diVERse

Nu har Vitrysslands idrotssgalne diktator Aleksandr Lukasjenko valt in sin son Viktor Lukasjenko till det vitryska säkerhetsrådet, berättar nyhetsbyrån Belapan. Det är oklart vilka andra kvalifikationer Viktor Lukasjenko har, men han är åtminstone mycket lik sin far och har snygg mustasch. På fotot har Viktor vit tröja, presidenten samt hans yngre son Dmitrij har röda tröjor. Fotot kommer ursprungligen från Aleksandr Lukasjenkos officiella webbplats.

Виктор Лукашенко введен в состав Совета Безопасности:
Таким образом, отмечает "Ежедневник", статус старшего сына Александра Лукашенко фактически приравнен к статусу председателя КГБ либо руководителя МВД.

Det här innebär att Aleksandr Lukasjenkos äldre son i praktiken får samma status som KGB-ordföranden eller inrikesministern, skriver tidningen "Ezjednevnik". (Belapan)

Lukasjenko litar inte på någon annan, och därför vill han se sin son som nästa president, gissar oppositionens presidentkandidat Aleksandr Milinkevitj:

Милинкевич назвал преемника Лукашенко:

"Он неуверен в ближайшем окружении. Ему необходимо, чтобы возле него был хотя бы один человек, которому он мог бы доверять."

"Han är osäker på sin närmaste omgivning. Han måste ha åtminstone en person som han kan lita på i sin närhet." (Milinkevitj enligt Lenta.ru)

Det jag sagt betyder inte att Lukasjenko i dag försöker göra någon sorts hovnigning mot en "demokratisering" av staten under tryck från den västliga riktningen, från främmande stater. Absolut inte.
(Aleksandr Lukasjenko talar om sig själv i tredje person i sitt tal till nationen 23.5.2006.) Bilder från resan till Vitryssland finns [här]

I april 2006 inledde Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenko med pompa och ståt en ny, femårig presidentperiod - och sitt elfte år som president - efter ett presidentval som enligt oberoende bedömare var kraftigt manipulerat.
Valkampanjen inleddes redan i oktober 2004, när en folkomröstning ordnades för att ändra konstitutionen så att presidenten kan sitta ett obegränsat antal perioder. Under hösten 2005 tog valkampanjen fart såtillvida att förtrycket mot oppositionen, oberoende medborgarorganisationer och kritiska pressröster blev ännu hårdare än under de föregående åren.

I slutet av maj 2006 besökte jag Vitryssland för sjätte gången på tre år för att avsluta den tredje omgången av ett SIDA-finansierat utbildningsprojekt för vitryska journalister. Projektet administreras av Fojo, fortbildningsinstitutet för journalister vid högskolan i Kalmar, och det handlar om professionell rådgivning till oberoende vitryska tidningar.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Det som är kvar av pressfriheten i Vitryssland håller på att försvinna. Under flera år har statsmakten sakta men säkert dragit åt snöret som stryper en oberoende tidning efter en. Under hösten 2005 verkade kampanjen mot åsiktsfrihet accelerera, kanske som en del av likriktningskampanjen inför 2006 års presidentval.

Med ett besök i Vitryssland i mitten av november 2005 påbörjade jag den tredje omgången av ett SIDA-finansierat utbildningsprojekt för vitryska journalister. Projektet administreras av Fojo, fortbildningsinstitutet för journalister vid högskolan i Kalmar, och det handlar om professionell rådgivning till oberoende vitryska tidningar.

Vitryska journalister är fortfarande ofta klart påverkade av den sovjetiska traditionen, och behovet av professionell utveckling är stort. Att fortsätta med olika rådgivningsprojekt trots det ökande förtrycket är också ett viktigt sätt att visa makthavarna i Vitryssland vad Sverige anser om det fria ordets betydelse för demokratisk utveckling. Dessutom kan hjälpen faktiskt ha stor praktisk betydelse som resultaten från Luninets visar.

Hösten 2005 har varit en prövningarnas tid för de få oberoende tidningar som finns kvar i Vitryssland. Den första som drabbades av likriktningskampanjen var den sista oberoende rikstäckande dagstidningen Narodnaja Volja som dömdes till ett högt bötesbelopp, inte längre får säljas i statliga kiosker (några andra kiosker finns inte), inte längre får tryckas på statliga tryckerier (några andra tryckerier finns inte) och från årsskiftet inte heller får prenumereras genoms statens postverk (privata bolag får inte den licens som krävs för att sköta distribution av tidningar). Snart drabbade prenumerationsstoppet också lokaltidningar utanför huvudstaden.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Oberoende massmediers situation i Vitryssland har ständigt försämrats under flera års tid. Ramarna för vad som går att skriva är snäva och framför allt framgångsrika oberoende tidningar drabbas ständigt av godtyckliga trakasserier från myndigheternas sida. Ändå är det fortfarande inte helt omöjligt att arbeta med seriös journalistik i Vitryssland.

Med ett besök i Vitryssland i slutet av april 2005 slutförde jag den andra omgången av ett SIDA-finansierat utbildningsprojekt för journalister. Projektet administreras av Fojo, fortbildningsinstitutet för journalister vid högskolan i Kalmar, och det handlar om professionell rådgivning till oberoende vitryska tidningar.

Det finns inget annat land i Europa där massmedierna är så begränsade och bevakade av statsmakten som i Vitryssland. Jämfört med Sovjettiden är förtrycket givetvis ganska milt och situationen påminner på många sätt om Sovjetunionen mot slutet av 1980-talet, med den skillnaden att utvecklingen går åt motsatt håll. På många sätt är Vitryssland den del av Sovjetunionen som förändrats minst sedan imperiets sönderfall.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Sydsvenska Dagbladet 2004-04-03

Chefredaktören Nikolaj Posedko var kallad till KGB när han beslutade att söka asyl i Sverige.

Av Kalle Kniivilä
Stockholm. I Nikolaj Posedkos hemtrevliga trea i Svetlogorsk ringer telefonen oupphörligen. Det är vitryska KGB som ringer och undrar vart han har tagit vägen. Själv sitter den före detta chefredaktören på sin säng på en flyktingförläggning utanför Stockholm och undrar vad han ska göra nu.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

[En Esperanto: Juda centro sen judoj]

I början av 1990-talet kom tyskarna tillbaka till den lilla staden Slonim i Vitryssland. Denna gång var tyskarna välkomna. Fast egentligen var det bara tyska pengar som kom.

DDR hade avskaffats och de sovjetiska trupperna skulle ut, men vart? I Sovjetunionen fanns det inga bostäder, och för att snabba på utmarschen gick Tyskland med på att bekosta helt nya förorter för återvändande militärer. De sovjetiska militärerna har sedan dess blivit vitryska, men den nya förorten som byggdes av en turkisk firma förblir ett av stadens modernaste och populäraste bostadsområden.

Alltför många gånger har Slonim i sydvästra Vitryssland fått oönskat besök. Min gamla ryska encyklopedi från tsartiden vet berätta att staden förstördes av mongolerna redan 1241. Enligt samma encyklopedi var Slonim en rysk stad redan i slutet av 800-talet, trots att det knappast ens fanns några ryssar i ordets egentliga mening på den tiden.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

I Vitryssland sker allting baklänges. Detta mellanstora europeiska land några hundra kilometer från Skåne är som en liten kvarglömd skärva av Sovjetunionens fornstora dagar. Förra gången jag besökte Minsk verkade landet på många sätt befinna sig någonstans i begynnelsen av glasnosteran, men nu har klockan vridits tillbaka ytterligare några varv.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

Internationella kontakter är av yttersta vikt för oberoende tidningar i Vitryssland där makthavarna när som helst kan vrida på kranen och stänga obehagliga organisationer eller tysta obekväma pressröster. De enda som lever säkert är de statliga, presidenttrogna massmedierna.

Under oktober 2003 var jag tjänstledig från mitt ordinarie arbete på Sydsvenska Dagbladet för att ta hand om ett SIDA-stött Fojo-projekt i Vitryssland. Projektet handlar om professionell rådgivning till tre vitryska tidningar, en i Minsk, en i Slonim och en i Svetlogorsk. Det har definierats som ett pilotprojekt eftersom Fojo Öst tidigare inte genomfört projekt av denna typ i Vitryssland. Det finns dock erfarenheter från ett liknande projekt på en redaktion i S:t Petersburg samt från längre projekt i Vietnam och södra Afrika.

Den första fasen bestod av analys och diskussion med tidningsredaktionerna, i den andra fasen ingick några dagars besök på de aktuella redaktionerna och den tredje fasen som nu inleds består av fortsatt kommunikation och samarbete med de vitryska redaktionerna.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»

I maj 2003 besökte jag med hjälp av ett stipendium från Sydsvenska Dagbladet Vitrysslands huvudstad Minsk för att studera massmediernas villkor i landet.Jag besökte tre redaktioner i Minsk: den framgångsrika privata radiostationen Alfa Radio, den ansedda oberoende tidningen Belorusskaja Delovaja Gazeta samt en relativt nystartad lokaltidning med två editioner, Pinskaja Nedelja - Volny Tjas.

Det är inte lätt att vara journalist i dagens Vitryssland, där yttrandefriheten är kringskuren på många sätt, även om officiell censur inte finns.Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig i ett land som hamnat pä CJP:s tio-i-topp-lista över länder där det är hemskast att vara journalist, ett land där den största tidningen är statlig och fortfarande heter Sovetskaja Belorussija. Därför var det en trevlig överraskning att det alla fall gick att köpa de två regeringskritiska tidningarna Narodnaja Volja och Belorusskaja Delovaja Gazeta både på hotellet och i vanliga tidningskiosker. Man kunde också se oppositiotionstidningar läsas helt öppet på stadsbussarna.

La tuta teksto Koko teksti Hela texten Читать дальше »»»