har nu gått femton år sedan Sovjetunionens sönderfall. Strax därefter hade Jegor Gajdar som minister ansvar för det nya Rysslands ekonomiska politik. I några månader var han också regeringschef - ett självmordsuppdrag, sade han redan då, och fick rätt. Regeringens popularitet sjönk i takt med levnadsstandarden, och snart fick de unga liberala reformisterna ge plats för andra krafter.

För dagens nationalistiska populister i Ryssland är namnet Gajdar en svordom. Tillsammans med Michail Gorbatjov hålls han ansvarig för en svår synd, Sovjetimperiets undergång och fall. I mångas ögon är Gajdar och Gorbatjov förrädare som tillsammans med fientliga västmakter konspirerade för att få det stora och mäktiga Sovjet på fallrepet.

I sin nya bok om imperiets sönderfall - som än så länge bara finns på ryska - visar Jegor Gajdar med all önskvärd tydlighet att de konspirationsteorier som nu florerar i Ryssland bara är myter. Men Ryssland lider fortfarande av imperiesyndromet, och konspirationsteorierna är en typisk symptom på den sjukdomen. På samma sätt skapades den berömda tyska dolkstötslegenden som i förlängningen bidrog till Hitlers maktövertagande.

En recension av boken i den ryska ekonomitidskriften Ekspert ledde omedelbart till en svulstig diskussion på tidningens webbplats. Redan första inlägget angav tonen: "Gajdar är ju själv en levande förklaring till imperiets fall… Han borde ha kallat boken "Så förstörde jag ett imperium".

I verkligheten var det inte västmakterna eller deras lokala lakejer som förstörde Sovjetunionen, som den ryska motsvarigheten till dolkstötslegenden gör gällande. Tvärtom. I sin bok visar Jegor Gajdar att USA gärna ville ha kvar Sovjet, med demokratiskt styre givetvis, för att minska risken av ett inbördeskrig med kärnvapen. Gajdars många citat ur sovjetiska regeringsdokument visar med all önskvärd tydlighet var den egentliga orsaken till Sovjets sammanbrott låg.

Den katastrofala utvecklingen av ekonomin var den viktigaste enskilda faktorn, konstaterar Gajdar - men han stannar inte där, utan gör en djuplodande analys.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Turkmenistans store ledare och president på livstid, Saparmurat Nijazov, är borta. Efter sig lämnar han ett oräkneligt antal avbilder av sig själv i form av jättelika statyer och enorma banderoller. Till sin efterföljare lämnar han också ett land med enorma gastillgångar och en utarmad, vettskrämd befolkning.

Saparmurat Nijazov – som ville bli kallad för Turkmenbasji, ”alla turkmeners ledare” – blev partiledare i det då sovjetiska Turkmenistan 1985, samma år som Michail Gorbatjov tog över hela landet. Sedan 1991 har han styrt sitt självständiga land som en förläning. Han lät sig väljas till president på livstid och införde en personkult av sällan skådat slag.

De otaliga statyerna, varav den största dessutom roterade efter solen, var bara toppen på isberget. Saparmurat Nijazov lät döpa om både månader och veckodagar efter sig själv och sina familjemedlemmar. Den statliga, hårt censurerade tv-kanalens logotyp var ett porträtt av den store ledaren i profil. När undersåtarna tittade på tv sneglade den store ledaren alltid tillbaka från översta högra hörnet av tv-rutan.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Enligt den ortodoxa teologiska traditionen är en ikon inte en bild av den materiella världen, utan ett fönster till en annan, gudomlig värld. Därför har ikonen ett annat, förvrängt perspektiv som lyder under gudomliga lagar, därför är de heliga männens ansiktsuttryck och färgen på deras kläder förutbestämda. Samma gudomliga lagar bestämmer efter några års teologisk hemlöshet återigen också hur en rysk nyhetssändning ska se ut.

Trots den stränga koreografin upphör programmet "Veckans nyheter", "Vesti nedeli" som sänds på söndagskvällar i den ryska statstelevisionen, aldrig att överraska. Som nyhetsprogram är det givetvis värdelöst just eftersom det sänds i statstelevisionen - någon annan television finns inte längre i Ryssland - men som en barometer för att förstå vad som pågår i Kreml är det ovärderligt.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

President Vladimir Putin brukar vara huvudnyhet på rysk tv oavsett vad han gör eller inte gör. Veckans höjdpunkt för de ryska tv-tittarna var den stora galaföreställningen i Kreml med anledning av Röda arméns årsdag.

Det var på Röda arméns dag, den 23 februari 1944, Stalin deporterade i stort sett hela Tjetjeniens befolkning till Centralasien. Sedan dess är den 23 februari en sorgens dag för alla tjetjener, men resten av Sovjetunionen och senare Ryssland har fortsatt att fira med pompa och ståt.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

[suomeksi - på finska]

Det är en grå novemberdag år 1991 i Georgiens huvudstad Tbilisi. Sovjetuniononen håller på att ta slut men finns ännu på pappret. Det råder brist på mat, värme och säkerhet i Tbilisi. Vi är ett tiotal journalister från Moskva som sitter i president Zviad Gamsachurdias väntrum i parlamentsbyggnaden, och på innergården står pansarfordonen på rad. Efter lång väntan får vi veta att presidenten inte har tid att träffa oss. Han har viktigare saker att ta hand om, exempelvis gerillakriget i Sydossetien.

Gamsachurdia har bara några veckor kvar vid makten. Snart blir det inbördeskrig i hans land och han tvingas gömma sig i Tjetjenien hos separatistpresidenten Dzjochar Dudajev. Det vet vi inte när vi samma eftermiddag kör i väg norrut, mot Tjetjenien.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

[En Esperanto: Juda centro sen judoj]

I början av 1990-talet kom tyskarna tillbaka till den lilla staden Slonim i Vitryssland. Denna gång var tyskarna välkomna. Fast egentligen var det bara tyska pengar som kom.

DDR hade avskaffats och de sovjetiska trupperna skulle ut, men vart? I Sovjetunionen fanns det inga bostäder, och för att snabba på utmarschen gick Tyskland med på att bekosta helt nya förorter för återvändande militärer. De sovjetiska militärerna har sedan dess blivit vitryska, men den nya förorten som byggdes av en turkisk firma förblir ett av stadens modernaste och populäraste bostadsområden.

Alltför många gånger har Slonim i sydvästra Vitryssland fått oönskat besök. Min gamla ryska encyklopedi från tsartiden vet berätta att staden förstördes av mongolerna redan 1241. Enligt samma encyklopedi var Slonim en rysk stad redan i slutet av 800-talet, trots att det knappast ens fanns några ryssar i ordets egentliga mening på den tiden.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

I Vitryssland sker allting baklänges. Detta mellanstora europeiska land några hundra kilometer från Skåne är som en liten kvarglömd skärva av Sovjetunionens fornstora dagar. Förra gången jag besökte Minsk verkade landet på många sätt befinna sig någonstans i begynnelsen av glasnosteran, men nu har klockan vridits tillbaka ytterligare några varv.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

För Finlands president Tarja Halonen kan det snart bara gå neråt.

Just nu är det 94 procent av befolkningen som gillar Halonen. Det är en bit kvar till Saddam Husseins och Kim Jong-Ils popularitetssiffror på dryga 100 procent, men fortsätter tillväxten i samma takt som hittills hamnar Halonen snart i deras tvivelaktiga sällskap. Finlands största tidning Helsingin Sanomat har redan tagit steget fullt ut och döpt om landet till Tarjas Demokratiska Republik.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

I eftermiddag faller natten i Tiksi. Men Vadim som är född och uppvuxen i Tiksi tycker inte det gör så mycket.

- Natten varar ju bara i ett par månader, sedan går solen upp igen.

Den 11 september kom första snön i Tiksi, och den blir kvar till juni.

Jag råkade hitta Tiksi när jag var på upptäcktsfärd i nordöstra Sibirien. I barnkammaren. Där stod jag som en fåne och stirrade på den lilla pricken vid Norra Ishavet på den stora världskartan. "Tiksi", stod det.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

När jag klockan sex på morgonen närmar mig bussen till väst kommer en snäll gammal tant fram och frågar om jag har sprit och cigarretter med mig. Det visar sig att hennes son som ska åka har lite för mycket av både det ena och det andra, och jag går med på att ta en limpa cigarretter i min ryggsäck.

Resan från ryska Kaliningrad till Gdansk i Polen kostar bara trettio kronor och det behövs än så länge inget visum, fast snart ska EU täppa till hålet.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

"Kära kamrater! I dag har Sovjetiska kommunistpartiets centralkommittés generalsekreterare Leonid Iljitj Brezjnev…"

Ibland hade generalsekreteraren besökt en traktorfabrik, ibland hade han skrivit på en ny förordning, ibland höll han tal, och så småningom började generalsekreterarna lämna jordelivet en efter annan. Men alltid var det den sovjetiska televisionens huvudnyhetssändning Vremja med sin fanfarliknande signaturmelodi som klockan nio på kvällen kungjorde de viktiga händelserna.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Det var för tio år sedan vi bodde i Moskva, men flygplatsen Sjeremetievo är sig lik. Fast var den inte större och finare förr i tiden? Och på toaletten har någon snott både sitsen till toalettstolen och pappersrullen.

Efter passkontrollen känner jag omedelbart igen mig. Nu ska den privata tjänstesektorn ta hand om oss. Vi möts av en kompakt mur av bredaxlade män i svarta läderjackor. Jag vet att det gäller att hålla tand för tunga om man vill komma förbi utan att väcka deras uppmärksamhet, men jag kan inte hejda mig.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Vad skulle staten kunna bidra med för att göra livet drägligare, undrade en västerländsk tv-journalist häromdagen.

- Ingenting. Jag litar bara på mig själv, staten struntar jag i, svarde den unge ryssen.

Staten är inget att lita på, det är alla överens om i Ryssland, och det är inte mycket staten gör för att ändra på den inställningen.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Det var en sen fredagskväll för drygt två månader sedan, sabbaten hade börjat och inga bussar gick. Men det gjorde inget, efter dagens outhärdliga hetta var det behagligt att promenera längs stranden utanför gamla Jaffa. Vi var några stycken som hade kommit till Tel Aviv från olika länder för att delta i esperantisternas världskongress. Förra gången kongressen skulle hållas i Tel Aviv blev det krig i stället. Det var 1967. Fortfarande, efter 33 år, var det otänkbart för arabiska esperantister att komma till kongressen, de fick hålla ett eget seminarium i Amman.

Men det var inget vi tänkte på den ljuvliga julikvällen. En av oss, en serb, hade hittat en liten bulgarisk restaurang i Jaffa, där hade vi ätit och druckit gott, och nu var vi på väg tillbaka till Tel Avivs centrum, ett par kilometer längre norrut längs stranden. Vi gick genom arabiska kvarter där småpojkar satt ute vid gatan och frågade oss vad klockan var, kanske för att få reda på vad vi var för konstiga utlänningar.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

I vartannat gatustånd i Tel Aviv kan man köpa rysk skarpsill på burk. Och givetvis rysk vodka också. Den israeliska vodkaflaskan ser ut precis som den vanligaste sorten som förr i tiden fanns att köpa överallt i Sovjet.
Fast här har den sovjetiska kollektivismen överträffats av uppfinningsrikedomen i det individualistiska Israel. Man behöver inte längre få ihop tre man för att köpa en flaska och ta sig en spontan hutt bakom hörnet. I stället kan man själv köpa en tredjedels flaska Russkaja vodka, färdigförpackad i en engångsbägare av plast.

Den plagierade etiketten på vodkaflaskan väcker säkert ljuva ungdomsminnen hos en och annan förbipasserande. Var sjätte närmare bestämt, för så många av Israels invånare är födda i Sovjet. På tio år har närmare en miljon före detta sovjetmedborgare emigrerat till Israel.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Det lilla landet hade alldeles nyligen varit Sovjetunionens fattigaste republik. Nu skulle Tadzjikistan bli självständigt och demokratiskt. Oppositionen hade precis tagit över huvudstaden.

Luften i Dusjanbe var behaglig, men förutom civilklädda män med en kalasjnikov på axeln var det nästan ingen som rörde sig i centrum. Framför regeringsbyggnaden hade tusentals bönder slagit läger för att lyssna på koranläsning i sina tält. Som skydd mot onda ögat och förlupna kulor köpte jag en grön medaljong med snirklig arabisk text. Försäljaren blev fundersam när jag frågade vad texten innebar, men så lyste han upp: "Allah, Allah".

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Man skulle kunna tro att det råder akut brist på män i textilstaden Ivanovo, Rysslands motsvarighet till Borås. Under presidentvalskampanjen gjorde Vladimir Putin succé när han besökte en förlossningsavdelning i Ivanovo. De nyblivna mödrarna vinkade och skrek förtjust till den blivande presidenten från sjukhusets fönster. "Jag vill få barn med er också", var det någon som ropade. Men det kanske bara var allmän eufori över det faktum att en landsfader för första gången i världshistorien besökte "hålan" och upphöjde den till "kvinnornas huvudstad".

För precis som Borås är inte heller Ivanovo någon världsmetropol. Knappt en halv miljon invånare, sju timmars tågresa från Moskva. Och precis som i Borås så går det inte speciellt bra för textilindustrin. Det går faktiskt riktigt dåligt, och många företag har inte ens råd att betala sina elräkningar. Och ändå rullar det på, och ut kommer kilometervis med tyg som ingen vill köpa.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Finland är sig inte likt. Det är något som inte stämmer. Visserligen står föräldrahemmet kvar där det alltid stått, mitt på gränsen mellan mörkaste Karelen och ännu mörkare Savolax. Men på tåget dit leker min femåring med en jämngammal pojke som är brun, har mörkt hår och pratar finska utan minsta antydan till främmande brytning. Såna fanns här inga förr. Har jag hamnat rätt?

Simhallen i Joensuu är ingen simhall längre, utan en lyxig badanläggning med en vattenrutschkana som av min medhavda expertjury får högre betyg än de bästa i Skåne. Men varför dessa skyltar på ryska? Har jag hamnat på fel sida gränsen?

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»